”OS hör hemma på museum” var rubriken på en helsidesledare i Svenska Dagbladet (25/2), skriven av författaren Lena Andersson. Hon utgår från Olympiska kommitténs fråga till Sverige om ”vi” är villiga att stå för värdskapet till Vinter-OS 2030, vilket inget land hittills visat intresse för. Hon skriver:
” Kreativ förstörelse är livets princip, beständighet är tänkandets. Världen kan inte bara fyllas på, somligt måste också upphöra. Helst sker det naturligt, när fenomenen fått något så uppenbart bedagat över sig att de inte utövar samma lockelse.
Olympiska spelen hör numera dit. Deras epok är över. Tecknen på att strålglansen har mattats är många.”
Varföre ska Sverige agera värld vid vinter OS 2030, bara därför att inget annat land vill det, undrar Lena Andersson.
Lena Andersson ser många tecken på förlorad strålglans hos de olympiska spelen. Ett grundläggande tecken är att de tre klassiska orden i OS motto, citius, altius, fortius, (snabbare, högre, starkare), vilka valdes av den franske aristokraten Pierre de Coubertin, som 1894 grundade den första Olympiska kommittén, har kompletterats med ett fjärde communis. ” Det är som att låta tre smäckra skulpturer följas av en säck potatis”, morrar Lena Andersson. Hon ogillar ”det gemensamma”.
OS-mottot är ändå mindre viktigt än kommersialiseringen av spelen. Allt tycks vara till salu, också med mutor, pengar under bordet, svarta pengar. Den olympiska kommittén har visat sig lätt att muta och köpa. Arrangörer med stora ekonomiska resurser och auktoritära beslutsvägar har fullständigt hänsynslöst utnyttjat rättslösa gästarbetare. Många av dessa har fått betala med sitt liv.
”OS-tanken fick sin klarhet och kraft”, fortsätter Lena Andersson, ”av att ställas i motsättning till två fiender, penningen och kriget.”
De olympiska spelen var från början tillägnad amatöridrotten. Det känns längesedan nu. Allt bjuds ut, inte minst TV-rättigheter, men också sådant som medaljer, topplaceringar och världsrekord har placerats på en världsmarknad för högstbjudande.
Än värre har det blivit då det gäller det förr självklara företrädet för det icke-kommersiella. På idrottsarenorna finns det inte alls. Förr tävlade amatörer mot varandra. Nu är elitidrottarna en kringresande cirkus som showar på arena efter arena med rejäl betalning.
Värst är det när det gäller sändingstillstånden för icke kommersiella kanaler som SVT, som inte har en chans att hävda sig mot dollartyngda medieföretag.Vem vinner på det? Knappast publiken, inte heller de idrottande. OS hörde 1900-talet till summerar Lena Andersson. I dag grumlas idrottens natur av pengar. Förfallet har gått så långt att det förefaller oåterkalleligt. Därför bör Sverige också tacka nej till värdskapet för vinter-OS-et 2030.
