Bilden från Harrisburg i Pennsylvania, USA, där kärnkraftsolyckan 1979 på Three Miles Island ledde till den svenska folkomröstningen om kärnkraft påföljande år.
I den politiska retoriken skalas komplicerade samhällsproblem ner till enkla pekpinnelösningar. Fler poliser och kärnkraft är lösningen på gängvåldet och energikrisen, dundrar exempelvis moderatledaren Ulf Kristersson, SD:s Jimmy Åkesson och och en rad andra politiker så fort de får en möjlighet.
I senaste numret av socialdemokratiska Nya Aktuellt i Politiken, skriver Anne-Marie Lindgren, en förnuftets röst i det politiska bruset, om just detta, att ”Samhällsproblem har sällan en enkel lösning”.
Hon utgår från ett yttrande av Elisabet Fura, före detta chef-JO och tidigare domare, till Dagens Juridik:
”Många människor önskar och tror att samhällsproblem är enklare att lösa än vad de i själva verket är i verkligheten.”
Anne-Marie Lindgren förundras över den senaste tidens energidebatt. ”Där har kärnkraften plötsligt dykt upp som metoden för att lösa alla bristproblem och alla prisproblem. … Visserligen hävdar även seriösa bedömare att den sannolikt är en dellösning, åtminstone under en övergångsperiod, men den är för den skull inte oproblematisk. Och inte särskilt billig. Och som sagt inte lösningen med stort L.”
Till det kommer, skulle jag vilja tillfoga, frågorna om slutförvaringen. Regeringen ska lämna beslut i morgon, sägs det. Inget land i världen har hittills tagit ett sådant beslut, mer än möjligen Finland. Experterna är djupt oense. Det gäller 100 000 års säker förvaring av livsfarlig materia inte långt från städer som Stockholm, Uppsala, Gävle med flera. Men oppositionen kräver högljutt snabba besked i ett tonfall som antyder att varje dröjsmål kommer att leda till politisk kris i landet, och s tycks falla undan kanske mest för att få frågan kortsiktigt ur vägen.
Kärnkraftverken är också lätta mål för terrorister eller i ett krigsscenario. En attack eller ett attentat mot aktiva reaktorer skulle kunna leda till storskalig död och civilisationsförstörelse av ett aldrig skådat mått.
Ingenstans i den storpolitiska debatten om energin hörs minst pip om det man satsar på i länder som Tyskland och Danmark, havsbaserad vindkraft, billigare, säkrare, snabbare på plats.
Anne Marie Lindgren tar också upp frågan om gängkriminaliteten, efter att ha påmint om att det dödliga våldet faktiskt minskat i Sverige. För den skull är gängskjutningarna ett problem i sig, skriver hon, oavsett hur alla annan brottslighet ser ut.
Den brottslighet som ”redan finns” kräver polisiära insatser, inklusive sanktioner mot förövarna. En lika viktig följdfråga syftar framåt. Hur ska tillväxten, nyrekryteringen till gängen stoppas? Det finns bara ett sätt, att ta tag i de bakomliggande sociala faktorerna.
I princip varje politisk fråga har en komplexitet som oftast kommer bort i massmediala sammanhang. SVT har på senare år i stället för att försöka nyansera debatter velat konfrontera olika åsikter och politiker – för att sedan låta någon expertyckare avgöra vem som vunnit och vem som förlorat i just den här diskussionen. Det har i talrika sammanhang lett till fördumning och till att debatten i medierna urartat till plattitydparad.
Över 600 flyktingar trängdes på planet från Kabul. Foto: Defense one/Reuters/DN.
Talibanerna har på kort tid efter det att USA lämnade landet erövrat Afghanistan. Talibanernas 80 000 militanta soldater visade sig vara överlägsna de 300.000 afghaner som utbildats av USA, försetts med högteknologiska vapen och ett välutrustat flygvapen (i motsats till motståndaren).
Därmed är en 20-årig amerikansk kolonial och folkrättsstridig ockupation av Afghanistan till slut över. Det var George Bush som inledde kriget mot landet som en hämnd på Usama bin Ladin och elfte september, trots att Afghanistan inte bar den huvudsakliga skulden till illdådet.
Bush har fler dödade på sit ansvar än bin Ladin. Ex-presidenten borde först till krigsförbrytartribunalen i Haag.
Världens rikaste och mest militariserade stat har i praktiken besegrats av några storskäggiga religiösa fanatiker som förmodligen hållit till i Pakistans berg under stora delar av dessa tjugo år, i väntan på att amerikanerna skulle ge upp.
USA är ekonomiskt världens rikaste land. Dess BNP var 2016 ofattbara $18 6240 miljarde till skillnad mot Afghanistans 19 miljarder dollar, enligt Internationella Valutafondens beräkningar där Afghanistan ligger på 110:e plats av världens 190 länder.
Hur kunde USA lämna över Afghanistan som en gåva till talibanerna? Det borde gått att skapa förutsättningar för en bättre framtid för landet, under tjugo år. Vad har världens mäktigaste stat gjort i Afghanistan under alla dessa år? Ägnat sig enbart åt att skydda amerikanska intressen? Svikit afghanerna, svikit mänskligheten och lagt grunden till en ny härd för fanatisk terrorism? Och nya miljoner flyktingar, med allt vad det innebär.
I sitt tal häromdagen sa Joe Biden att USA inte var i Afghanistan för ägna sig åt ”nationsbyggande”. USA har i land efter land särskilt i Asien, ägnat sig åt att förstöra nationer, Irak, Afghanistan och Libyen är bara några av de senaste exemplen. Har inte landet en moralisk skyldighet att ersätta det man slagit i spillror med något annat?
