Etikettarkiv: Srebrenica

Digitala filmfestivalen i Göteborg nu halvvägs

Strejkande arbetare angrips av Röda armen. Scen ur Andreij Konchalovskijs film Kamrater, som skildrar en historisk massaker 1962 i den ryska staden Novocherkassk.

Redan torsdag. Göteborg Film Festival 2021, som för första gången är helt digital, har hunnit ungefär halvvägs, men pågår till och med måndag den 8/2. Utbudet är imponerade, hög kvalitet, stor variation, mångfald. Saknar ändå biografkänslan, glädjen i att träffa andra cineaster och snacka film, saknar de snabba fiken,  turerna med gnisslande spårvagnar mellan de göteborgska biograferna, färjorna över älven mellan biograferna Draken vid Järntorget och Aftonstjärnan på Lindholmen. 

Och alldeles nyss blev jag tillfrågad om jag ville – som enda åskådare i väldiga Drakenbiografen – se visningen och premiären på Barn av vår tid”, Pontus Hjorthéns film om Nationalteatern på lördag kl 12.00. Men som pandemiängslig tackade jag med sorg i hjärtat nej.

En av mina största filmupplevelser på festivalen så här långt är Limbo, av den brittiske regissören Ben Sharrock. I centrum för en krets asylsökande på en av de karga öarna i Yttre Hebriderna står den unge syriske oud-spelaren Omar, som vandrar omkring med sitt instrument genom hela filmen, också när han från telefonautomaten ringer hem till krigets Syrien, där hans mamma envist uppmanar honom att inte glömma att byta lakan varje vecka.

Helt annorlunda är ryska ”Kamrater” (Dear comrades). Året är 1962, på Chrusjtjovs tid.  Arbetarna på lokomotivfabriken i den ryska Novocherkassk, donkossackernas huvudstad, går i strejk sedan deras löner sänkts samtidigt som priserna på livsmedel stigit kraftigt.

Arbetarna i Sovjet får inte strejka tycker de lokala politruckerna. En av dem är filmens Lyuda, som på möten talar sig varm för hårt motstånd mot arbetarnas aktioner. En av dem är hennes dotter som arbetar på fabriken och aktivt stöder strejken. Hon är inte rädd för de soldater som sätts in sedan Moskva larmats om strejken.

– Skulle sovjetiska soldater skjuta på våra egna arbetare? Otänkbart. 

Men soldaterna skjuter. Eller kanske är det prickskyttar som mördar. Händelserna i filmen följer när det som verkligen skedde i staden. Och Andreij Konchalovskijs film är bitande frän uppgörelse med stalinismen och övergrepp, den andra som länge levde kvar i Sovjet, också efter Stalins död 1953.

Andreij Konchalovskij, i dag 83 år, räknas som en av Rysslands främsta filmare. Som ung samarbetade han med Andreij Tarkovskij i hans film ”Ivans barndom”.

Samma dokumentära anslag som i ”Kamrater” finns i den bosniska ”Quo Vadis, Aida”, där Jasmila Zbanic återskapar de ohyggliga händelser som ledde till massakern på 8000 eller fler i Srebrenica under krigsåret 1995.  Srebrenica var en av FN skyddad stad. Men de holländska FN-soldater som fanns i staden var för få för att klara av det kusliga kaos som uppstod när krigsförbrytaren Ratko Mladic tågade in i staden och civila i panik försökte ta sig till FN-basen.

I förgrunden står tolken Aida, som kämpar med det i omöjliga att som neutral tolk förmedla samtal mellan de dödligt rädda FN-soldaterna och den segervisse Mladic – och samtidigt rädda sin familj, sin man och båda söner.

Filmen är viktig som en påminnelse om en av de värsta händelserna i Europa efter andra världskriget. Så långt jag kan se ligger dess berättelse mycket nära det som verkligen inträffade.

De nämnda filmerna visades 24 timmar på festivalen och kan tyvärr inte ses därifrån längre. Men festivalen pågår ytterligare fem dagar …

Fotnot: Ett festivalpass som ger dej möjlighet att se alla visade filmer strömmande (med chromecast eller apple-tv) kostar 295 kronor och kan köpas här:

https://goteborgfilmfestival.se/festivalen/biljetter/
Asylsökande väntar på Yttre Hebriderna på sin tur att få ringa hem till Syrien eller andra länder från en gammaldags telefonkiosk. Scen ur brittiska filmen Limbo.
Bosniska flyktingar har tagit sin tillflykt på FN-basen i Srebrenica, timmarna före den ohyggliga massaker som skildras i Jasmila Zbanic Quo Vadis, Aida.

