En av de mest omskakande händelserna under Corona-pandemin är de höga dödstalen inom äldreomsorgen, i synnerhet i Stockholmsregionen.

Hur gick det till att de äldre ”som byggt landet” förvandlades till råvarara för vinstinbringande vårdkoncerner? Hur kunde nerskärningarna av åldringsvården gå så långt att den som får en plats på ett äldreboende i snitt bara har ett halvår kvar att leva? Hur blev det så omänskligt att nedskärningar och billig personal med dåliga löner och usla arbetsvillkor blev regel snarare än undantag?

Frågorna är flera ändå. Hur ser det samhälle ut som behandlar sina äldre så illa?

Under pandemin har de äldre-äldres utsatthet blottlagts på ett kusligt vis.

SVT intervjuade häromdagen en chef för äldreboendet Berga i Solna där en tredjedel av de gamla dött, utan att chefen ifråga tycktes ha en aning om det, ”då skulle mina underchefer ha berättat för mig”. Varken intagna eller anhöriga föreföll ha informerats om det katastrofala läget av den (o)ansvariga vårdkoncernen Ansvar och Omsorg eller av vårdbolaget Familjeläkarna som står för  läkarvården på närmare hälften av äldreboendena i Region Stockholm, bland annat på Berga. Se vidare i en tidigare blogg.

I Dagens Arena läser jag ”Systemet var aldrig till för dem”, en söndagskrönika, skriven av Fanny Nilsson, fristående skribent som arbetar som AT-läkare.

”Multisjuka äldre« är något av det ocoolaste som finns för oss i sjukvården”, skriver Fanny Nilsson. Hon jämför villkoren för personal som arbetar på ett sjukhus med dem som gäller på äldreboende eller för de som vårdar covid-sjuka helt utan skyddsutrustning i deras hem.

”Det vanligaste kroniska tillståndet hos vuxna är inte en enskild sjukdom utan multisjuklighet: flera kroniska samverkande sjukdomar. Samtidigt är hela läkarutbildningen, våra specialiteter, och i princip all forskning fixerad vid ett tillstånd åt gången.”

De äldre är svårbehandlade och ”olönsamma”. Därför har vården i det av allianspartierna styrda stockholmsregionen inriktats mot yngre och medelålders. Stockholmsalliansen har konsekvent styrt vården mot en ”mot privatiserad vård av friskare”.

Mitt under coronakrisen sålde alliansen lasarettet i Bromma för en halv miljard till ett fastighetsbolag. Tidigare i år ville samma politiska gruppering avskeda 600 läkare och annan vårdpersonal. Och i Helsingborg vill kd-ledda allianspolitiker skära ner det redan krisdrabbade lasarettet budget med 100 miljoner mitt under krisen.

I stora delar av Sverige nedmonteras bit för bit äldreomsorgen successivt, fortsätter Fanny Nilsson:

96 % av de av Dagens Arena granskade kommunerna planerade att skära ner ännu mer i år, enligt Arenas senaste rapport.De som arbetar närmast de mest skyddsvärda har vedervärdiga arbetsvillkor. En stor andel saknar rätt sjukpenning om de blir sjuka. På att en anställd i hemtjänsten på åttiotalet gick till fyra personer på ett pass, men besöker idag tolv.

Hon avslutar sin artikel med en rejäl salva mot många aktörer:

”Vi byggde inte ett system för de äldre, de som behövde oss som mest. Vi byggde inte läkarvetenskapen runt dem, vi byggde inte sjukvården eller omsorgen runt dem, och vi byggde inte strategin för att bekämpa den här pandemin för dem. Vem är skyldig?

Förmodligen vi alla. Staten som sänkt skattekvoten till rekordlåg nivå  och släppt in vinstdrivande riskkapitalister vars enda affärsidé för äldreomsorgen är att försämra bemanningen, kommunerna som fortsätter slakta omsorgsbudgetar, arbetsgivarna som behandlar sina anställda inom omsorgen som skit, läkarna som vänder äldre och multisjuka ryggen och slutligen Folkhälsomyndigheten som baserade sina antaganden på en omsorgsverklighet som inte finns.”

Kan vi ändra på de äldres förutsättningar i Sverige efter coronakrisen? Det borde vara en självklar högsta prioritering!

Bilden: Fanny Nilsson, AT-läkare/Dagens Arena