Etikettarkiv: Tågaborg

Författare, Helsingborg

Henrik Ranby föreslår: Döp torg på Tågaborg till Harriet Löwenhjelms plats

Harriet Löwenhjelm på Romanäs sanatorium 1917.  Hon avled där den 24 maj 1918. Foto Ulf von Konow.

”Harriet Löwenhjelm bodde sina första år i Villa Tågaborg. Bredvid platsen där den rivna villan låg finns ett litet namnlöst torg (vid korsningen Tågagatan/Karl X Gustavsgatan mot Nicandersgatan) som jag tycker kunde döpas till ”Harriet Löwenhjelms plats”.

Hon skrev underfundiga dikter som står sig i än idag och namnet skulle passa bra, eftersom flera tvärgator mot landborgen bär författarnamn: Nicander, Stagnelius, Lenngren, Lidner och Dahlin.”

Så skriver Henrik Ranby, universitetslektor vid Institutionen för Kulturvård på Göteborgs universitet, tidigare stadsantikvarie i Höganäs, i ett brev till fem.hbg, som driver en kampanj för att fler gator och offentliga platser ska få namn efter kvinnor, gärna med lokal anknytning.

Nära korsningen mellan Karl X Gustavs gata och Tågagatan finns en författarskylt, som påminner om att här föddes poeten Harriet Löwenhjelm i vad som hette Villa Tågaborg och gett namn åt hela stadsdelen.

På den tiden var villan nästan ensam på landborgens höjder, utan dagens Villa Wingård och med fri utsikt över Sundet. Det mesta av Tågaborg var åker på den tiden.

Hennes föräldrar var Maggie (född Dickson) och Gustaf Adolf Löwenhjelm, militär til yrket och ryttmästare, senare major.

Harriet föddes den 18 februari 1887 som fjärde barn i familjen. 1892 flyttade familjen till Örebro där fadern blivit överstelöjtnant vid Livhusarerna . Också efter flytten besökte Harriet ofta sin barndomsstad för att hälsa på sin favoritkusin, Marianne Mörner, som bodde i närheten på Villa Halalid, på Halalid.

Sommaren 1913 reste den då 26-åriga Harriet till Paris tillsammans med Marianne Mörner. På hösten samma år fick hon diagnosen lungtuberkulos och sändes till Romanäs sanatorium, där hon avled i maj 1918, bara 31 år gammal.

Harriet Löwenhjelm var inte bara poet utan också en begåvad konstnär. Hon studerade på Konstakademin 1908 – 11 och senare på Wilhelmssons målarskola.

***

Låt Harriet Löwenhjelm kliva in i den helsingborgska geografin genom att ge hennes namn åt den beskrivna platsen invid platsen för hennes barndomshem, Villa Tågaborg. Det kunde vara en bra början på att låta stadens namn påminna om att det också funnits begåvade och djupt originella kvinnor i den här staden!

Författare, Helsingborg

Harriet Löwenhjelm – poet och konstnär med röttter i Helsingborg

Bild av Harriet Löwenhjelm, poet och konstnär.

Nära korsningen mellan ”min gata”, uppkallad efter krigarkungen Karl X Gustav, och Tågagatan finns en författarskylt, som påminner om att här föddes poeten Harriet Löwenhjelm i vad som hette Villa Tågaborg och gett namn åt hela stadsdelen.

På den tiden var villan nästan ensam på landborgens höjder, utan dagens Villa Wingård och med fri utsikt över Sundet. Det mesta av Tågaborg var åker på den tiden.

Hennes föräldrar var Maggie (född Dickson) och Gustaf Adolf Löwenhjelm, militär til yrket och ryttmästare, senare major.

Harriet föddes den 18 februari 1887 som fjärde barn i familjen. 1892 flyttade familjen till Örebro där fadern blivit överstelöjtnant vid Livhusarerna . Också efter flytten besökte Harriet ofta sin barndomsstad för att hälsa på sin favoritkusin, Marianne Mörner, som bodde i närheten på Villa Halali, på Halalid.

Sommaren 1913 reste den då 26-åriga Harriet till Paris tillsammans med Marianne Mörner. På hösten samma år fick hon diagnosen lungtuberkulos och sändes till Romanäs sanatorium, där hon avled i maj 1918, bara 31 år gammal.

Harriet Löwenhjelm var inte bara poet utan också en begåvad konstnär. Hon studerade på Konstakademin 1908 – 11 och senare på Wilhelmssons målarskola.

På Litteraturbanken presenteras hon av författaren Lotta Lotass:

 ”Flera av hennes verk har bibliskt innehåll – hon behöll livet igenom det hon själv kallade sin barnatro – och hon drömde om att få göra kyrkmålningar. Även i sin diktning, vilken ursprungligen utgjorde ett slags förklaringar till hennes bilder, återkom Löwenhjelm till en religiös problematik, inspirerad av hennes ständiga läsning av Kierkegaard. Dikterna tar där stundvis form av bekännelse och bön. Men hon ägnade sig också åt ordlekande, åt spex och nonsensdiktning präglad av stilbrytningar och växlingar mellan ljusaste skämt och mörkaste allvar. ”

Hennes mest kända dikt är nog ”Beatrice Aurore”, tonsatt av Hjalmar Casserman:

I gamla sta’n, vid Kornhamnstorg,
i Hallbecks antikvariat
en gammal drömbok köpte jag
i folioformat.

Sen drömde jag förliden natt
om Beatrice-Aurore.
Det är en gammal käresta
väl död sen många år.

Hon stod mig när, hon tog min hand,
hon manade mig: Kom!
Med ens förstod jag, att hon var
den enda jag tyckt om.