USA:s svek är ohyggligt. Priset kommer att betalas av folket i Afghansian som snart – om de stannar – kommer att bli medborgare i Islamic Emirate of Afghanistan. Livet i landet, särskilt för kvinnor, kommer under decennier framöver att bli miserabelt eller värre, oavsett alla löften från talibanernas sida dessa dagar.
Det kusliga ur svensk perspektiv är att Sverige är djupt insyltat i den här nationsförstöringen genom deltagande under tjugo år i USA:s krig i Afghanistan. Också Sverige bär en skuld till det som sker nu.
Hela den svenska militärapparaten anpassades i något avseende efter att Sverige skulle gå i strid på USA:s sida med samarbete med Natoländerna.
Också biståndet anpassades efter USA:s krig. Afghanistan har varit Sveriges största biståndsmottagaren med ett årligt stöd på en miljard kronor, trots vetskapen att långsiktigt bistånd är svårt till ett land i krig.
Också för Nato är det som skett nu ett kusligt misslyckande. Organisationens norske generalsekreterare Jens Stoltenberg försökte patetiskt skylla på olika afghanska politiker. Obehagligt. Fred byggs inte med ”störst och värst vapen”, utan på tusen andra vis.
Många kommer att försöka fly ut ur talibanernas Afghanistan. Vem vill bli undersåte i Islamic Emirate of Afghanistan?
Hur ska flyktingarna tas emot på ett humant vis? Särskilt USA har ett ansvar, men också Sverige. Vårt ansvar gäller inte minst de afghaner som redan finns i Sverige och särskilt de som en gång kom hit som ”ensamkommande flyktingbarn”. Under mycket lång tid kommer det inte att bli möjligt att skicka flyktingar till talibanernas Afghanistan. De som redan finns här måste ges möjligheter till ett gott liv.
I Sverige finns 12 000 afghaner som enbart beviljats tillfälligt uppehållstillstånd och därtill 7500 som fått utvisningsbeslut som inte kunnat verkställas. Sverige har efter krigsdeltagandet på USA:s sida, också med så kallade offensiva fredsframtvingande insatser, ett moraliskt ansvar för dessa bortåt 20 000 afghaner i Sverige, att ge dem rimliga chanser till ett värdigt liv här och inte låta dem förtvina i ett limbo utdraget i många långa för dem meningslösa och destruktiva år av väntan.
Eller ska den svårt belastade Ulf Kristerssons kusliga snack om att flyktingar är en belastning bli fortsatt huvudprincip.
I brittiska New Statesman skriver Ido Vock:
”The refugee crisis is also likely to go far beyond just those who assisted Western states. Afghans who did not assist foreign militaries, former government officials and those who simply have no desire to live under the Taliban’s brutal rule might attempt to leave the country. They could number in the hundreds of thousands.
The debacle is Biden’s defining foreign policy episode so far. The repercussions of the fall of the Afghan state will be felt for years to come. The “graveyard of empires” has claimed another victim.”
På den svenska sajten ”Bevara alliansfriheten. Nej till Natomedlemskap” skriver Anders Björnsson bland annat, under rubriken ”Efter en ockupation – några punkter”:
”Förenta staterna var en ockupationsmakt i Afghanistan; Sverige var också en ockupationsmakt. De bedrev båda – liksom alla därvarande, oinbjudna – aggression.
En ockupationsmakt kan aldrig vinna ett krig. Den måste bort, …
När ockupationen är överstånden, måste befriarna visa återhållsamhet. De har allt att vinna på detta, alla människors sympati. Övergrepp ska stävjas. Generositet premieras.
Ockupanterna, som angrep utan grundad anledning, måste gå till rätta med sig själva. Omskolning förestår. Så är det nu i Sverige.”
A Taliban member chasing people who were waiting to get to Kabul’s international airport on Wednesday.Credit…Jim Huylebroek for The New York Times.
På fredagen återinstallerades Stefan Löfven som svensk statsminister och behöll med något undantag sina tidigare ministrar. Allt återgår till det ”normala”, hoppas nog många. Men det politiska läget före misstroendeförklaringen var knappast ”normalt”. Och sedan liberalerna bytt sida och beslutat sig för att ställa sig bakom en M-ledd regering med stöd av SD gäller inte längre januariavtalet.
Sverige går därmed in i ett mycket osäkert politiskt år fram till det kommande ordinarie valet hösten 2022. Redan dessförinnan lär mycket ställas på sin spets, under de kommande förhandlingarna om höstbudgeten.
Moderatledaren Ulf Kristersson höll den gångna Almedalsveckans sista tal. Det talet ger en förning på vad vi har att vänta. Kristersson lät rakt av som en sverigedemokrat.
För tre år sedan lovade han Förintelseöverlevaren Hédi Frid att aldrig samarbeta med främlingsfientliga SD. Sommaren 2021 låter Kristersson som en öppet främlingsfientlig sverigedemokrat.
Gissningsvis har Kristersson tre syften. Att vinna tillbaka de väljare som gått från M till SD och att inför SD markera åsikts-samstämmighet. Det tredje syftet är uppenbart, att själv vinna politisk makt. Det var uppenbart redan under efterspelet till valet 2018 då Kristersson inte alls tog in de politiska realiteterna och förlängde tiden tills en ny regering kunde tillträda.
Få politiker har som moderatledaren gett prov på personlig makthunger, parad med nedlåtenhet mot den sittande statsministern Stefan Löfven, ofta i ordalag som dryper av vad jag skulle kalla förakt för vanliga arbetare.
Sveriges radio sammanfattade Kristerssons tal i några punkter:
• Kristersson anser att vi har för mycket invandring till Sverige – men delar inte Sverigedemokraternas syn att vi ska ha ett totalstopp.
