I den kommande veckan har regeringen lovat att ge besked om slutförvaret av kärnavfall. Men är frågan tillräckligt utredd? Det handlar om stora mängder radioaktivt avfall som ska förvaras under 100 000 år för att inte skada människor, djur och natur.

”Radioaktiva ämnen som produceras i reaktorerna kan orsaka skador på många kommande generationer om avfallet inte fullständigt isoleras från människor”, skriver Kjell Andersson i söndagens ETC. Han är djupt orolig för att ambitionerna om förvarets säkerhet med tiden sänkts dramatiskt i flera avgörande steg.

På 1970-talet var kraven höga, skriver Andersson: ”Det planerade slutförvarets skydd består av att det använda bränslet kapslas in och att kapslarna sedan placeras i berg. Trots dåtidens både dyra och ambitiösa avfallskapslar ansågs de behöva placeras i sprickfritt berg. Rörelser i berget fick ju inte skada kapslarna och radioaktiva ämnen inte föras bort av vatten när kapslarna efter en tid korroderat sönder.”

Men under en lång rad provborrningar under den tiden fann man bara berg med sprickor. Statens kärnkraftsinspektion, SKI:s expertgrupp av geologer, konstaterade att man inte hittat lämpliga berg och platser. SKI:s styrelse och ledning lyssnade inte på de egna geologerna utan menade att man borde bortse från de dåliga bergen och sänka ambitionerna och att …

”… betydelsen av de krav som ställs på den geologiska barriären inte bör överdrivas och att de mycket långsiktiga förloppen i berggrunden har föga praktisk betydelse om övriga barriärer fungerar tillfredställande.”

På den tiden styrdes landet av en folkpartistisk minoritetsregering, som uppfattade formuleringen ovan som ett klartecken för att starta kärnkraftverken.

Under decennierna sedan dess har konstruktionen av kapseln successivt gjorts enklare och billigare. Andersson fortsätter: ”Förr skulle bränslet förvaras i en kapsel bestående av 20 centimeter tjock koppar. Bränsleelementen skulle omslutas av bly för att dämpa strålningen och reducera radiolysen av omgivande vatten och därmed korrosionshastigheten på kopparhöljet.”

Dagens ambitioner har sänkts. Nu ska bränsleelementen placeras i gjutjärn med ett endast fem centimeter tjockt kopparhölje mot tidigare tjugo. När Mark- och miljödomstolen nyligen behandlade frågan ställdes inga som helst krav på bergets sprickfrihet.

Strålsäkerhetsmyndigheten, SSM, hade en korrosionsansvarig tjänsteman som inte ansåg att konstruktionen var tillräckligt säker. Han fick flytta på sig.

Korrosionsforskarens kritik gjorde att domstolen ifrågasatte kapseln med följande formulering:

”Verksamheten är tillåtlig om Svensk Kärnbränslehantering AB redovisar underlag som visar att slutförvarsanläggningen på lång sikt uppfyller miljöbalkens krav trots de osäkerheter som kvarstår om hur kapselns skyddsförmåga påverkas av vissa korrosionsprocesser, väteförsprödning och radioaktiv strålnings inverkan på gropkorrosion, spänningskorrosion och väteförsprödning.”

Kärnkraftsbolagen har sedan sekelskiftet gjort kopparprov i berget nära Oskarshamn. Här finns bara prover från ”kalla” ytor och inga alls från de mest korroderade, värmda ytorna. Några försök med joniserande strålning har inte gjorts.

”Förra gången avfärdades bergets risker med att kapseln kunde fungera tillfredställande. Nu avfärdas riskerna med den, idag sämre, kapseln med att berget kan fungera som barriär,” fortsätter Kjell Andersson. Han avslutar sin debattartikel med en djupt oroad suck:

”Kommande generationer kommer att döma oss. Riskerna är kända.”

Det politiska spelet med många turer kring slutförvaringen av det livsfarliga radioaktiva avfallet är beklämmande, ett spel med framtida generationers liv och hälsa.

På den tiden när Barsebäcks reaktorer var i full drift kände många på både den danska och svenska sidan i den tättbefolkade Öresundsregionen djup oro. Stockholmare, de som bor i Uppsala och Uppland eller Gävle och Gästriksland, har stor anledning till obehag och oro om regeringen ger klartecken för slutförvaring på nuvarande beklämmande tunna underlag.