Svensk utrikes- och säkerhetspolitikhar inte minst under Trumps tid som president blivit allt mer beroende av USA och Nato. Det har skett genom mångmiljardköp av amerikanska vapen, genom undertecknandet av det så kallade Värdlandsavtalet och genom stora Natoövningar på svenskt territorium, som Aurora. 

Till det kommer att nyckelpersoner i Trumps regering gång på gång hotat Sverige. Ett undertecknande av FN:s nu ratificerade förbud mot kärnvapen, skulle medföra att Sverige i händelse av krig inte kunder räkna med amerikanska insatser, hette det. Bland de värsta var Trumps sista utrikesminister Mike Pompeo, lojal in det sista mot Trump genom att sabotera för den tillträdande presidenten.

Beroendet av USA har inneburit att Sveriges anspråk på att stå för en ”alliansfri politik” har drabbats av allvarliga trovärdighetsproblem, skriver i en artikel på DN debatt i dagarna nio erfarna ministrar och ambassadörer. De uttrycker en djup oro över att Sverige har ”övergett sin politik för fred och avspänning”, som präglat svensk utrikespolitik åtminstone sedan andra världskriget.

”Sverige vågar inte längre föra en självständig utrikes- och säkerhetspolitik utan försöker ty sig till USA så nära som möjligt”, skriver de nio debattörerna. De motiv som anges av regeringen är ”Rysslands aggressiva och repressiva politik”, fortsätter ”de nio” som ifrågasätter tesen:

”Men är hotet från dagens Ryssland verkligen större än från det kalla krigets Sovjetunionen? Då ansågs Sovjetunionens och Warszawapaktens militära kapacitet ungefär jämbördig med Nato:s. I dag, trots rysk återupprustning, är USA:s försvarsutgifter ungefär tio gånger högre, och de europeiska Nato-ländernas sammanlagt tre gånger högre än Rysslands.”

USA/Natos militära kapacitet är flera gånger större än Rysslands och landets svaga ekonomi innebär att ”styrkebalansen knappast kommer att ändras till Rysslands fördel under överskådlig tid”.

Visserligen har Kreml fört ” en offensiv politik med inslag av militär aggression för att stärka sitt inflytande inom sitt ”nära utland” och hålla västmakterna borta”. Men är det någon som på allvar tror att Ryssland oprovocerat skulle angripa Sverige? Ändå har det blivit ett huvudargument i den säkerhetspolitiska debatten.  Inför detta ”hot” kräver framförallt borgerliga politiker svenskt Natomedlemskap medan andra (som försvarsminister Peter Hultqvist) förespråkar att Sverige formellt ska förbli alliansfritt men ändå integrera så mycket som möjligt med Nato och USA:s militärmakt.

Vilket är det värsta militära hotet mot Sverige? Löser ett Nato-medlemskap våra säkerhetsproblem, eller kan det rentav tänkas förvärra dem?

De nio debattörerna slår fast att ”Det enda verkligt allvarliga hotet mot Sveriges säkerhet är sålunda en stormaktskonflikt i Europa och i vårt närområde. Vad vi måste göra är att inrikta vår utrikespolitik och diplomati på att söka minska de rådande stormaktsspänningarna och därmed risken för en konflikt som skulle drabba oss. Det övergripande målet måste vara att, tillsammans med likasinnade stater, motverka stormakternas maktkamp, och främja ett globalt samarbete för att hantera vår tids stora utmaningar.”

Om Sverige och Finland blir Natomedlemmar innebär det att Östersjön blir ett hav kantat av Natostater och så Ryssland. Sett ur ryskt perspektiv utgör en sådant tänkt situation självklart ett hot, både för handel, för kontakterna sjövägen med Kaliningrad och militärt, genom att Natotrupper och amerikanska trupper kontrollerar Östersjön och är utplacerade i alla de till Sovjet gränsande stater som kantar Östersjön.

Den dag Natobaser upprättas i Sverige (liksom i Norge och Danmark) kommer det från rysk sida att uppfattas som ett hot. Sverige blir ytterst indraget i en stomaktskonflikt mellan USA och Ryssland – med i förlängningen risk för ett krig också med kärnvapen och ett krig mellan stormakterna på svenskt territorium.

Eller med de nio debattörernas ord:

”Ett medlemskap I Nato löser inte Sveriges säkerhetsproblem utan gör oss mer utsatta. Sverige borde, likt Finland, slå fast att vi inte tillåter att vårt territorium utnyttjas i fientligt syfte av andra stater. Vi bör inte agera så att vi ses som en del av ett potentiellt hot mot något annat land utan som en tydlig aktör för fred, avspänning och global samverkan.”

Sverige har under 1900-talet över Östersjön gränsat både till Stalins Sovjet och till Hitlers nazistiska Tyskland. Vår alliansfria politik och en rejäl skopa tur bidrog till att Sverige inte dragits in i krig, inte på 200 år.. Vi borde värna de erfarenheterna så att Sverige inte ses som en del av ett potentiellt hot mot något annat land utan som en tydlig aktör för fred, avspänning och global samverkan.

Debattartikeln i Dagens Nyheter undertecknades av 

Hans Blix, fd utrikesminister (L), Rolf Ekéus, fd ambassadör Washington och nationalitetskommissarie OSSE, Pär Granstedt, fd riksdagsledamot (C) och vice ordförande Utrikesutskottet, Birgitta Hambraeus, fd riksdagsledamot (C), Sven Hirdman, fd statssekreterare i försvarsdepartementet och ambassadör i Moskva, Carl-Magnus Hyltenius, fd nedrustningsförhandlare och ambassadör i Köpenhamn, Thage G Peterson, fd försvarsminister (S) och Riksdagens talman, Pierre Schori, fd biståndsminister (S) och FN-ambassadör och av Maj Britt Theorin, fd statssekreterare i nedrustningsfrågor och riksdagsledamot (S)

Fotnot: Föga förvånande tog DN:s ledarsida dagen efter publiceringen av debattartikeln heder och ära av de nio debattörerna. Det var en demagogisk och obehaglig text, illustrerad av en stor Putinbild med bildtexten ”Inte heller någon vän av Nato”.

Rubriken är en pinsam lögn ”Natomotståndarna rycker ut till Rysslands försvar. Hans Blix, Thage G Peterson, Pierre Schori, Maj Britt Theorin och de andra medförfattarnas argumentering berör ledarskribenten Gunnar Jonsson inte alls. Debattörerna är Putinkramare och Rysslandsälskare, heter det. Att se den sortens argumentering i Sveriges största tidning är djupt beklämmande.