Under den gångna helgen rullades röda mattan ut framför Clarion SeaU, den nya konferensanläggningen med det konstiga namnet. I skymningen tittade många nyfikna besökare in i anläggningen, för att få en glimt av den byggnad som kommer att symbolisera 2020-talet i Helsingborg mer än något annat.

Platsen är magisk, åtminstone så länge färjorna kommer att fortsätta att som nu sätta sin prägel på Inre Hamnen, där stadens centrum möter havet. Detsamma kan sägas om den upplevda ”närheten” till Danmark med eftermiddags- och kvällsljuset från havet i väster.

Den nya bygganden, ritad av jais arkitekter, Mats White och Jakob Peetre, tar väl vara på ljuset och kontakten med havet. Runt den finns en mångfald bänkar och andra sittplatser för sommarhalvårets solvarma kvällar. För tjugo år sedan refererade alla till Dunkers kulturhus när man nämnde Helsingborg. Många år framåt lär det bli Ångfärjan, ja Clarion SeaU.

Men inte bara. Tack och lov för att den gamla Ångfärjestationen, om än flyttad, fick finnas kvar, som en påminnelse om Helsingborgs och själva platsens historia. Och så bra att perrongtaken kommit på plats på konferenshusets landsida. Nog lär Ångfärjeparken bli en mötes- och hängplats framöver, namnet gläder mig.

Konferenshusets framtid är kanske inte självklar. Kommer 2020-talet, efter pandemin att bli ett konferensdecennium eller en tid av zoom-möten? Säj det. Min uppfattning är att det finns en överetablering av konferensanläggningar liksom av arenaanläggningar.

Själva byggnaden gillar jag oväntat mycket. De ”dansande” pelarna på utsidan är både ohögtidliga och rytmiska. Alla utsiktsplatser mot havet lockar utvändigt, liksom trappor, platser och utsikter på insidan. Det är en spännande byggnad, rik på oväntade och originella detaljer.

Ett nytt mäktigt stadsrum har formats kring Carl Milles Sjöfartsmonument, som kan kråma sig mellan ”uppvaktande hus”, The Tivolihuset/Ångfärjestationen, den gamla Tullkammaren och i bakgrunden Oceanhamnen och den nya snabbt växande stadsdelen där.

Nog borde Tullkammaren tillföras någon ytterligare allmän funktion utöver Sundsbussarnas avgångsväntsal. I någon av planerna fanns skissat ett fik i dess västra del. Med en mera ungdomlig prägel hade det kunnat öppna för besökare från andra generationer än SeaU-folket.

Den nya byggnaden och platsen väcker förväntningar. För att de ska kunna infrias krävs innehåll, content på nyspråk. Dunkers mångåriga törnrosasömn måste följas av en djärv nystart. Ett levande, utmanande och våghalsigt kulturhus, ett stenkast från SeaU, borde vara fullständigt självklart, lika mycket för urbefolkningen som för utifrån kommande besökare.

Den här fredagskvällen när SeaU öppnar vandrar jag runt i detta nya Helsingborg, upptäcker oväntade infallsvinklar, ser Helsingborg ur nya perspektiv. Det är spännande. Men allt beror ju på hur platsen och byggnaderna kommer att användas, vems platser de blir, vad man gör där, vilka som är välkomna.