En andra nukleär kapprustning har inletts – en som kan bli farligare än den första. Trots det verkar allmänheten inte vara orolig. Mänskligheten levde i många decennier i skräcken för ett kärnvapenkrig som aldrig inträffade – och inbillar sig att den sortens hot tillhör det längesedan förflutna. Så är det tyvärr inte.
1982 samlades en miljon människor i New Yorks Central Park i en väldig manifestation mot kapprustningen och kärnvapenhotet, den största politiska demonstrationen i USA:s historia. I dag behandlas möjligheten för en nukleär katastrof knappast ens i notiser.
I nya numret av New York Review of Books (20 augusti 2020) skriver Jessica T Mathews om ”Det nya kärnvapenhotet”. Hon har varit ordförande i Carnegiestiftelsen för Internationell fred (CEIP) från 1997 till 2015 och har tjänstgjort både i Vita huset och i Utrikesdepartementet. Hennes utgångspunkt är fyra nya böcker i ämnet.
USA och Sovjetunionen överlevde det kalla kriget trots att man levde på en fruktans knivsegg, som drev båda länderna att bygga upp arsenaler på över 30 000 kärnvapen, skriver Mathews. Med de vapnen hade allt liv på vår planet kunnat utplånas flera gånger.
John F Kennedys försvarsminister Robert McNamara besökte Strategic Air Command (SAC) i Omaha där kärnvapenkrig planerades. Han fick veta att bland alla tusentals utsedda mål för kärnvapenbomber fanns en radarstation i Albanien som försvar för flygattacker. Bomben utvald för att förstöra radarstationen var 300 gånger större än atombomben som fälldes över Hiroshima den 6 augusti 1945 klockan 8.16.
– Herr minister sa den tjänstgörande chefen för SAC till McNamara. Jag hoppas att ni inte har några vänner i Albanien, därför att vi kommer att radera ut hela landet tillsammans med radarstationen. Det lilla Albanien var vid denna tid visserligen kommunistiskt men politiskt oberoende av Moskva.
Några decennier senare, när Jimmy Carter var president ville man ”reducera” skadorna genom att bland kärnvapenmålen inte bara ha ministerier och liknande utan också individuella sovjetiska ledare, deras hem och datjor, sommarvisten, inte bara i Moskva utan över hela Ryssland.
Men, skriver Mathews, om man använder megatonkärnvapen för att döda individer innebär det att många hundratusen människor dödas samtidigt avvarit bomb.
Det kalla kriget slutade fredligt och i princip genom ickevåld. USA:s och Rysslands kärnvapenarsenaler reducerades med 90 procent. Vi borde vara säkrare i dag, men så är det inte, snarare tvärtom, konstaterar Mathews.
Kina moderniserar och vidgar sin hittills ganska lilla arsenal av kärnvapen. Ryssland och USA moderniserar likaså sina kärnvapen med en hel meny av nya kärnvapen. Aktiviteter i rymden utökar det globala slagfältet.
Till det kommer att länge existerande avtal mellan USA och Sovjet om begränsningar av kärnvapenkapprustningen nu rivs upp ett efter ett.
Fotnot: I en kommande blogg vidareutvecklar jag flera spår i Jessica T Mathews essä om hotet om kärnvapenkrig i vår tid, ”The New Nuclear threat”.
Fotnot 2: De fyra böcker som Jessica T Mathews utgått från är:
The Age of Hiroshima
edited by Michael D. Gordin and G. John Ikenberry Princeton University Press, 431 pp., $99.95; $32.95 (paper)
The Bomb: Presidents, Generals, and the Secret History of Nuclear War
by Fred Kaplan Simon and Schuster, 372 pp., $30.00
The Button: The New Nuclear Arms Race and Presidential Power from Truman to Trump
by William J. Perry and Tom Z. Collina BenBella, 268 pp., $27.95
The 2020 Commission Report on the North Korean Nuclear Attacks Against the United States: A Speculative Novel
by Jeffrey Lewis Mariner, 294 pp., $15.99 (paper)