Daytonavtalet framförhandlades på en amerikansk militärbas i Ohio och undertecknades i Paris den 14 december 1995, för i dagarna snart 25 år sedan Därmed upphörde krigshandlingarna i Bosnien efter 3 ½ år av krig, som krävt över 100 000 döda. De jugoslaviska sönderfallskrigen var över, bortsett från USA:s och Natos bombning av Serbien och och Kosovo våren 1999.
Krigen lämnade bara förlorare efter sig. Det gamla Jugoslavien hade sina brister. Tito var fåfäng och självupptagen men ändå i många avseenden en stor ledare. Visst fanns det obehagligheter, som Golo Otok, fängelseön för dissidenter.
Krigen uppkom inte av hat mellan folken. Serber, kroater, bosnier. slovener, kosovoalbaner, montenegriner, makedonier och fler ändå levde i mycket i vänskaplig fred tillsammans, särskilt i städerna. Byarna beboddes ofta av en nationalitet, en kroatisk by här, en bosnisk där, en serbisk där.
De jugoslaviska krigen skapades av nationalistiska politiker med hjälp av nationalistiska medier, kriminella vapenhandlare, stormakter som ville vidga sina intressesfärer, särskilt USA och Tyskland. Också Sverige bär ett stort ansvar: Jugoslavien var tredje största kunden till svensk vapenindustri, en följd av att båda länderna var alliansfria. Många jugoslaver dödades av svenska minor.
Tjugofem år har gått. Fred råder i Bosnien om man med fred menar att vapnen tystnat. Men Daytonavtalet har dålligt följts av försoning, demokratibyggande och ekonomiskt utveckling.
USA:s president Bill Clinton drev fram avtalet. Han hade också ett personligt intresse i att avleda mediernas bevakning av Monica Lewinsky-affärens riksrättprocess mot honom med ett lättvunnet krig.
Många menar att freden i Bosnien skapades av jurister i Washington mera än av uppgörelser mellan parterna. Jag skulle vilja säga att Daytonavtalet fick Bosnien att gå i baklås. (Lewinsky berättade 2015 om det som hände i ”The price of shame”, ett TED-föredrag som kan ses här).
De nationalistiska politiker som styrde de tidigare jugoslaviska republikerna hade sina intressen, serbiske Slobodan Milosevic, kroatiske Franjo Tudjman och bosnjakiske Alija Izetbegovic.
Det gamla Bosnien delades upp i två enheter, efter etniska linjer. Den muslimsk-kroatiska Federationen Bosnien-Hercegovina har Sarajevo till huvudstad medan bosnienserbiska Republika Srpskas huvudstad är Banja Luka. Dayton skapade maktbalans mellan etniska grupper, inte demokrati, skapade status quo, inte dynamik, inte den ekonomiska utveckling som är nödvändig för samhällsbyggnaden. De två enheterna är i praktiken som två stater, fastän med likadana registreringsskyltar på bilarna.
Sommaren 2007 reste jag i Bosnien och besökte bland annat den bosnienserbiska staden Prijedor, i vars närhet många av bosnienkrigets värsta grymheter ägde rum. Hela den bosnjakiska stadsdelen mer eller mindre totalförstördes
I stadens närhet fanns lägren Omarska, Keraterm och Trnopolje, jag har besökt alla tre platserna. I Prijedor intervjuade jag ordföranden för de före detta lägerfångarnas förening, ”Prijedor 92”, Mirsad Dantovic.
Under kriget fördes Mirsad till Keraterm, en industrilokal som varit en keramisk fabrik, som nu blev fängelse. Enligt krigsförbrytardomstolen i Haag hölls 3000 personer fångna här och 300 av dem mördades. Han själv transporterades vidare till Omarska, torterades, men överlevde.
Det före detta dödslägret Keraterm var nu bilfirman Auto-Max, som bland annat lackerar bilar. Mirsad visar mig byggnaden och berättar. Jag fotograferar Mirsad femtio meter framför ingången till byggnaden, som ser förfärande alldaglig ut. Här finns inget som påminner om det som hänt här.
Han berättar att några av de politiskt högst uppsatta ansvariga har dömts till livstid i Haag. Men underhuggarna går fria. Det händer att han möter före detta fångvakter på gatan.
Något år senare återsåg jag Mirsad i Prijedor. Han berättade att han har många släktingar i Sverige, i Landskrona, Malmö, Göteborg och Ånge, och att han sökt visum för att hälsa på sin faster, bara för att få avslag. Tyvärr har vi förlorat kontakten efter det.
Men Prijedor ligger nu i den serbiska enheten av Bosnien. Serbiska nationalister styr staden utan att göra upp med det förflutna. Ekonomin är usel liksom demokratin. Daytonavtalet har skapat ett slags status quo, som knappast gett bosnierna varken välstånd eller trygghet.
Carl Bildt blev Bosniens förste Höge representant och var också på Plats när Daytonavtalet undertecknades. Han skriver desillusionerat om avtalet i sin blogg ”Alla dessa dagar”:
”På den bosniska nivån tog det 14 månader efter det senaste valet att få till en regering. På den underliggande federationen – en av de två delarna av landet – har man fortfarande inte lyckats med den saken. I staden Mostar kommer man i december att kunna hålla lokalval efter det att detta inte varit möjligt på tolv år.
Det finns de som kritiserar att den konstitution som blev resultatet av kompromisserna i Dayton blev alldeles för komplicerad. En enhetstat grundad på ett maktcentra hade varit bättre.
Men så ser inte verkligheten i länder som dessa ut. Och kompromissen var den kompromiss som till slut enade de sidorna.”
