Etikettarkiv: Ravensbrück

Andra världskriget, Förintelsen, Israel, Koncentrationsläger, Nazismen, Polen, Tyskland

På Förintelsedagen: Sonjas resa – om en judisk överlevare

Judiska kyrkogården i polska Lodz, en av Europas största i sitt slag. Foto: Sören Sommelius.

Zosia har blivit Sonja när hon på de sista sidorna i Sonjas resa, en bok hon skrivit med sonen Semmy, sitter i kaféet på Judiska hemmet i Stockholm och minns sitt liv. Hon är 99 år. Det är 76 år sedan den räddande bussen rullade in i Malmö, 82 år sedan Hitlers arméer tågade in i hennes hemland Polen.

”Sonjas resa” är en gripande, upprörande och verkligt läsvärd bok om en judisk kvinna vars livsresa är ett mirakel. Hon är en överlevare och att hon sitter där på hemmet och tänker tillbaka och snart ska fylla 100 är otroligt.

Sonjas resa är uppbyggd av korta stycken – den är Förintelsens fasor betraktade genom en kristallkula, ondskan i koncentrat i baklängestiden.

Det är inte bara hennes personliga minnen utan också en släktkrönika. Hon berättar levande om sin uppväxt och sin familj i Polen, före och under Förintelsen.

De flesta av hennes nära släktingar mördades av tyska nazister, slängdes i massgravar eller brändes i krematorier, namnlösa. Hon skriver själv att själva boken är en minnessten över dem, ett sätt att ge dem minnet av deras liv tillbaka, att de funnits på jorden.

Hennes släkt kom från området kring Lodz, länge Polens nästa största stad. Hon själv föddes 1922 och växte upp i Gostynin. Hennes morbror Moniek emigrerade 1920 till Haifa i Israel, men kände sig ensam och övergiven och återvände.

”Hade han varit mera uthållig eller träffat en livskamrat i Haifa” skulle han kunna ha varit den ende av min mammas sex syskon som klarat sig levande genom andra världskriget och Förintelsen, skriver hon och drömmer om att hon kunde ha haft en morbror som kanske ”hjälp mig att hantera min plågsamma ensamhet”.

Sonja/Zosia lever sex år, 1933 – 39 i staden Zgierz. Hennes farfarsfar var stadens förste erkände rabbin i början av 1800-talet, ihågkommen som en helig man. Han lät bygga stadens stora synagoga av sten.

Också hennes farfar var rabbin i samma stad, under 42 år, till krigsutbrottet 1939. Han var därtill författare och filosof och föreläste om bland annat Kant, Spinoza och Leibniz. Han predikade för fred, vänskap och människokärlek. När nazisterna tagit makten brändes hans böcker på bokbål – och han själv greps 1942 och fördes till Förintelselägret Treblinka.

Sonja Stahlhammer, född i Polen 1922,
överlevde Förintelsen och flera koncentrationsläger
och kom utmärglad till Malmö den 24 juni 1945.

Sonja är 17 år när Nazityskland anfaller och ockuperar Polen den 1 september 1939, det som blev inledningen till andra världskriget. Henne s barndomsidyll faller samman på ett ögonblick: ”Föga anade jag att min familj och jag skulle komma att gå mot en av historiens grymmaste katastrofer och att jag skulle komma att leva återstoden av mitt liv med den malande frågan … varför?”

Kriget förändrar allt. Familjens hem i Zgierz plundras av tyskarna. Pappan vandrar 15 mil till Warszawa för att leta efter ny bostad, men återvänder. Den 10 september tänder nazisterna eld på stadens synagoga som bränns ner till grunden. Alla måste nu bära Davidsstjärnor. Familjen tar sig till Lodz. Våren 1940 tvingas alla judar i staden flytta in i gettot, som blev ett fängelse som ingen fick lämna, ett fängelse med 200 000 fångar.

Nazisterna väljer till ”judeälteste”, ordförande till judiska rådet, Chaim Rumkowski, som sköter all kommunikation med nazisterna, tvungen att lyda deras minsta order, till en början med goda ambitioner, efterhand allt mer korrupt. Snart görs razzior varje natt. De utvalda förs bort i tåg till förintelseläger. Steve Sem-Sandberg har skildrat livet i gettot i sin starka roman ”De fattiga i Lodz”.

43 år gammal svälter hennes pappa ihjäl i gettot, året därpå hennes mamma. I augusti 1944 deporteras med ett förintelsetåg de 60 000 sista judarna, däribland Sonja och hennes lillebror och även många romer från gettot, alla i boskapsvagnar. Framme i Auschwitz skiljs hon från sin bror Henius, som hon aldrig återser. Hennes hår rakas, hon får randiga kläder.

Vistelsen i Auschwitz blir kortvarig. Tyskland håller på att förlora kriget. Sonja sätta på nya tåg, kommer till Ravensbrück, Dachau, Mühlhausen, Bergen-Belsen.

Den 15 april 1945 kommer befriarna, engelska soldater. Hon är 22 år, känner sig som ett levande lik. Två månader senare kommer hon med de vita bussarna till Malmö, ett ”drömland som förskonats från andra världskriget”.

På ett bröllop i Eskilstuna träffar hon sin blivande man Mischa. De får sonen Semmy, som studerar till violinbyggare och så småningom blir förste konsertmästare på Kungliga operan i Stockholm under många år. Semmy har nu skrivit Sonjas resa tillsammans med sin snart hundraåriga mamma.

”Sonjas resa” är en djupt drabbande berättelse om Förintelsens fasor och om Sonjas livsvilja som starkt bidrar till att hon mirakulöst överlever … och får ett nytt liv i Sverige.

