”Du är inte värdig att bli förälder. Du förorenade det svenska folket”.
Romer har diskriminerats i Sverige så länge de har levt här. Än värre har det ofta varit för resandefolket, en egen grupp i den romska minoriteten i Sverige, ofta grovt nedsättande kallad för ”tattare”.
Artisten Lindy Larsson är resanderom. I dokumentären om honom Lindy the Return of Little Light berättar han hur folk ropade till hans släktingar att ”de förorenade det svenska folket”.
Filmen, som regisserats av debuterande Ida Persson Lännerberg och producerats av China Åhlander (som också står bakom filmer som Min faster i Sarajevo och Äta sova dö via Chinema) har svensk premiär på fredagen. På en specialvisning kl 17.00 på söndag 19/5 på Röda Kvarn i Helsingborg blir det samtal om filmen med Lindy Larsson, regissören och producenten.
Lindy the Return of Little Light är en starkt berörande film om en härlig artist som vänder ”skammen” till stolthet”. I de inledande scenerna sminkar sig Lindy inför en föreställning. Han lägger en mask över sitt ansikte och önskar samtidigt att han kunde slita av de masker han livet igenom gömt sig bakom.
Som barn i Lessebo i de småländska skogarna var Lindy ständigt rädd för myndigheterna, att de skulle ta honom och slå honom, bara därför att han tillhörde resandefolket. Hans utanförskap var dubbelt, som resande eller ”tattare” och därtill homosexuell. För att kunna överleva skapade han fantasifiguren Little Light , en ung pojke som kunde utstråla ljus från sin kropp.
Ida Persson Lännerberg följer Lindy Larsson från barndomens landskap, där artisten berättar om sig själv när han cyklar genom skogarna eller rör sig i sjöarnas vatten, till en speciell frigörande föreställning i Berlin, där diskrimineringen av romer och resande uppmärksammas på den klassiska Maxim Gorki-teatern.
Där vill och vågar Lindy för första gången bejaka sin sammansatta identitet som människa, gay, sångare, pojkvän, hundägare, romsk resande …
– Jag är en praktiserande romsk resande, stolt över att vara romsk resande. Men det är komplicerat, fyllt med en massa självhat.
Han berättar i föreställningen om en farbror som stal sallad till sina kaniner. Pojken var 13 år. Som straff spärrades han in på mentalsjukhus under 12 år. Han släpptes fri som 25-åring, på villkor att han gick med på att steriliseras, vilket han accepterade för att kunna slippa ut ur anstalten.
För Lindy är arbetet att vända skam till stolthet omvälvande och uppslitande. Efter en veckas repetitioner känner han sig som ”en känslomässig bilolycka”. Men det går över. Han berättar sin historia på teatern inför en publik med många romer, judar och queer-personer i salongen och på scenen sjunger han samma sång som en gång Zarah Leander, Hitlers väninna, sjöng just där, då publiken mest bestod av nazister. Tiden nu är en annan – trots allt.
Filmiskt har Lindy the Return of Little Light ibland karaktären av en road movie genom utanförskapets och diskrimineringens landskap. Det är en berättelse om ”en tattarunge som aldrig fick vara med”, om svensk rasism i vår tid, mot romer och resandefolket, och om en artist som tillkämpar sig en identitet där han till slut kan bejaka den han är och vill vara.
Filmen recenseras i fredagens HD/Sydsvenskan av Malin Krutmeijer, hennes recension finns här.
Fotnot: Lindy the Return of Little Light visas vid en specialvisning på Röda Kvarn i Helsingborg söndag 19 maj kl 17.00. Efter visningen följer samtal med huvudpersonen Lindy Larsson, regissören Ida Persson Lännerberg och producenten China Åhlander.
