”Regeringens proposition om totalförsvaret 2021–2025 innebär ett allvarligt avsteg från den svenska alliansfrihetspolitiken”, skriver Sven Hirdman, tidigare tidigare ambassadör, statssekreterare och krigsmaterielinspektör, på sajten Alliansfriheten.se.

Regeringens bild av det säkerhetspolitiska läget i Sveriges närområden är mörk, skriver Hirdman. Så är det i vissa avseenden, menar jag. Östersjön har blivit en konfrontationszon för USA och Ryssland. Ett framtida storkrig skulle kunna utspelas här. Om den skildringen är korrekt, vad beror det på?

Hirdman skriver att den svenska regeringen ensidigt utpekatar Ryssland som ansvarig för det försämrade säkerhetsläget:

”Allt är Rysslands fel: Det är Ryssland som bedriver militär verksamhet längs sina gränser  och som hotar Sverige.

Hotar Ryssland Norden och de baltiska länderna? Har Ryssland med Hirdmans ord ”onda avsikter” mot de baltiska och nordiska länderna? Skulle Ryssland planera ett krig mot dessa länder, ett erövringskrig? Är Sverige hotat av Ryssland och är det ett huvudskäl till att Sverige fortast möjligt måste gå med i Nato?

Varför skulle Ryssland erövra Sverige? För malmen och skogen? Knappast. Den sortens resonemang är inte realistiska.

Ett huvudargument för den synen på Ryssland skulle vara de ryska aggressionerna mot Georgien och Ukraina för 12 respektive 6 år sedan, skriver Hirdman, men slår bort tanken, det som skedde ” bottnade i motsättningar till följd av Sovjetunionens upplösning”.

Varför moderniserar Ryssland nu sin stridskrafter, frågar sig Hirdman och ger själv sett svar, ”för att möta de mångfaldigt starkare amerikanska styrkorna”.

I själva verket är det USA och Nato som flyttar fram sina militära positioner, i synnerhet på Nordkalotten, i Östersjön och i Polen och Baltikum, fortsätter Hirdman.

Ryssland ges också skulden för de nedlagda nedrustningsförhandlingarna, trots att det var USA som sade upp ABM- och INF-avtalen och tvekar att förlänga Nya START-avtalet.

Beträffande USA sägs i propositionen inget ont, skriver Hirdman vidare: ”Det finns ingen kritik mot de militära amerikanska uppladdningarna på Nordkalotten, i Polen och Baltikum och över Östersjön; inga reflektioner hur detta kan påverka det ryska agerandet.” Till det kan läggas USA:s långtgående planera spå att militarisera rymden på ett sätt som utgör ett dramatiskt hot mot världens folk och de nya kärnvapen som Trumps USA nu placerar ut i Europa.

Finland hart en radikalt annorlunda politik gentemot Ryssland och en säkerhetspolitiska doktrin där man infört stadgandet att ”Finland tillåter inte att dess territorium utnyttjas i fientligt syfte mot andra stater”, något motsvarande saknas i de svenska koncepten.

Sverige har sedan 200 år haft en framgångsrik säkerhetspolitik, betonar Hirdman, 1812 års politik, ”Karl Johans politik – att Sverige skulle hålla sig utanför stormaktsmotsättningarna.” Efter 1991 har vi officiellt hävdat militär alliansfrihet.

Hirdman avslutar sin artikel med att skriva om risker och möjlöigheter:

”Risken för Sverige ligger inte i ett isolerat ryskt anfall mot vårt land utan i att en stormaktskonflikt utbryter i Europa, som drabbar också oss. Om detta finns det inga resonemang i propositionen. Inte heller om vad Sverige skulle kunna göra för att minska dessa stormaktsspänningar och på så sätt minska krigsriskerna för Sverige.

Tillsammans med länder som Finland, de andra nordiska länderna och Frankrike skulle vi faktiskt kunna göra en hel del för att undanröja misstro och skapa bättre förutsättningar för en fredlig utveckling i Europa med bevarande av Sverige som ett militärt icke utsatt område. Det utesluter på inget sätt utan förutsätter att vi samtidigt bygger upp ett trovärdigt, fredsbevarande svenskt totalförsvar.”

Fotnot: Sven Hirdmans artikel ”Slå vakt om alliansfriheten”, finns i sin helhet här.