• En mycket hög andel av den kriminalitet som är allra grövst just nu är kopplat till riktigt, riktigt misslyckad integration i Sverige.
Rubriken på SR:s inlägg var rakt på sak: Kristersson: ”Invandring har blivit en belastning för Sverige”.
Invandringen är en belastning, menar M-ledaren. Men 30 procent av läkarna på dagens svenska sjukhus har utländsk bakgrund. Är de är en belastning. Andelen undersköterskor är ännu större. Hur skulle svensk vård över huvud kunna fungera utan dessa grupper.
I Aftonbladet skriverLina Stenberg på ledarplats: ”Att klassa en femtedel av landets befolkning som en belastning är inget en seriös partiledare gör utan konsekvenser.”
I flera år har en annan svensk Auschwitzöverlevare, Emerich Roth, påmint om likheterna mellan dagens Sverige och 30-talets Tyskland, där judar klassades som syndabockar och rasism och antisemitism normaliserades.
Allt det här är en djupt obehaglig för att inte säga otäck utveckling, som förutom de bisarra generella främlingsfientliga angreppen på de många i Sverige som har utländska bakgrund också kan komma att få starkt negativ verkan på bilden av Sverige internationellt.
Ulf Kristersson och Elisabeth Svantesson, både moderaterna, som på Trumps vis vill att ”invandringen ska vara bra för Sverige”. Skärmdump DN Debatt.
Sverige stänger gränserna mot omvärlden. Flera partier tycks tävla om att formulera en främlingsfientlig politik. Mycket påminner om situationen en bit in på 90-talet när Bert Carlsson och Ian Wachtmeisters Ny Demokrati blev mall för socialdemokratisk regeringspolitik, sedan många flyktingar kommit hit från det krigshärjade Jugoslavien.
Fast det är värre nu. Nu är det inte pajasparet Karlsson/Wachmeister som inspirerar till flyktingpolitiska utspel utan den öppet rasistiske ex-presidenten Donald Trump och förstås Jimmy Åkessons Sverigedemokraterna. Och nu handlar det särskilt om flyktingarna från de ohyggliga kriget i Syrien.
Jag är skeptisk till regeringens förslag om att det bara ska utfärdas tillfälliga uppehållstillstånd för flyktingar, det om något saboterar med lång väntan i utanförskap möjligheterna till integration.
Men här vänder jag mig särskilt mot den omänskliga och främlingsfientliga flyktingpolitik som moderaterna presenterade i torsdags. På DN-debatt publicerades då en artikel av partiets radarpar Ulf Kristersson och Elisabeth Svantesson. I ingressen anges att det handlar om 100 konkreta förslag för en ny integrationspolitik och så heter det att:
”Vi behöver en helt ny integrationspolitik där målet är att invandringen sammantaget ska vara bra för Sverige”.
En svensk variant av Trumps ”Make America Great again”, om jag förstår rätt.
Make Sweden great again? Trump byggde murar mot Mexiko, USA förbjöd flyktingar från en rad länder att komma till landet, i synnerhet från muslimska länder.
Har inte stora delar av invandringen redan ”varit bra för Sverige?” Skulle vården klarat av påfrestningarna under pandemin utan alla dessa kompetenta läkare, sjuksköterskor och undersköterskor med rötter i andra länder som stått för så mycket av slitet på sjukhusen? 30 procent av alla läkare är födda utomlands. 60 procent av de som städar på covidsjukhusen är invandrare.
Språkligt väcker artikeln funderingar. Det här är en artikel där moderaterna hoppas lansera ett huvudtema för att kunna segra i valet 2022 på en flykting- och främlingsfientlig politik, kalibrerad med sverigedemokraterna. Men i texten nämns inte ordet ”flykting” en enda gång.
I stället talas det om ”volymer”, i en total avhumanisering.
”För att klara integrationen krävs kraftigt minskad invandring. Moderaterna föreslår att ett volymmål … som ska påminna om Danmarks, heter det. Kristersson är Sveriges svar på främlingsfientliga Pia Kjærsgaard.
Har Kristersson inte fattat att flyktingarna som kommit till Sverige till stor del flytt från fasansfulla krig, att de inte hade mycket val annat än att komma iväg och bort.
I stället talas det om ”integration”, ”om en nödvändig praktisk anpassning för att fungera i det svenska samhället – att respektera de lagar, seder och bruk som gäller här”.
Eller på staffantorpska, vellingska, trelleborgska och sölvesborgska om att ”ta i hand när man hälsar”, inte bära slöja eller huvudduk”, etc.
Ordet ”integration” förekommer 34 gånger i texten. Fast Kristersson tycks inte veta vad det betyder och menar något annat. Flyktingarna som kommer hit ska inte vara till besvär. De ska snabbt lära sig tala ”begriplig svenska”, vad nu det betyder.
Om gamla farmor från en arabisk kultur flyr från ett land i spillror efter ett krig är det inte alltid lätt för henne att snabbt lära sig ”begriplig” svenska. Då ska hon enligt m-förslaget ut ur landet.
Därtill ska flyktingarna vara självförsörjande.
Kristersson uttrycker sig knappast själv på ”begriplig svenska”. Varför inte använda de ord som finns och hör till ämnet, krig, flyktingskap, trauma, flyktingläger – och försöka hederligt resonera om komplexa sammanhang. Hans och Svantessons språkbruk påminner mig om den vi-dom-retorik som de värsta nationalisterna i Jugoslavien använde under nittiotalets krig. De båda moderaterna sätter vi, de ”präktiga svenskarna”, mot de andra, ”dom där”, flyktingarna, som är lata och opålitliga och kriminella, som ska sättas åt, sättas på plats och veta hut.
