7000 språk talas runt om i världen. Varje år dör några av dem, när de inte längre talas av någon som lärt sig dem som modersmål.
41 procent av världens språk år utrotningshotade arter, som riskerar att falla i glömska.
För några år sedan fanns i Helsingborgstrakten ett antal ljushuvuden som ivrigt agiterade för att engelskan skulle få status som nationellt språk. För dem var svenskan provinsiell. Skoleleverna skulle bli mera nationellt gångbara om de anglifierades.
Språk utvecklas långsamt. Det är svårt att säga just när ett språk dör, konstaterar språkforskaren och författaren Karin Westin Tikkanen i ”Liva (†). Orden som inte längre lever”, i tidskriften Essäs nya nummer 7/2020, som har Döda ord som tema.
Hennes essä belyser ”döda” ord i svenskan, ord som kommit ur bruk av olika anledningar – och ofta ersatts av andra. ”Bokhus” sa man ofta ännu under sent 1800-tal innan ordet knuffades ut i skuggorna av importerade ”bibliotek”, för att ta ett exempel.
En hel grupp av ord som inleds med bråd– tycks ha försvunnit i början av 1900-talet, som brådbytt (hastigt ombytt) och brådfiken (alltför nyfiken) medan andra fått leva kvar som bråddjup och brådstörtad. Varför? Säg det.
Är det synd att ord dör, ska vi liva dem. frågar sig Karin Westin Tikkanen och livar därmed ett annat dött ord, som betytt ”att göra något levande”. Liva är i ordlistan märkt med ett kors eller en ”dolk”, som markerar att ordet är dött fastän så upplivande.
Den som livar ett ord skulle kunna kallas en språknekromantiker, skriver slavisten och och översättaren Nils Håkansson i sitt bidrag ”Om språknekromantin”, som handlar om försök att återuppliva död språkmateria.
Författaren Viktor Rydberg var en nekromantiker som på 1860-talet ville rensa det svenska språket så att det inte besudlades av ”låneord och utländska later”.
Rydbergs impuls var patriotisk och reaktionär, skriver Håkansson, även om Rydberg i övrigt var liberal och relativt progressiv.
Bland annat omarbetade Rydberg sin Singoalla, så att romanska ord ersattes av germanska varianter. Privilegium blev företrädesrätt, nervös blev överhettad, och så vidare.
I tjugotalets Sverige har svenska språket invaderats av ett myller amerikanska ord och vändningar. Även om jag skulle kunna tänka mig att nekromantiskt använda DDT eller något annat ogräsmedel mot dem är jag rädd för att de kommit för att stanna och att det bästa nog är att gilla läget – men också tänka efter vilka ord jag själv helst vill vårda och använda.
I Essäs nummer 7 medverkar också Jan Berglin och John Swedenmark.
Till sist, Essä är både livgivande läsvärd och kreativt layoutad.
