Huset vid sjön är nystruket med svart doftande klibbig tjära. I övre hörnet av dörren till köket från trädgården upptäcker jag en dag utvändigt ett tiotal långbenta spindlar. De sitter alldeles stilla.

När jag öppnar dörren blir det liv och rörelse bland mina nya vänner. Kanske är de rädda för att deras långa ben ska komma i kläm. Så fort dörren är stängd återtar de sina meditativa positioner.

Det här pågår dag efter dag, nog snart en vecka. För varje dag tycks de bli fler och fler. Jag undviker dörren för att inte klämma av deras långa ben. Varför sitter de just där? Fastnar flugor lättfångat i tjäran? Är tjärans doft berusande för den här arten av spindlar? Hur skulle jag kunna veta.

Den här artens spindelkropp är lite större än ett knappnålshuvud. Där inne dirigeras de vackra 3 – 4 cm långa och trådsmala benens komplicerade rörelser. Vad tänker de på? Vad lever de på? Varför spinner de inga nät?

Moderata kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth drog in anslagen till Nationalnyckeln, det ambitiösa verket som skulle beskriva alla Sveriges levande arter. Jag har ett dussintal band, de som hann komma ut före mordet på det ambitiösa projektet. Inget behandlar spindlar.

När jag söker på nätet (!) fastnar jag i klibbiga texter om spindelfobi. Och visst. Jag skulle gärna berätta om den handflatestora spindeln över sängen på mitt rum på vandrarhemmet i indiska Dharamsala, men det får bli en annan gång.

Jag söker på Svenska Artprojektet och Wikipedia. Mina långben-spindlar tillhör släktet lockespindlar, med 6300 arter. De är släkt med skorpionerna. Kanske heter de långbenslockar? De saknar förmåga att producera gift och silke. De är växtätare, asätare och rovdjur. De jagar levande föda genom att springa ifatt sina byten, mest på natten. Lockespindlarna andas med trakéer, tunna luftfyllda rör.

Men varför har de samlats på mitt dörrhörn?