Nu ska ”dom där” få lära sig: ”Ersättningen de första fem åren ska vara lägre”, invandrare ska successivt få kvalificera sig till bidrag och välfärdsförmåner, moderaterna vill ”avskaffa rätten för asylsökande att bosätta sig var de vill”, och så vidare.
I Dagens ETC kommenterar Johan Ehrenberg både regeringens flyktingpolitiska utspel och moderaternas. Han skriver bland annat:
”I dag har vi en justitieminister som öppet skryter över att få söker asyl i landet, trots krig och förföljelse. Så djupt blev fallet.”
Och: ” Moderaterna har nu lagt förslag om att minska bidrag för just flyktingar och göra välfärden uppdelad så att den som inte är etablerad ska få leva på fattig nåder. Det här är ren rasism och Sverigedemokraterna jublar.
Det går inte att motarbeta högerextrem rasism med att ge efter för den. Det går inte att stoppa flyktinghat och invandrarhets genom att vara glad över att asylansökningarna minskar.”
Bara en dryg tiondel av väljarna (tolv procent) vill tillåta mera kärnkraft än regeringen,säger radions inrikespolitiske kommentator Thomas Ramberg i en kommentar till SOM-institutets nya rapport som visar att kärnkraftsmotståndet i Sverige ökar kraftigt.
Den senaste tiden har moderaterna genom i synnerhet moderaternas Ulf Kristersson men också Ebba Busch KD och liberalerna liksom sverigedemokraterna velat göra kärnkraften till en valfråga på ett ofta demagogiskt vis.
Deras argumentering har varit tunn som chokladpapper. Svåra frågor har inte berörts, som långtidslagring av kärnavfall eller olycksriskerna vid de nu åldrade verk som ännu är i drift. Inte heller att vindkraften seglat upp som ett billigare, småskaligare och inte minst säkrare alternativ. Eller det ofrånkomliga faktum att de företag som äger och driver de kvarvarande verken inte är intresserade att bygga om dem för förlängd drift.
Det har varit pinsamma utspel i en fråga som är otroligt komplex, i förhoppningen att vinna väljare på det. Det tycks nu ha misslyckats totalt.
På lördagen presenterade Sveriges Radio en ny opinionsundersökning som gjorts av SOM-institutet vid Göteborgs universitet. Där visar det sig att kärnkraftsmotståndet har ökat kraftigt hos svenskarna under det senaste året.
Två tredjedelar av väljarna stöder regeringens kärnkraftspolitik eller vill gå längre med att avveckla kärnkraften, sammanfattar Sveriges Radio.
Bara en dryg tiondel av väljarna (tolv procent) vill tillåta mera kärnkraft än regeringen, det är ungefär lika många som vill snabbavveckla den (tio procent).
Majoriteten av Liberalernas väljare (51 procent) vill avveckla kärnkraften. Bara fyra av tio liberala väljare stöder partilinjen.
I riksdagen återspeglas i dag inte den opinionen. De blåbruna partierna till höger (M, SD, L och KD) har nu 173 mandat. Regeringssidan (S, C, V, MP) har 174.
Radions inrikespolitiske kommentatorThomas Ramberg,säger i sin kommenterar till de nya siffrorna att ”det ser ut att blåsa ordentlig motvind i kärnkraftsfrågan för regeringsalternativet till höger.” Han skriver vidare:
Alternativet ”Använd kärnkraften och ersätt de nuvarande reaktorerna med som mest lika många nya som idag” – stöd av 19 procent av väljarkåren. Lägger vi ihop dem med de tio procent som vill snabbavveckla och de 39 procent som bara vill använda de nuvarande reaktorerna samlar de tre alternativen” … 67 procent eller två tredjedelar av väljarkåren.
”… det svarsalternativ som mest liknar den som på sistone förespråkats av de fyra partierna till höger – ”Använd kärnkraften och bygg fler reaktorer än de nuvarande i framtiden” – samlar bara tolv procent.”
Ramberg konstaterar vidare att ”de väljare som är mera positiva till kärnkraft samtidigt är mindre negativa till fossila bränslen. Den gamla regeln att kärnkraftens kritiker är mer positiva till sol och vind än dess förespråkare gäller ännu.”
Ramberg tror vidare att en fortsatt kärnkraftsdebatt kommer att handla om slutförvaringen (som ska hålla 100 000 år) av det högeligen radioaktiva avfallet – på ett säkert sätt. För tre veckor sedan skrev tio företrädare för regeringens Kärnavfallsråd på DN Debatt att ”Felaktiga uppgifter cirkulerar om slutförvaret av kärnavfall. Kristersson med sin böjelse för enkla och snabba lösningar har bagatelliserat frågan eller inte berört den alls. De tio konstaterar att ”inget land i världen har ännu upprättat ett slutförvar för använt kärnbränsle” och att det kan ta upp till ett sekel att bygga ett sådant förvar.
Samtidigt kommer larmrapporter från Japan tio år efter Fukushimakatastrofen den 11 mars 2011. Bara 4 av 54 aggregat är i gång. 85 procent av befolkningen oroar sig för att fler olyckor ska inträffa. Kostnaderna för att bygga upp infrastrukturen i den drabbade Miyagi-regionen uppgår hittills till 300 miljarder dollar.
Bild från Fukusimakatastrofen 2011. Två år senare svarade kärnkraften endast för en procent av Japans elproduktion.I dag är endast 4 av Japans tidigare 54 aggregat i drift.85 procent av japanerna oroar sig för nya olyckor.
