Wikileaks visselblåsare Julian Assange sitter inspärrad i HM Prison Belmarsh, ett av Storbritanniens värsta fängelser sydöst om London. Anklagelserna mot honom är diffusa, utom från USA, där han betraktas som spion och kan förvänta sig ett långvarigt och knäckande fängelsestraff om han utvisas dit. I maj 2019 inleddes förhandlingar om USA:s begäran att få honom utlämnad. Besked förväntas den 4 januari 2021.

Olika aktioner har genomförts för att uppmärksamma Julian Assanges otroligt utsatta position. Under hösten gjordes ett upprop lett av Arne Ruth, DN:s tidigare chefredaktör och kulturchef, länge engagerad i yttrandefrihetsfrågor. Det var en vädjan för Assanges sak och ett upprop för hans frigivning, med markering av Sveriges speciella roll, med tanke på de våldtäktsanklagelser som härrör från hans besök här.

3000 namnunderskrifter samlades in. Men från politiskt håll och från de stora medierna var ointresset kompakt. Inte en rad publicerades om uppropet i DN, hans gamla tidning, inte i Svenskan, Aftonbladet eller Sydsvenskan/HD.

Varför är det så tyst i Sverige om Julian Assange, undrar Arne Ruth i en artikel i senaste numret av Fib/Kulturfront 11-2020, där han intervjuar den legendariska tyske journalisten Günter Wallraff, som leder en bred stödrörelse för Assange i Tyskland. Tre tyska toppolitiker har ställt upp som frontfigurer för hans upprop. Den viktigaste tyska morgontidningen, Frankfurter Allgemeine Zeitung, har upplåtit en helsida åt namnlistan.

Julian Assange och före honom Chelsea Manning riskerade allt för att ge en insyn i den amerikanska arméns krigsförbrytelser i Afghanistan och Irak. Via Wikileaks fick världen, skriver Arne Ruth: ”… en inblick i den amerikanska militärmaktens löpande rapportering om sina egna övergrepp mot civila. Vi har fått kunskap om det kollektiva mördandets psykologi: att upprätthålla en känslodistans mellan bödel och offer.”

Chelsea Manning dömdes till 20 års fängelse för sina avslöjanden om hur detta har går till:

”Du hör en av piloterna säga ”Han är sårad”, och direkt efteråt ”Jag skjuter.” Och sedan hörs skratt. En minibuss kör fram för att rädda de sårade. Föraren har två barn med sig. Soldaterna säger: ”Du får skylla dig själv om du tar med barn till slagfältet.” Och sen skjuter de. Fadern och de sårade dödas direkt, barnen blir allvarligt skadade. Förövarna av dessa och andra massakrer har aldrig ställts till ansvar. Det var inte krigsförbrytarna eller våldtäktsmännen som bestraffades. Det var avslöjarna som har förföljts i efterhand. USA har anklagat dem för ”konspiration” och ”spionage”. Att avslöja ett brott blir ett brott i sig.”

”FN:s rapportör om tortyr, Nils Melzer, har anklagat Sverige för att ha utsatt Assange för psykologisk tortyr i maskopi med USA och Storbritannien. Sveriges regering har vägrat att ens kommentera hans anklagelser. Med ett undantag, den partilösa Amineh Kakabave, har Sveriges riksdagsledamöter slutit upp bakom den kollektiva tystnaden”, skriver Arne Ruth vidare.

I Tyskland är det annorlunda än i Sverige. Günter Wallraff leder en bred stödrörelse för Assange. En gång förföljdes han i Tyskland för sina avslöjanden men fick stöd från Sverige:

– När jag hotades av det tyska rättssystemet efter mina avslöjanden kunde jag alltid räkna med stöd från ditt land. Det svenska samhället var en demokratisk förebild. Sverige stod upp för internationella rättsprinciper. Och det var inte bara i teorin. Sverige hade en statsminister som vågade tala klarspråk om Vietnam. Olof Palmes ställningstaganden fick uppmärksamhet över hela världen. Han förkroppsligade globala rättsprinciper. Allt detta tycks nu ha vänts upp och ned både i praktik och teori.

Günter Wallraff upprörs vid tanken på att Assange utlämnas till USA.

– Han förtjänar vårt stöd utan reservationer. Men vår medkänsla med honom måste också ha en politisk inriktning. Vi får inte blunda för den politiska skulden hos de som kallar honom förbrytare. Blir han utlämnad till USA handlar det om en samtidig utlämning av alla demokratiska värden.

Wikileaks frilade krigsförbrytelser av värsta slag, där förövarna aldrig ställdes inför rätta. Vi behöver nya medier som rapporterar systematiskt om krigsförbrytelser, och vi måste bygga gränsöverskridande opinioner som ser till att de skyldiga ställs inför rätta, säger Wallraff.

– Vi måste skapa demokratiska motkrafter som inte låter sig stängas in i nationella rättsföreställningar som de tyska eller de svenska. Om demokratiska principer ska ha en chans att överleva måste vi främja nya former av gränsöverskridande rörelser.