Savitskymuseet i den oansenliga staden Nukus i västra Uzbekistan beskrivs av brittiska The Guardian som ”Uzbekistans Louvren”, ett konstmuseum som under 1900-talet räddade avantgardistisk konst som förbjudits av Stalin frånta förstöras. Men, skriver Suzanne Moore, i dag är Savitskymuseet som institution hotat och i sig i stort behov av räddning.

Igor Savitsky kom kring 1950 till området och började tidigt skapa en stor kollektion av dissidentkonst. Samlingen består av verk av ryska och uzbekiska konstnärer från 30-talet och framåt, då Stalin förbjöd allt som inte var socialrealism. Museet öppnades 1966.

När jag besökte museet våren 2013 var det en omtumlande upplevelse. Här fanns en parallell avantgardism, målare av samma klass som Chagall och andra – men okända av omvärlden.

Den gången var museet i stort behov av upprustning och ekonomiskt stöd. Många uttryckte farhågor för att museet skulle tvingas sälja ut av samlingarna för att få pengar till driften. Köpare skulle i så fall inte saknas, alltifrån ryska oligarker till internationella konstköpare och stora museer världen över.

Någon sådant skulle vara en stor tragedi. Savitskymuseet skiljer sig från många andra museer med ”exit genom souveniraffären”, skriver Suzanne Moore:

”Det här är konst som konstnärer har dött för, räddad av en person, vars passion var att samla deras verk och bevara dem åt framtiden. Hon drömde om att en dag skulle dessa konstnärer bli erkända och rehabiliterade.”