Stefan Löfven varnade för att demokratin är i fara om Ulf Kristersson blir statsminister med stöd av SD. Han intervjuades i SVT i onsdags kväll av Anders Holmberg.Foto:SVT
I SVT:s ”30 minuter” varnade Stefan Löfven i onsdags högst befogat för en M-SD-högerregering som i varenda fråga behöver stöd från SD. Statsministern uttryckte sin oro för att ”En moderatledd regering som stödjer sig på Sverigedemokraterna riskerar att föra Sverige i en ickedemokratisk riktning”. Löfven är starkt kritisk till att moderatledaren Ulf Kristersson öppnat för ett regeringssamabete med Sverigedemokraterna efter valet nästa år.
I 30 minuter nämnde han särskilt Kristerssons uttalande om att han som ny statsminister efter valet inte kommer att ge SD några ministerposter, men att han inte utesluter ”tjänstemän från sverigedemokraterna i regeringskansliet”.
Reaktionerna lät inte vänta på sig. På nyhetsplats publicerade Sydsvenskan ett pinsamt illa formulerat TT-telegram under rubriken ”M-Löfven går i spetsen för ren smutskastning”. Den byggde på ett sluggeruttalande av Kristensson mot Löfven, som smutskastar” i stället för att diskutera allvarliga sakfrågor”.
”Löfven missbrukar statsministerrollen”, trumpetade Dagens Industri ut.
Expressen gick ett steg längre.Med rubriken ”Åkesson: Löfven är vårt svar på Donald Trump” citerade man Åkesson som inte vill ”brottas i den socialdemokratiska gyttjan”.
Det är tre exempel av många. Ägnade sig Löfven åt ”smutskastning” i ”30-minuter”.
Det är inte min åsikt. Den debatt Stefan Löfven initierade är den absolut viktigaste inför det kommande valet.
En M-KD-regering med stöd av SD utgör det allvarligaste hotet mot svensk demokrati i modern tid. Varför?
I en tidigare blogg har jag skrivit om hur just en sådan politisk situation skulle skapa förutsättningar för att M-KD och SD med enkel majoritet i riksdagen kan besluta att skära ner på anslaget till Public Service, så som politikerna gjort i till exempel Danmark och Boris Johnsons Storbritannien.
En halvering av anslagen skulle kunna innebära att SVT reducerades till en enda bantad kanaler som med Ebba Buschs ord skulle ägna sig åt ”fördjupad journalistik och smalare kultur”. Något liknande kunde snabbt fixas vad gäller radion, en smal PS-kanal och sen rubbet till de profithungriga kommersiella aktörerna i reklamfinansierade sändningar.
Enbart detta utgör ”ett hot mot demokratin”. Public Services nuvarande breda och djupa rapportering är en grundbult i dagens svenska demokrati. Coronainformationen under det gångna året hade knappast fungerat så väl som nu om inte Public Service hade funnits.
För moderaterna är en nerskärning eller nedläggning av public service knappast något problem. I maj 2019 röstade Stockholmsmoderaterna för en total nedläggning av public service. Konservativa Timbro applåderade:
”Moderaterna i Stockholm röstade i helgen för att driva frågan om att avskaffa de statliga medieföretagen. Den moderata omsvängningen i public servicefrågan innebär att vi förhoppningsvis kommer att få en intressantare och mer ideologisk mediedebatt de kommande åren.”
I Timbros text skriver man så här ”nyanserat”:
”Faktum är att statliga medier snarast är ett kännetecken på diktaturer och auktoritära samhällen.”
Hoppsan! SVT och SR är tecken på diktatur, menar Timbro. För att inte tala om BBC.
Men det finns fler frågor som vi kan räkna med att SD prioriterar. Folkbiblioteken är en sådan. Både lokalt och nationellt har SD gång efter annan attackerat biblioteken för att ändra deras inriktning. Det har blivit en av deras viktigaste frågor.
På nationell nivå har SD velat ändra bibliotekslagen genom återkommande motioner, skriver Dagens ETC under rubriken ”Slaget om biblioteken en testballong för SD” och vinjetten #Blåbrunt.
En sådan motion gick ut på att endast svenska medborgare skulle få tillträde till biblioteken. De som saknar medborgarskap skulle kunna nekas boklån och andra bibliotekstjänster. I den senaste motionen, från hösten 2020, heter det att ”illegala migranter” ska nekas vissa tjänster.
I Sölvesborg, som styrs av SD tillsammans med M, KD och det så kallade Solpartiet ändrades den lokala biblioteksplanen i december 2019. Skolbiblioteken behöver inte längre köpa in böcker på elevernas modersmål. Därtill har samarbetet mellan folkbiblioteken och modersmålslärarna strukits. Nu står SD i Vellinge på tur med att få igenom liknande formuleringar i kommunens biblioteksplan.
Tobias Willstedt, bibliotekarie i Vellinge oroar sig för SD:s offensiva bibliotekspolitik.
– Biblioteken jobbar efter reglerande dokument där det tydligt framgår att mångkultur och inkludering är viktigt. Det går emot Sverigedemokraternas syn på kultur, där den nationella kulturen är den rätta kulturen.
Linnnéa Lindsköld, forskare i kulturpolitik vid Högskolan i Borås, tror att bibliotekens popularitet gör dem extra intressanta för sverigedemokraterna.
– Det finns ju ett folkbibliotek i varenda kommun, det är den mest besökta kulturinstitution vi har. … När SD försöker förändra biblioteken blir det ett sätt att väcka debatt, det får stor uppmärksamhet.
Det finns fler kulturfrågor som kommer att bli slagfält om M+KD+SD kommer till makten i en blåbrun allians.
Niklas Orrenius skriver i sin fredagskrönika i Dagens Nyheter bland annat om hur SD ”misstänkliggör alla muslimer och utesluter dem ur den svenska gemenskapen. SD:s nyhetsinslag om nyfödda som heter Mohammad är inte en neutral sakupplysning, det är hets, från en rörelse som ägnat decennier åt att utmåla muslimer som samhällsskadliga hot.