Minnets arkitektur på Landskrona Foto

Föremål hittade i massgravar i Srebrenica i Bosnien. Foto: Ziyah Gafic,

Landskrona Foto Festival, som med all rätt presenterar sig som ”Sveriges viktigaste fotofestival” öppnade under innevarande helg 2020 årets utställningar.

Festivalen, numera en biennal, som återkommer vartannat år, är efterlängtad som nordvästra Skånes nog mest ambitiösa kulturevenemang, med tjugotalet utställningar, de flesta utomhus. Som utställningsbesökare rör jag mig mellan många miljöer i centrala Landskrona. Festivalen synliggör staden och staden är som allra mest spännande under festivalveckorna.

Monica Allende, festivalens konstnärlige ledare, med erfarenheter som ansvarig för ”Format 17”, Storbritanniens främsta fotofestival och bildredaktör på The Sunday Times Magazine, har ställt samman årets utställningar, vars tema är ”Minnets arkitektur” och visuella rum.

När Allende 2018 utsågs till festivalens konstnärliga ledare sa hon bland annat:

Det är en ära att få ansluta mig till Landskrona Fotos team som konstnärlig ledare. I en festival som har placerat sig som en milstolpe för fotografering i Skandinavien sedan lanseringen 2013.

Jag hoppas kunna bidra med min vision som kurator genom att uppmuntra till social debatt och engagemang med ett allomfattande samtal och ett program med fokus på ämnen som vi kan relatera till. Jag kommer också att sträva efter att utöka det fotografiska samtalet genom att inkludera tvärvetenskapliga visuella berättelser och omfamna digitala plattformar.”

På Kasernplan mellan Museet och Tyghuset, högkvarter för Landskrona Foto, visas utomhus drabbande bilder av två fotografer. Den bosniske fotografen Ziyah Gafic, född 1980, visar i sina bilder under vinjetten ”Sökande efter identitet” föremål och bilder funna under utgrävningarna av massgravar i Srebrenica. Det är utformat som en starkt berörande kriminalteknologisk dokumentation av sådant som klockor, nycklar och kammar, som de mördade haft i fickorna, liksom privata fotografier på familj, barn och bröllop.

Susan Meiselas, född 1948, bor och arbetar i New York. Hon har på liknande vis särskilt dokumenterat smärtpunkter i det kurdiska folkets lidande. Här under en bild av en kurdisk kvinna vid kanten av en öppnad massgrav, gissningsvis tagen under en period när Human Wrights Watch dokumenterade massgravar med kurder mördade under Saddam Hussains regim i Irak.

Susan Meiselas fick 1994 det prestigefyllda Hasselbladspriset, fotografens ”Nobelpris”. Hon har dokumenterat konflikter och krig och särskilt det kurdiska folkets lidande. Hon har också skrivit en bok om det, Kurdistan: In the Shadow of History, Random House.

Schweiziske Robert Eberhard dokumenterar gränser. På bilden i förgrunden palestinskt territorium, i bakgrunden israeliskt, gissningsvis ockuperat.

På väg ner genom Slottsparken mot Landskrona konsthall och Citadellet visas Human Territoriality, en serie bilder av den schweiziske fotografen Roger Eberhard, verksam i Zürich och Berlin. Många är relaterade till gränser.

En av Eberhards bilder är tagna vid gränsen mellan palestinska områden och israeliska, förmodligen ockuperade.

Han har också gett ut en bok, med samma titel, Human Territoriality, där han dokumenterat i fred och bild dokumenterat gränser och gränspassager, övergångar (“Human Territoriality” (Edition Patrick Frey, 120 pp., 60 euros).

Landskrona Foto Festival pågår till den 20 september, är helt gratis för alla landskronabor och vad gäller utomhusutställningarna gratis för alla.Öppet i dag söndag 10 18, övriga dagar 12 – 17.

Fotnot: Mer om Landskrona Foto Festival i en kommande blogg.

Kurdisk massgrav. Foto: Susan Meiselas..