Tio år har gått sedan Nato 2011 bombade Libyen sönder och samman med god hjälp av Sverige. Landets enväldige ledare Muammar Khadaffi störtades och mördades. Den svenska insatsen bestod i spaningsinsatser med JAS-plan och psykologiska påverkansoperationer.
I huvudstaden Tripoli har man satt upp flaggor och speciella lampor för att fira tioårsminnet av upproret som störtade landets diktator, skriver New York Times. En ny interrimregering har bildats och utlovat att efter ett decennium av krig och instabilitet ska landet nu enas och demokratiska val genomföras mot slutet av året.
Utanför bankerna köar kunder sex timmar för att försöka få ut sina löner. På bensinstationer finns bränsle att köpa bara ibland. Förorter till huvudstaden har inte haft el på två månader.
– Jag har hört talas om val nu i åtta år, men ingenting har hänt, säger till NYT den 31-årige al-Gammoudi, som arbetar 14-timmarspass på ett café i Triplois centrum för att få pengar till att reparera sitt hus, som skadades under det libyska inbördeskriget för tio år sedan.
– Varje år har situationen bara blivit värre med nya krig, fortsätter han.
Vad uppnådde Nato med kriget? Man störtade en diktator. Men i Libyen byggdes knappas välstånd och demokrati. Snarare tvärtom. Och varför stred Sverige med Nato?
Försvarsmakten tycker fortfarande att insatsen var lyckad, skriver Pär Salander, professor i socialt arbete vid Uppsala universitet i en artikel nyligen i Nyhetsmagasinet ETC (12 feb).
Man talade om ett ”mycket bra resultat” för Sveriges deltagande i kriget.
En av Jaspiloterna som deltog i Libyenaktionerna har stolt berättat att man spanade på bombmål åt Nato i Libyen så skickligt att man hamnade i Natos ”finrum”. (P1 26/1 2020).
Natos danske generalsekreterare Fogh Rasmussen tog i än mer och utvärderade insatsen som ”en succé”. Han hävdade också att ”ett nytt Libyen” fått frihet, mänskliga rättigheter, demokrati.
I dag vet vi att inga av dessa hyllningar av Natos krig i Libyen stämde, fortsätter Pär Salander. Man kan inte ”införa demokrati” genom att mörda en ledare.
Det blev ett blodigt inbördeskrig mellan den mer arabiska och muslimska delen i öster, som fick stöd från Nato, och den mer afrikanska Khadaffilojala västra delen av landet.
Bengazi i östra Libyen hotades av ett blodbad hette det, liksom att Khadaffi urskiljningslöst dödade civila.
Det fanns ingen täckning för något av dessa påståenden.
Efter några dagars bomber över främst huvudstaden Tripoli dominerade Nato helt krigszonen och kunde införa flygförbud. Ändå fortsatta bombningarna i ytterligare sju månader. Khadaffi mördades och ett regimskifte kunde genomföras.
Därmed blev interventionen ett brott mot FN-mandatet, FN-stadgan och Genèvekonventionen, skriver Salander.
Horace Campbell, professor i afroamerikanska studier i New York, har utvärderat insatsen som ett ”katastrofalt misslyckande”.
FN:s människorättsråd har rest frågan om inte Nato för kriget mot Libyen borde ställas inför krigsförbrytardomstolen i Haag.
Libyen är i dag ett sönderslaget land med två stridande regeringar och okontrollerade milisgrupper med inslag av radikal islamism. Kaos råder i landet och utnyttjas av andra länder. FN räknar med att det i landet finns 20 000 utländska soldater.
Pär Salanders avslutande omdöme om den svenska insatsen i Libyen är förödande. ”Det som skedde var ett politiskt och militärt haveri: operationen var lyckad men patienten dog.”