Orrenius påminner om att Jimmie Åkesson har talat om invandrare (som utgör en femtedel av dagens svenska befolkning, över två miljoner är födda utomlands) som en ”kulturell belastning” och om hans vapendragare Richard Jomshof och Björn Söder och SD:s officiella twitterkonto som skickat ut budskapet att islam är ”en avskyvärd religion”.
Om och när figurer med sådana åsikter får inflytande över en möjlig svensk M-KD(-SD)-regering är demokratin sannerligen otroligt illa ute.
Stefan Löfven har all rätt. Vid valet 2022 står den svenska demokratin på spel – och det allvarligare än någonsin tidigare i modern tid.
Ebba Busch, KD. FOTO: PONTUS ORRE, Aftonbladet. KD-ledaren vill göra om Public Service, romska bli ”smalare och vassare” genom att ”krimskramset” tas bort.
KD-ledaren Ebba Busch intervjuades häromdagen i SR:s lördagsintervjun av Monica Saarinen. Det handlade inte minst om public services framtid. Buschs antagonistiska hållning gentemot public service – SVT och SR – är känd sedan länge. Men många ämnen skulle avverkas i samtalet och jag saknade de följdfrågor som kunde ha handlat om vad ett försvagat public service innebär för demokratin.
Busch tillhör kategorin baklängestalare. Hon säger sig vilja värna ”pressfrihet och yttrandefrihet”. I själva verket vill KD och M ta bort ”krimskramset” i public service, som KD:s kulturpolitiska talesmanRoland Utbult utryckt det, för att göra om SVT och SR efter sina mallar.
Public service ska med Buschs ord bli ”smalare men spetsigare” och fokusera på ”samhällsinformation och smalare kultur”. Allt övrigt bör överlåtas till reklam-TV och reklamradio. Underhållningsprogram och sport hör väl till ”krimskramset”.
Anslagen till en bantad varianten ska förstås skäras ner .
Det skulle innebära ytterligare en amerikanisering av det svenska medieutbudet, där redan övervikten på amerikanska översatta TV-program är massiv. I USA har Public service-media en undanskymd ställning med låga lyssnar- och tittarsiffror. I stället är ärkekonservativa Fox News den största TV-kanalen. Under Trumps presidenttid upprepades i Fox den lögnaktige presidentens alla utspel som vore det sanningar. Man kan säga att Fox bäddade för de stora devota anhängarskaror som efter valet ställde upp på presidentens lögner om ett manipulerat val.
I en intervju i Expressen i höstas ville Busch genomföra sina, M:s och SD:s förändringar av Public Service så fort det går och under den kommande mandatperioden.
Moderaternas största partidistrikt i Stockholm vill att public service helt ska läggas ner. Det är lika otroligt som bedrövligt.
Demokratin skulle fara mycket illa i ett Sverige utan dagens Public Service. Om de här tre partierna skulle kunna genomföra sina krav innebär det ett stort hot mot svensk demokrati. Skulle SD bli störst i det blåbruna blocket kan vi räkna med ytterligare krav från det främlingsfientliga partiet på svenskhet och liknande i programutbudet.
Det är ju sådant det egentligen handlar om. Trion ”mörkomän”, Busch, Kristersson och Åkesson, är okunniga och ointresserade av väl fungerande offentliga medier i Sverige. Deras outtalade förutsättning är den upprepade klyschan om ”mediernas vänstervridning”, det är den man vill ”göra något åt”.
Man kan ha åsikter om SVT och SR. Men i det allra mesta fungerar de väldigt väl, med en bred och mångsidig samhällsbevakning. Playavdelningarna på bådadera är skattkistor för många tittare och lyssnare, med ett helt otroligt programutbud.
För att Public Service ska kunna utvecklas behövs resurser som i sin tur bygger på höga tittar/lyssnarsiffror.
Trion Busch, Kristersson och Åkesson bedriver en mediepolitik som är demokratins dödgräveri. Att de tre partierna har en politisk möjlighet att slå sönder public service med bar en röst övervikt i riksdagen är helt orimligt. SR och SVT hör till demokratins grundpelare och bör vara lagligt skyddade från klåfingriga politikers manipulationer.
Jan Scherman skev med hetta i augusti förra året i ett inlägg i Dagens Media om riksdagens möjlighet att med ett enkelt beslut krossa public service genom att sänka den skatt till public serivice som ersatte licensavgiften.
”På vanlig svenska – ja, riksdagen kan sänka skatten! Och det finns ingen begränsning vad gäller när, hur ofta och hur mycket. Särskilt nu när det inte blir någon grundlagsfäst bestämmelse som skyddar public service som verksamhet. Det går att montera ned programbolagen till oigenkännlighet och vidare mot utplåning, om så önskas av riksdagsmajoriteten.”
Till saken hör också att dagstidningarna under det senaste decenniet har pressats tillbaka. Unga människor vill inte betala för nyheter, medelålders läser bara digitalt (som ger lägre annonsintäkter). Papperstidningsläsarna blir äldre och färre. Det finns dessbättre nu tendenser som går åt andra hållet. Men stora delar av Sverige ligger i medieskugga.
De som inte prenumererar, som inte har tillgång till journalistik från de stora tidningarna, som har betallösningar, är beroende av public service för att få veta vad som sker i samhället.
En fungerande demokrati bygger på informerade medborgare. Informerade medborgare behöver public service nu mer än någonsin, inte minst i kristider som detta dödens pandemiår.
Hur skulle regeringens pandemipolitik kunnat förmedlas till medborgarna utan public service? Det hade knappast fungerat.
Namaste – indisk hälsning med sammanfogade handflator, en läget bugning och ett leende.. Inte accepterad för den som söker kommunalt jobb i Trelleborg.
