Året är 2050. Spelplatsen just densamma som vi sitter i, vi de 49 coronasäkra premiärbesökarna som på lördagskvällen såg Adde Malmbergs uppsättning av den schweizisk-svenske dramatikern Erik Gedeons ”Evig ung” på Helsingborgs stadsteaters stora scen.

Världen har förändrats sedan 2020. Klimatkrisen har fått Öresund att stiga någon meter. Och vad har hänt efter covid-19-krisen?

De frågorna tangeras inte i ”Evigt ung”, trots att stadsteatern 2050 inte längre är en teater utan ett nergånget äldreboende för före detta teaterarbetare. Synd bara att Malmberg inte vågat sig på några inslag av vass science fiction, som kunde gett föreställningen nya dimensioner. Särskilt som miljön ju är ett äldreboende och tonen på scenen är slängigt frispråkig.

Nu blir iscensättningen något annat, en reflexion över åldrandet, både vemodig och uppsluppen. Musiken är den röda tråden, det här är framförallt musikteater, med lätt tråcklad handling mellan musiknumren. Sensmoralen är tydlig, livet kan levas och lekas in i det sista och döden kan gott få vara som i en Shakespearepjäs, där alla medverkande ligger döda i en hög på golvet för att strax resa sig och ta emot applåder.

Ensemblen består av sex ”åldringar” (i pjäsen kring de nittio), tre kvinnor och lika många män, och så en skötare, Syster Andreas (Robert Olofsson). Han samlar gänget och tar hall elujaton med ”Ovan där”. Men de boende tar över, det vill ha mindre Jesus och mera rock’n roll. Publiken är med på noterna och klappar takten. Strax tar Jörgen Düberg vid och sjunger smäktande klassiska Buena Sera och i refrängen ”and kiss me goodnight” hoppar Cecilia Borssén fram med en glänsande saxofon och tar i för fullt. Det är lätt att sympatisera med deras musikaliska uppror.

I pjäsen spelar de båda nämnda rollerna Jörgen och Cecilia och är alltså (nästan) sig själva, fast om trettio år. Cecilia är därtill en riktig teaterapa som till publikens förtjusning gör ständiga applådlockande utspel och håvar hem över måttan.

The show must go on. En gång skådis alltid skådis.

I uppsättningen fäster jag mig särskilt vid de medverkandes kroppsspråk. Ena stunden är de haltande gamlingar och kan knappt få fötterna över tröskeln för att i nästa ögonblick låta sig som Tobias (Borvin) kastas handlöst ner i orkesterdiket. Den fysiska yttre personen och den inre personligheten samexisterar. Det hela påminner ofta om en gammal stumfilm.

Nils (Dernevik) släpar på sitt dåliga ben och kan knappt stå upprätt bara för att med sitt andra jag förvandlas till en ekvilibristisk dansare, elegant och härligt.

Föreställningen är uppbygd av musiknummer och sketcher/roliga historier. Evamaria (Björk) berättar med inlevelsefulla överdrifter hur hon som ung bodde månadsvis i en hög tall för att stoppa ett motorvägsbygge. I en annan scen får hon sin protesfot avsparkad av misstag.

Caroline (Leander) sitter nästan genom hela föreställningen och spelar på sin flygel, med stort artisteri. Ibland låter flygeln som ett självspelande piano.

Yvonne Ericssons scenografi arbetar nästan bara med förscenen, klokt nog för att inte komplicera de ”äldres” rörelser. I programmet berättar hon att nästan all rekvista är återanvända föremål ur teaterns gömmor, också kläderna.