Vi gingo i en lindallé
på gula, våta blad,
och tårar sköljde på min kind
och jag var ändå glad.

• • •

En annan dikt som lever är ”Att dö”, förmodligen tillkommen under våren 2018:

Tag mig – håll mig – smek mig sakta! / Famna mig varligt en liten stund / Gråt ett grand för så trista fakta / Se med ömhet mig sova en blund

Gå ej från mig! Du vill ju stanna, /stanna tills själv jag måste gå / Lägg din älskade hand på min panna! Än en liten tid är vi två

I natt ska jag dö. Det flämtar en låga / Det sitter en vän och håller min hand / I natt ska jag dö. Vem? Vem? ska jag fråga / varthän jag ska resa, till vilket land / I natt ska jag dö och hur ska jag våga?

Imorgon finns det en ömkansvärd / och bittert hjälplös stackars kropp / som bäres ut på sin sista färd / att slukas av jorden opp –

Källor: Solbritt Lindfors Långs: Diktarnas Helsingborg (2000). Presentation av Harriet Löwenhielm, skriven av Helmer Lång.

Käck, Mattias (2018). Harriet Löwenhjelms värld: en collagebok. Harriet Löwenhjelm-sällskapet.

Bilden: Harriet Löwenhjelm. Foto okänd/Wikipedia.


Arkitektur, Helsingborg, Helsingborgs kulturförvaltning

Tågaborgs Villa Carlshög förtätad till tegelhög

Villa Carlshög på Tågaborg, en kulturhistoriskt värdefull byggnad från 1899, har rivits i dagarna.

Villa Carlshög var tills för en månad sedan en av de äldsta byggnaderna i stadsdelen Tågaborg i Helsingborg. Det var ett ganska oansenligt hus, uppfört 1899, men ritat av dåvarande stadsarkitekten Mauritz Frohm.

I dagens Helsingborg är modeordet FÖRTÄTNING. Villa Carlshög har FÖRTÄTATS till en tegelhög. Grävskopornas argument har segrat över bebyggelsekramarnas kulturintressen. Som vanligt.

Kvarteret Samson vid Helmfeltsgatan. Nr 16 markerar den nu i mars rivna Villa Carlshög. Nr 17 utgörs av Piskfabriken Sveas byggnad.

Bakom villan låg Piskfabriken Svea, byggd 1906, den enda bevarade industribyggnaden i stadsdelen. Här tillverkades piskor för hästar – så länge det fanns hästar i jordbruket.

Vad jag förstår finns Sveas fabriksbyggnad kvar, men omgjord till bostadshus.

Jag läser de handlingar som lett fram till rivningen och därtill äldre bevarandeplaner. Villa Carlshög var skyddad med en ”varsamhetsbestämmelse”. Men vad bryr sig en stadsbyggnadsförvaltning om varsamhet?

Kulturnämnden gick emot stadsbyggnadsförvaltningen i sitt yttrande:

”Villan är en rest av den tidigaste bebyggelse som uppfördes på Tågaborg och ger en god uppfattning om hur en stor del av Tågaborg var bebyggt vid 1900‐talets början. Den utmärker sig genom att vara en enklare typ av bebyggelse än vad som i övrigt finns bevarat. Villan utgör ett komplement till exempelvis landerierna Vikingsberg och Nyborg.”

Man underströk vidare att ”helhetsmiljön med villan i trädgården och industribyggnaden har betydande kulturhistoriska värden”. Och påtalade vidare att om Villa Carlshög rivs förlorar den centralt i kvarteret belägna tidigare piskfabriken Svea sin koppling till omgivningen.

Ägarna till grannhusen och deras bostadsrättsföreningar var också kritiska mot rivningsförslaget men använde kraftigare formuleringar än kulturnämnden. Villa Carlshög ”bör bevaras åt eftervärlden, heter det, och vidare:

”Det är fullständigt obegripligt att en kulturhistoriskt värdefull byggnad som i gällande detaljplan reglerats med ”varsamhetsbestämmelsen k” tillåtits förfalla till den grad som nu har skett. Såväl fastighetsägaren som staden bär ett stort ansvar för detta.”

Jag inbillar mig att en stad är en organism som liksom ett träd mår bäst av att ha årsringar, där olika byggnader, platser och gator påminner om andra tider, där den intresserade kan utläsa något om platsens historia. En levande stad låter sig läsas. Det finns till och med en term för det, ”Urban Reading”.

Också gamla hus kan få nytt liv. Ingenstans i handlingarna läser jag något om vad det gamla huset vid Helmfeltsgatan och dess trädgård kunde ha använts till, som en mötesplats, kanske en trädgårdsservering, en oas för området, kanske rentav en biblioteksfilial.

I dagens Helsingborg finns det obehagligt nog bara ett värde, marknadsvärdet. Samma logik gäller för Sundspärlans rivningshotade folkpark, som för stackars Villa Carlshög.

För vem byggdes villan? Kan det ha varit för Piskfabriken Sveas ägare måntro. Vad har byggnaden använts till under dess nu avslutade 120-åriga historia?

Frågornas svar ligger begravda under rivningsmaterialet, liksom alla de länkar de kunde ha utgjort från den sena 1800-talets stad till vår tid.

Kulturnämnden skrev i sitt yttrande om Villa Carlshög: ”Villan är en rest av den tidigaste bebyggelse som uppfördes på Tågaborg och ger en god uppfattning om hur en stor del av Tågaborg var bebyggt vid 1900‐talets början. … Nämnden hävdade också att helhetsmiljön har ”betydande kulturhistoriska värden”.