Trelleborgs kommunfullmäktige klubbade nyligen ett beslut att inte anställa personer inom kommunen som vägrar att hälsa genom att ta i hand, skriver SVT.
Sverigedemokraternas förslag för två år sedan har nu blivit regel i Trelleborg. Detta beslutar staden mitt under pandemin, när ingen alls bör skaka hand. Men nu gäller att alla som anställs inom Trelleborgs kommun måste hälsa på andra med hand – annars får de inte jobbet. Fast ändå inte under pandemins tid.
Vilken enfald. Världen är större än den här inskränkta sidan av Trelleborg.
Trelleborg sällar sig nu till den rad av kommuner som inför främlingsfientliga regler på ett sätt som inte minst strider mot FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och alla människors lika värde.
Tur att inte Helsingborg har liknande knäppskallar vid makten, med tanke på att den största gruppen migranter som kommit till Helsingborg 2019 var indier, många arbetar på Ikeas dataavdelning, indier som hälsar otroligt ”osvenskt”, med sammanfogade händer, en lätt bugning och ett leende.
Det handlar förstås om ”svenskhet”, inbillad provinsiell ”svenskhet”, om att här i Sverige ”hälsar vi genom att ta i hand”. Och självklart bygger det på en motion från SD, skriven av oppositionsrådet Helmuth Pedersén. Denne föreslog redan 2019 att kommunen inte ska anställa personer som ”av religiösa eller kulturella skäl vägrar att hälsa på motsatta könet genom traditionell handhälsning”.
Förslaget fick stöd av moderaterna och kunde antas därför att kristdemokraterna inte deltog i beslutet. Moderaterna i sin maktiver går allt oftare SD:s vägar. Det är beklämmande.
Socialdemokraterna röstade nej mot förslaget, bland annat därför att de menar att det strider mot den grundlagsskyddade religionsfriheten.
– Det finns inget annat syfte än att man vill gå emot lagstadgad religionsfrihet och på det sättet peka mot specifika grupper i samhället. Vi kan inte acceptera den här typen av intrång på grundlagsstadgade religonsfriheter, säger till SVT Lennart Höckert (S), oppositionsråd, och fortsätter:
– Och i dessa tider känns det tämligen konstigt, med en sådan motion.
2022 är det åter val. Moderatledaren Ulf Kristersson drömmer om en ”konservativ nationalistisk” regering, där M ska styra med hjälp av KD och SD.
Det låter inte så kul, rentav mardrömsaktigt. Ska vi alla redan nästa år på trelleborgska tvingas ta alla i hand för att bevisa att vi är svenska, absolut inte tigga utanför systemet, bara döpa alla barn till typiskt svenska namn?
För mig blir Trelleborg en no-go-zon med den här sortens pinsamma beslut.
Partiledaren Jimmie Åkesson (SD) EU-i Trelleborg med bland andra SD:s starke man i kommunen, Helmuth Petersén, till vänster. Foto: Tomas Nyberg
Ebba Busch (KD) och Ulf Kristersson (M) är okunniga pladderhattar när det gäller kärnkraftens framtid i Sverige. Bild: EPA-EFE/Stina Stjernkvist
Tre borgerliga politiker har alldeles för länge uppträtt som pladderhattar i energidebatten. Deras okunniga, missvisande eller medvetet vilseledande påståenden om kärnkraftens alla överlägsna fördelar har ofta fått stå oemotsagda, inte minst i SR:s och SVT:s ”balanserade” nyhetsrapportering, där alltför ofta åsikt ställs mot åsikt – utan faktakoll.
Inför folkomröstningen om kärnkraft för evigheter sedan (1980) var jag engagerad i linje 3 mot kärnkraft, knackade dörr och samlade namn och gick på bildande studiecirklar om energipolitik och kärnkraft. Kunskaperna har säkert bleknat, men engagemanget finns kvar. Därför mår jag illa över att se hur den svenska debatten om kärnkraft i många avseenden påminner om Trumps twittrande, som ett slags Fake News på svenska, med banala plakatpåståenden och föga respekt för de svåra och existentiella frågor som ligger i botten, som långtidsförvaringen av avfall och risken för kärnkraftsolyckor.
Jag tänker förstås på Ulf Kristersson (M),Ebba Busch (KD) och Nyamko Sabuni (L). I en analys förra veckan skrev HD/Sydsvenskans Olle Lönnæus om hur ”Kyla får kärnkraften att glöda”. Han citerar de tre nämnda politikerna.
”Vi får uppenbar brist på el när vi lägger ner kärnkraften”, sa Ulf Kristersson (M) i Ekot.
”Socialdemokraterna har låtit miljöpartiets plakatpolitik diktera villkoren för svensk energipolitik”, dundrade Ebba Busch (KG) i SVT.
”Ge kärnkraften en chans”, utropade Nyamko Sabuni (L) i Aftonbladet.
Varför då, Nyamko Sabuni, om den är dyrare än andra energislag, om riskerna med slutförvaring är oöverskådliga och risken för katastrofer vid enskilda kärnkraftverk inte kan uteslutas?
På DN Debatt (söndag 14/2) skriver Linda Brundenius, ordförande i föreningen 100 procent förnybart, tillsammans med Johanna Sandahl, ordförande för Naturskyddsföreningen, att ”Flera partier vilseleder om klimatet”. De påpekar att Sverige 2015-20 nettoexporterat el för 20 TW/h/år, jämfört med 6TW/år 2007-14.
Ebba Busch menar att varje kall och vindstilla dag ”i Sverige blir en klimatbomb”, därför att vi då kan tvingas importera smutsig el från Polen. I själva verket har elimporten från Polen halverats från 2007-14 till 2015-20. Samtidigt har exporten till samma land ökat kraftig och nu är i genomsnitt 21 gånger större än importen.
