Långt innan moderna psykologer prisade de kreativa möjligheter som kan finnas i en människas melankoli utforskade poeten Rainer Maria Rilke (4.12 1875 – 29.12 1926) sorgsenheten som en klargörande kraft för våra inre liv. Så skriver amerikanska Maria Popova i april månads sista brev på hennes webbsida Brainpickings. Där behandlar hon särskilt Rilkes ”Letters to a Young Poet”, skrivet den 12 augusti 1904 till den då bara 19-årige kadetten och spirande poeten Franz Xaver Kappus.
”Det finns ett fåtal texter som jag läser och läser om ungefär som man läser bibeln”, skriver Maria Popova. För henne gäller det bland annat Thoureaus Dagböcker och så Rilkes nämnda ”Letters …”.
”Mer än ett sekel har gått sedan Rilke publicerade ”Letters …”. Boken har för mig en både tidlös och förlösande innebörd, inte bara för den som breven var ställda till utan för varje mänsklig varelse med ett bultande hjärta och ett rastlöst sinne. De innehåller en rikedom av tankar om hur man kan ”leva sina frågor” och om ”vad det verkligen innebär att älska”, fortsätter Maria Popova.
Rilke skriver bland annat:
”I want to beg you, as much as I can, dear sir, to be patient toward all that is unsolved in your heart and to try to love the questions themselves like locked rooms and like books that are written in a very foreign tongue. Do not now seek the answers, which cannot be given you because you would not be able to live them. And the point is, to live everything. Live the questions now. Perhaps you will then gradually, without noticing it, live along some distant day into the answer.”
I det sjunde brevet till sin unge vän, från maj 1904, skriver Rilke:
”To love is good, too: love being difficult. For one human being to love another: that is perhaps the most difficult of all our tasks, the ultimate, the last test and proof, the work for which all other work is but preparation. For this reason young people, who are beginners in everything, cannot yet know love: they have to learn it. With their whole being, with all their forces …”
Rilke föddes i Prag. Han brukar betecknas som den tyskspråkiga modernismens största diktare (”efter Hölderlin”) och skrev över 400 dikter på franska, mest känd är hans diktsamling ”Duinoelegierna” (på svenska 1951). Bland hans prosaverk kan nämnas ”Brev till en ung poet” (på svenska 1990) och hans enda roman ”Malte Laurids Brigges anteckningar” (på svenska 1948).
I den sistnämnda resonerar Erik Lindegren i sin inledning:
”Man har jämfört Malte Laurids Brigges anteckningar” med en annan berömd fiktiv dagbok, nämligen Goethes ”Den unge Werthers lidanden”, och påpekat att båda dessa diktverk återupplivar konstens gamla rituellt-magiska betydelse. Både Werther och Brigge är dubbelgångare och syndabockar, som lastade med sina skapares svagheter drivs ut att dö i öknen.”
Längre fram i samma text berättar Lindegren vidare:
”Handlingen i denna säregna självbiografi svänger på ett för Malte själv naturligt sätt mellan hans enstöringsupplevelser i Paris och hans danska barndom, och de olika scenerna är resultatet av en minutiös retrospektion, som ställer det rationella och irrationella (och till och med det övernaturliga) på samma plan. I sitt ångestjagade tillstånd förnimmer Malte nästan fysiskt alltings sönderfall, hur ”det synliga håller på att dra sig tillbaka till det osynliga … ”.
