Den norske överstelöjtnanten Tormod Heier, som också är professor vid Forsvarets høyskole i Oslo, skriver i en uppmärksammad artikel i den norska tidningen Klassekampen om ett nytt militärt avtal mellan USA och Norge i april i våras, (Supplementary Defence Cooperation Agreement).
Avtalet är ett av många mellan USA och mindre Nato-stater, inte Tyskland, Frankrike och Storbritannien men väl de med de till Ryssland gränsande staterna, från Norge i norr till Rumänien i söder.
Det handlar om att USA ska kunna använda dessa Nato-länders territorium för att ”hejda ryska framstötar”. Det handlar inte om att utplacera hundratusentals soldater, med stridsvagnar och artilleri, som under det kalla kriget, utan om att ha förberedda platser dit trupper snabbt kan föras från amerikanska styrkor i Nordatlanten och Svarta Havet (Andra och Sjätte Flottan).
Dessa kan med kort varsel skjuta ner ryska missiler, slå ut Moskvas strömförsörjning och även slå ut kommandosystemen.
Den amerikanska försvarsstrategin från 2018 ska ”avskräcka Ryssland” genom ett oförutsägbart mönster av amerikansk synlighet och närvaro längs de ryska gränserna. Man skulle kunna använda andra ord för samma sak, ”kommer att provocera Ryssland”,
I Washington kallas detta strategically predictable, but operationally unpredictable, skriver Heier vidare. I Norge säljer man in avtalet som en säkerhetspolitisk vinst:
”Och det är kanske riktigt. Nu kan amerikanska styrkor snabbare och mera effektivt komma till Norges undsättning”, fortsätter Heier, inte minst om landet riskerar att bli instängt, av den ryska Östersjöflottan från söder och av Nordflottans ubåtar: ”Detta är Norges mardröm, att hamna bakom ryska linjer, därför att USA inte kommer fram i tid. Kriget är över innan det börjat”.
Men en annan fråga kan bli ännu viktigare. Kommer norska myndigheter att kunna kontrollera vad USA gör från norskt territorium i ett krisläge? Detta stadgas i grundlagens §25, att Norge ska ha full kontroll över all militär aktivitet på norskt territorium.
I ett krisläge utvecklas allt snabbt. Kommer Norge då att ha insyn i amerikanska operationer och vilka konsekvenser de får, undrar Tormod Heier.
Risken är stor för dålig krishantering, fortsätter Heier. Det kan snabbt bli som under Libyenkriget, med ett amerikanskt flaggskepp, som varken hade klara politiska mål eller tillgång till vältränad personal med solida kunskaper i konfliktområdet – och kunskaper om hur motparten kunde förväntas tolka den amerikanska närvaron genom sina egna glasögon,
Priset för Norge kan bli högt, mycket högt. Stortinget ska till hösten behandla det nya amerikanska avtalet.
Den dag Sverige skulle kunna bli Natomedlem kan vi förvänta oss liknande eller samma strategiska konflikter om hur amerikanska trupper ska få använda svenskt territorium, inte att förglömma den avgörande frågan om kärnvapen, något som Tormod Heier inte berör.
