Det första garveri jag kände doften av och såg låg i marockanska Marrakech. Jag hade inte fyllt trettio. Vi hade med vår Fiat 1500 bilat från Helsingborg till Nordafrika. Det är bra länge sedan men jag minns ännu särskilt läderfärgeriets intensiva färger och stank under en brinnande sol.
Jag hade inte behövt färdas så långt. På den tiden, 1960-talets slut, var Ängelholm fortfarande en stad där läderindustrin spelade en avgörande roll, där Rönne å fylldes av fabrikernas utsläpp och garveriernas fräna dofter var stadens signum.
Dagens Ängelholm, ”Lergökastaden”, är för många en lättsam och charmig sommarstad. Men för inte länge sedan varÄngelholm en industristad som 1940 hade 6000 invånare. En tredjedel av befolkningen levde då på att bearbeta läder- och läderprodukter, skriver historikern Johan Brinck i Ängelholmsboken 2019, som har till tema Läderstaden, tryckts i 2300 ex och ges ut av Ängelholms Lokalhistoriska förening.
I femtontalet artiklar, där de allra flesta skrivits av Johan Brinck, men enstaka av Ove Torgny, Hans Aarenstrup och Billy Heil, beskrivs Ängelholms långa tid som läderstad. Fokus ligger både på alla stora och små läderindustrier men också på de personligheter som drev eller arbetade på industrierna, där de äldsta grundades redan på 1600-talet.
Nicanor Grönvall, född i Ängelholm 1851, får ett eget kapitel. Efter att ha arbetat som garvare i New York och Chicago återvände han 23 år gammal till hemstaden och drev garveri i hörnet av Storgatan och Laxgränd. Han var en entreprenör och 1881 byggde Hotel Vega, med rum för resande. I dess trädgård framträdde 1886 skräddaren och agitatorn August Palm, vid det första socialdemokratiska mötet i staden.
Nicanor satt med i kommunfullmäktige i trettio år. Han såg till att kyrkan fick elektriskt ljus – åtminstone under gudstjänsterna – vid mitten av 1890-talet, staden elektrifierades först 1910. Han var bland mycket annat engagerad i både Engelholms Vin- och spritbolag och Engelholms Landtmannabank.
Ännu vid mitten av 1980-talet gick Grönvalls läderfabrik, eller AB Wigral, bra och drev också en fabrik i Klippan. Men förhållandena ändrades snabbt och drastiskt. Ny konstgjorda material och konkurrensen från låglöneländer tvingade fabriken i Ängelholm att slå igen 1990 och med den var Sveriges största läderfabrik borta.
Grönvalls var långt ifrån den enda läderfabriken i Ängelholm. Remfabriken importerade hudar från Sydamerika vilka garvades vegetabiliskt miljövänligt eller kemiskt med kromgarvning. Sydläder producerade bl a lädersnören och industriella remmar men också andra remmar som användes till exempel för att driva symaskiner.
Verksamheten krisade 1968, då nedläggning hotade. Men 40 anställda kunde genom att satsa 5000 kronor var köpa ut fabriken av ägaren Investor och driva den vidare. Därmed skapades ett av Sveriges få löntagarägda företag.
1996 ändrades namnet till Protite. Företaget är fortfarande arbetarägt, har ett 20-tal anställda och håller därmed en månghundraårig tradition av läderhantering levande i staden.
Fotbollsfabriken Select i Ängelholm får ett eget kapitel. Företagets boll Top-Star med 24 läderfält användes bland annat vid fotbolls-VM i Sverige 1958. Från 70-talet flyttades bolltillverkningen efter hand utomlands, särskilt till Pakistan där Select utbildade nya bollsömmare.
Ängelholms Lokalhistoriska förening är nog så unik, inte minst genom årsböckerna där man årligen dokumenterat Ängelholms nutid och dåtid. Med sin verksamhet och med bokserien har man båda skapat och levandegjort ett brett lokalhistoriska intresse i Ängelholm med omnejd.
Årsboken innehåller ett rikt bildmaterial och rymmer förutom det dryga hundrasidiga materialet om Läderstaden Ängelholm också artiklar om bland annat Kronohäktet, Rössjöholm och Össjö.