På punkt efter punkt visar debattörerna att de tre nämnda politikernas argumentering är gravt vilseledande. Dagens Sverige kan ”inte bara gå i spetsen för klimatomställningen utan också skapa nya jobb och stärka vår ekonomi”.
Från de nämnda borgerliga politikerna har kommit krav på att regeringen ska skynda på med slutförvaret av det radioaktiva avfallet. Johanna Sandahl och Oscar Alrik från Naturskyddsföreningen och Johan Swahn, kanslichef för miljöorganisationernas kärnavfallsgranskning, blir illa berörda av kravet och svarar ganska upprörda i en helsides debattartikel i Svenska Dagbladet (söndag 14/2).
Efter femtio år med kärnkraft är frågan om hur det högaktiva och långlivade avfallet ska förvaras en ödesfråga”, skriver de. Bränsleförvaret måste klara 100 000 år utan att läcka och vara oåtkomligt från intrång utifrån, heter det vidare:
”Det handlar om mer än 7 000 ton kärnavfall som är så radioaktivt att bara bråkdelar av ett gram kan orsaka cancer. Plutonium bryts inte ned, utan kan förstöra livet för generation efter generation av människor inom stora områden om det förs ut via grundvattnet. Att det fem centimeter tjocka kopparhöljet verkligen klarar påfrestningarna är därför helt avgörande för den långsiktiga miljösäkerheten.”
”Regeringen kan inte låta några decenniers undfallenhet och kravlöshet resultera i att tusentals generationer får lida i onödan. Det kan ta tio eller tjugo år att ta fram en ny, fungerande lösning. Det är ett rimligt pris för att undvika en fullt möjlig mångtusenårig miljökatastrof.”
De politiska kraven från de borgerliga partiledarna om en snabbehandling av frågan om slutförvar är obehagligt okunniga och ansvarslösa. Vad de i sin demagogiska okunnighet kusligt spekulerar i är omständigheter som just kan leda till ”en mångtusenårig miljökatastrof”.
En kopparkapsel för använt kärnbränsle utanför Svensk Kärnbränslehantering AB, i Oskarshamn. Foto: Jorma Valkonen/TT.
Valltorps äldreboende i Helsingborg, där nästan hälften av de boende avled inom några månader.Bild: Sven-Erik Svensson/HD.
Åter stiger dödsfallen på de svenska äldreboendena. Siffrorna är fortfarande beskedliga jämfört med den värsta tiden i april då 3000 i kategorin testades positivt. För de två första veckorna i i oktober noterades 93 nya smittade, vilket är en fördubbling jämfört med hela september, uppger radions Godmorgonvärlden på söndagen. Det oroande nu är tendensen till snabb ökning.
Av de 6000 som i Sverige har avlidit av covid-19 bodde 40 procent på äldreboenden. De höga dödstalen i våras berodde sannolikt på flera samverkande orsaker. Det rådde stor brist på skyddsutrustning, vilket försvårade eller omöjliggjorde basala skyddsrutiner. Personalen saknade utbildning. Sjukdomen var okänd.
Nu i oktober är förutsättningarna annorlunda. Det finns resurser för smittspårning och råder ingen brist på skyddsmaterial. Samtidigt pågår flera olika utredningar för att skapa klarhet i varför äldreboendena drabbades så ohyggligt. IVO granskar 1700 journaler för att se vilka slutsatser som kan dras.
En viktig fråga gäller om det i våras på en del äldreboenden fanns riktlinjer att palliativ vård sattes in mycket tidigt, vilket mycket tyder på. Det skulle kunna betyda att många äldre-äldre inte fick den vård de hade rätt till, trots att det fanns kapacitet inom vården. Både anhöriga, personal och läkare har reagerat kraftigt.
I Helsingborg drabbades särskilt Valltorps vårdboende ohyggligt. Nästan hälften av de boende av de bonde dog under några få månader. ”Från Valltorp har det kommit anmälningar om allvarliga brister i omvårdnaden från både anhöriga och från äldre.”, skrev Ingrid Runsten i en kommentar i dagarna i Helsingborgs Dagblad.
I sitt svar till Ivo verkar stadens vårdledning inte ta kritiken mot omständigheterna på Valltorp på allvar.Man skyller ifrån sig, sparkar nedåt. HD skriver:
”Vårdledningen säger att det finns anställda som inte följt hygienrutinerna. IVO svarar att det är stadens ansvar att de gör det.
Vårdledningen säger vidare att de upplever att personalen inte har samma kompetens om vård och omsorg när man börjar inom vården som man hade förr.
IVO svarar att det vårdgivarens ansvar att försäkra sig om att personalen har den kunskap som krävs för att säkerställa god vård och omsorg.”
Självfallet är det vårdledningen som bär ansvaret och som rimligen borde ödmjukt reflektera över sin roll, med tanke på alla liv som krävts.
Ingrid Runsten noterar att i Agendas partiledardebatt nyligen var politiker från Stefan Löfven till Ulf Kristersson eniga om att kommunerna behöver anställa läkare och fler sjuksköterskor med specialkunskap inom geriatrik och att personalens utbildning och kunskap måste bli lika självklar inom äldreomsorgen som inom barnomsorgen.
Coronapandemins härjningar på äldreboendena var en kuslig påminnelse om äldreomsorgens förfall under många år. Att inte dra nödvändiga lärdomar av det inträffade eller att som i Helsingborg skylla ifrån sig är djupt ovärdigt.
Gith Nordqvist, medicinskt ansvarig sjuksköterska, Ingrid Bergh, verksamhetschef för särskilt boende i Helsingborg och Annika Andersson, Helsingborgs omsorgsdirektör.Bild: HD Arkiv.
