Kajpromenaden i Helsingborg är helsingborgarnas vardagsrum. I onsdags tinade solen bort vintern i hjärtat på våryra flanörer. I skymningen flammade himlen röd över Helsingör.
Det här är den mest unika delen av Helsingborg. Människor med rötter i andra kulturer tar sig ner till havet och tar med sig vanor hemifrån, att långsamt vandra fram och åter längs ströget, nicka och le mot mötande, växla några ord med bekanta. Det är en plats för möten, för reflexion och glädje.
Kajpromenadens unika värden kunde inte förskingras, trodde man.
Men tji, så lanserades planerna på att bygga ännu ett lyxhotell, kanske bortåt 60 meter högt, nära karantänen. Biltrafiken till hotellet skulle korsa vandringsstråket. Hotellets skugga skulle falla som en knölpåk över Gröningens gräsmattor.
När jag denna aprildag som kallade sig den 27 februari anno 2019 vandrade förbi brottsplatsen känner jag fantomsmärtor. Det blev inget hotell den här gången, men med min inre syn ser jag ändå hotellet stå där.
Ännu en gång väcktes nämligen ”folkets vrede”. Den här promenaden är ju vår gemensamma egendom, vår sommarveranda mot havet, inte kan en handfull maktherrar bara överlåta platsen till högstbjudande byggföretag och hotellkedjor? Folket i Helsingborg brukar bli bortvillat. Namnlistor går direkt i papperskorgen. Men något hände, ett mirakel, planerna lades på is.
Men hur kunde stadens två mäktigaste herrar, Peter och Palle, vara så okänsliga för Kajpromenadens verkliga värden? Hur tänkte de? Kan de endast se värden i att köpa och sälja med vinst?
De senaste årens politik i Helsingborg har präglats av det ena megalomaniska projektet efter det andra. Några har realiserats, som Arenan och den nya läktaren på Olympia, för sisådär en halv miljard vardera. Annat har stoppats, som det än mer kostsamma Landborgsgaraget och hotellbygget på Gröningen.
En ny stor fråga har blivit aktuell den senaste veckan, lika megalomanisk och infekterad: Försäljningen av kommunalägda Öresundskraft. Det handlar om en mångmiljardaffär, som troligen kommer att ge helsingborgarna dyrare el och uppvärmning, mera business i it-lösningarna och snabba cash för köparen.
I HD intervjuas Stefan Jard, professor eremitus på ekonomihögskolan i Lund. Han är något förvånad över planerna på utförsäljning och reder sakligt ut konsekvenserna av en sådan. Ju högre pris kommunen får för bolaget ”desto angelägnare blir köparen att ta ut ett högre pris på elen”, vilket drabbar elnätskunderna, som i ”stort sett är samma människor som är skattebetalare”. Jard manar till försiktighet:
– Jag tycker att man ska tänka sig för både en och två gånger innan man säljer ”familjesilvret”, säger han.
De senaste åren har helsingborgarna levt i kaos när centrum grävts upp för en ny busslinje. Tänk om staden ändå hade satsat på tysta och miljövänliga spårvagnar eller på eldrivna bussar som i Landskrona? Varför kan Landskrona hitta bra och enkla lösningar när så mycket i Helsingborg förvandlas till ett offentligt Museum of Failure?
Ja hur tänker Peter och Palle? Är allt till salu i deras Helsingborg, eller uttryckt på det lokala nyspråket:
Is All for Sale i Peters och Palles Helsingborg, Forseas och SeaU:s stad ?
Fotnot 1: Megalomani betyder storhetsvansinne.
Fotnot 2: Peter Danielsson, moderaterna, är kommunstyrelsens ordförande.
Palle Lundstedt är stadsdirektör, känd för att ha kört över ledningen på Dunkers kulturhus genom att besluta att Museum of Failure skulle visas där för att sedan trolla fram 1,5 miljoner ur hatten för att bekosta utställningen.
Fotnot 3: Forsea är det nya namnet på Helsingörsfärjorna, tidigare Scandlines. SeaU kallas den nya konferensanläggningen vid Hamntorget och det intilliggande lyxhotellet.