Fotnot: ”Sonjas resa”, av Sonja och Semmy Stalhammer. Boken kan köpas via hemsidan: https://semmystahlhammer.se/

Judisk restaurang i Lodz 2019. Foto: Sören Sommelius.
Främlingsfientlighet, Helsingborg, Koncentrationsläger, Rasism

Förintelseöverlevaren Katja Olsson har gått bort

2 kommentarer
Katja Olsson/Kazimiera Kurdziel på TV i Stockholm för intervju i samband med att min och hennes bok ”Flickan som kom till Auschwitz” publicerats av Historiska medier. Foto: Sören Sommelius.

Katja Olsson, Helsingborg, har gått bort, nästan 97 år gammal. Med henne är ett av de sista överlevande vittnena i Sverige från Förintelsen borta.

Som Kazimiera Kurdziel föddes hon den 4 mars 1925 i staden Boryslaw. Den låg då i sydöstra Polen, i dag i Ukraina, sedan gränser ritas om efter kriget. Hennes mamma var barnmorska, pappan lärare.

Kazimiera, senare Katja, var 14 år då hon av nazisterna fördes hemifrån till den österrikiska byn Kremsmünster, där hon var oavlönad tvångsarbetare till en bonde, männen var borta i kriget. Katja var polsk katolik, inte judinna som de flesta av Förintelsens offer. Hon var en av en miljon polska tonårsflickor som blev tvångsarbetare i andra länder under kriget, en underkategori av Förintelsens förbrytelser.

Efter lite mer än ett år rymde hon därför att hon längtade efter sin mamma. Men hon gick på fel tåg, ett tyskt soldattåg. Hon greps och fördes som slavarbetare till Auschwitz.

Katja var Flickan som kom till Auschwitz därför att hon längtade efter sin mamma.

Hon blev fånge 74111 med numret intatuerat på armen och synligt hela hennes liv.

Livet för henne som tonåring i lägret var ett helvete. Håret avklippt. Sängen en murad brits i tre våningar med åtta personer i varje. Under en natt dog en av dem. Maten var eländig. Toan fasansfull – en barack med 50 hål.

Ibland hjälpte hon bönder utanför lägret med hö och skörd. Då kunde hon i dammar fånga grodor, som blev tillskott i maten.

En dag arbetade hon i ett lag med åtta kvinnor. De transporterade bort tomma burkar med dödskallemärkning. De hade innehållit den dödliga gasen Zyclon-B som användes i gaskammaren för att mörda fångarna. Hon var också städerska på IG Farben, där den dödliga gasen tillverkades.

En gång såg hon en stor transport med dvärgar komma till Auschwitz. Lägervakterna tvingade dem att dansa. Många var säkert fina artister. På kvällen började krematoriets skorsten ryka.

Efter dryga tre år i Auschwitz transporterades hon och andra slavarbetare i godsvagnar genom det krigshärjade Europa västerut till ett annat nazistiskt läger, Natzweiler-Struthof, i det ockuperade Frankrike, nära Strasbourg. Här arbetade hon på en ammunitionsfabrik med 500 – 600 andra kvinnor.

En dag angreps oväntat fabriken, bombades av allierade flygplan och totalförstördes. Med häst-och-vagn fördes Katja och fångarna genom det brinnande Europa till det sista och värsta lägret, Ravensbrück, åtta mil norr om Berlin.

Här används fångar för grymma medicinska experiment. Outbildade läkare övade på levande människor. I Auschwitz såg hon den ökände dr Mengele. Här skulle hon steriliseras av Herta Oberheuser, senare den enda kvinnan i läkarrättegången i Nürnberg. Hon klarade sig som genom ett mirakel.

Folke Bernadotte besökte i maj 1945 Ravensbrück och Katja blev uttagen till att med de vita bussarna föras till Sverige. Hon var tjugo år när hon efter fem ohyggliga år kom till Malmö, vägde bara trettio kilo och överlevde med nöd och näppe.

Snart träffade hon Sture Olsson, som varit sjöman och hade ett ankare intatuerat på armen. Kazimiera Kurdziel blev Katja Olsson sedan de gift sig. De fick tre döttrar och levde ett gott och långt liv. Som hotellstäderska fick hon som ung dricks av Edvard Persson. På lite äldre dagar vårdade hon som undersköterska på Helsingborgs lasarett kung Gustav VI Adolf under hans sista tid. Katja och Sture bodde under lång tid i Helsingborg.

Katja ringde till mig en dag för snart tjugo år sedan hon undrade om jag kunde tänka mig att skriva en bok om hennes liv. Under sitt liv i Sverige hade hon inte velat berätta om det hon upplevt. Nu såg hon det som sin främsta uppgift. Hon var rädd för växande nynazism och främlingsfientlighet i Sverige och såg sig själv som en god socialdemokrat. Under alla år har hon och jag tillsammans också med hennes man Sture – så länge han levde – rest och föreläst på Förintelsedagar, på skolor, bibliotek och i bokhandlar.

2007 kom den första upplagan av min bok om Katjas liv efter två års samtal, ”Flickan som kom till Auschwitz” (Historiska Media, Lund), skriven speciellt för unga vuxna.

Den har senare kommit som pocket, som ljudbok och 2021 i ny tryckt upplaga som print on demand och kan beställas genom förlaget i Lund.

Under många år har Katja och jag talat i telefon en gång i veckan alltid samma tid, om den dystra samtiden, ”det blir nog krig igen suckade hon ofta” och om covid förstås, nästan alltid om upplevelserna i lägren.

Jag saknar mycket våra speciella samtal.

Fotnot: På Litteraturkanalen.se finns gratis tillgänglig en 50 minuter lång intervju i tre delar som jag gjort med Katja Olsson i hennes hem, filmad av Rex Brådhe. Från hemsidan gå till Dokumentärfilmer, längst ner.