FN:s livsmedelsprogram, World Food Program, får Nobels fredspris 2020. I motiverigen heter det bland annat:
FN-organisationen WFP får priset ”för dess bedrifter att bekämpa hunger, för dess bidrag till att förbättra fredsvillkoren i konfliktdrabbade områden och för att vara en ledande kraft i ansträngninarna för att förhindra hunger som ett vapen för krig och konflikt”, enligt motiveringen.
WFP:s nuvarande chef är den republikanske amerikanske representanthusledamoten David Beasley, tidigare guvernör i South Carolina. Kanske gläds därför Donald Trump, fast han brukar ju inte ha mycket till övers för organisationer som har med FN att göra.
WFP verkar i dagsläget i över 80 länder varav nästan var tionde är i katastroftillstånd och är självfallet en viktig och nödvändig organisation. Mest aktuellt i sammanhanget är kriget i Jemen som också förorsakat undernäring och massvält.
Valet är okontroversiellt sa man i SVT:s kommentarer direkt efter att priset kungjorts , där det inte förekom någon ens lätt kritisk röst.
Vi lever i en tid av ökad krigsrisk. De uppsagda kärnvapenavtalen ökar risken för ett kärnvapenkrig, särskilt när USA placerar ut en ny generation ”små” kärnvapen i många europeiska länder. Dessa bomber är ”bara” upp till fem gånger kraftigare än Hiroshimabomben och påstås dessutom vara ”rena”, med lägre radioaktiv strålning, och därför – enligt Trump acceptabla att använda.
Fredspriset borde mycket mera användas som markeringar till stöd för egentligt freds- och antikrigsarbete än nu.
I statuterna för fredspriset heter det att de ska ges till ”den som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående arméer samt bildande och spridande af fredskongresser”.
Priset till ICAN, International Campaign to Abolish Nuclear Weapons, 2017, var ett ställningstagande enligt Nobels ursprungliga intentioner, präglade av inspiration från Nobels vän fredsaktivisten Bertha von Suttner. Men det valet var dessvärre mera undantag än regel.
När det är sagt. FN och FN:s organisationer marginaliseras i dessa dagar, när också Sverige är mera intresserat av NATO än av FN och då Trump driver en direkt anti-FN-politik, senast manifesterad genom att USA lämnar WHO mitt under coronapandemin. Ur den aspekten är ändå priset till WFP acceptabelt, som en markering av FN:s omistliga betydelse ”för folkens förbrödrande”.
Men Nobelkommittén i Oslo består av fem personer som valts av det norska stortinget och som alldeles för ofta har vägt in norska intressen i priset och som tycks sakna det genuina fredsengagemang som kunde ha gjort valet av pristagare mycket annorlunda.
Matilda Gustavsson, författare till ”Klubben – en undersökning” om övergreppen i Svenska Akademin och institutionens kris. Foto: Anders Wiklund/TT.
Mina två första lästa böcker under det nya bokåret 2020 handlar båda om Svenska Akademins kris, Katarina Frostensons ”K” (Polaris förlag) och DN-journalisten Matilda Gustavssons ”Klubben”, med undertiteln ”En undersökning”. (Bonniers).
Katarina Frostenson på en bild från 2012. Foto: Seppo Samuli/norden.org/Wikipedia.
Frostensons ”K” är en märklig bok. Den är skriven som en essäistisk dagbok från november 2017 till maj 2018. Titelns ”K” syftar i första hand på Katarina. Poeten Frostenson själv, men också på sådant som ”kaos, kris, katharsis, katastrof. Kamp. Känslor. Konst, kultur. Kabal och kärlek.”
Det är en subjektiv bok. Författaren beskriver hur hon själv och hennes man, den senare våldtäktsdömde Jean Claude Arnauld i slutet av november 2017 gick i landsflykt och flydde till Paris. Flykten ägde rum dagarna efter det att Matilda Gustavsson i Dagens Nyheter publicerat sitt väldokumenterade reportage, där 18 kvinnor, några med namn, andra anonymt med djup smärta berättar om vad de varit utsatta för på ”Klubben”. Förövare är en och samma person, i reportaget kallad Kulturmannen, Frostensons man Arnauld.
I K tar Katarina Frostenson inte kvinnornas smärta på allvar. DN har ”satt ihop en historia”. Kvinnorna ”ylar”.
Mycket är mediernas fel. Hon varnar sina läsare för att svara på mediernas frågor:
”Man ska aldrig ”förklara sig” för medierna. Det ger dem alibi, de får nytt bränsle till att fortsätta sina skandaliseringar, allt i syfte att sälja sitt skämda smör.
Berättelsens K är djupt kränkt:
”Jag hör på avstånd hyenornas skratt, rovdjurens snaskande vädring efter blod, mer offer och blod! De sniffar, de ylar och rotar, de krafsar med sina vidriga klor för att försöka få upp något nytt att skandalisera oss med, men de gnager mest på gamla knotor.”
Jag kan känna med Frostensson i hennes förtvivlan. Hela hennes värld rasar samman. Men hur kan hon bortse från sin egen och mannens roll i det som hände? Varför reflekterar hon inte över den? I stället skapar hon syndabockar. Inte bara medierna och Svenska Akademin utan svenskarna överlag: ”Jag tror, som du, att svenskarna är ett blodtörstigt folk.” Nu ska hon snarast ansöka om franskt medborgarskap. Hon betraktar sig själv som landsflyktig på samma vis som Carl Jonas Love Almqvist, som Vilhelm Ekelund, som August Strindberg, som Ingmar Bergman. Hon och maken är utsatta för karaktärsmord, utan möjlighet att försvara sig.
Trots många partier som de här citerade är det svårt att inte samtidigt fascineras av Frostensons ”dagboksessä”, i alla reflektioner om författare och deras böcker, särskilt om lyrik, om filmer och om livet.
Matilda Gustavssons ”Klubben – en undersökning” är något helt annat, en lysande personlig genomgång av Svenska Akademins kris, som en intelligent och synnerligen trovärdig fördjupning av det reportage hon själv publicerade i DN i november 2017. Klubben är ett slags facit över samma händelser som Katarina Frostenson i sin bok beskriver som mediernas ”skämda smör”.
I Klubben berättar de utsatta kvinnorna om Jean-Claude Arnault och hans bedagade kvinnosyn, liksom om Akademins tystnadskultur som gjorde övergreppen möjliga och förhindrade reaktioner på dem.
I höstas utkom de båda SVT-journalisterna Christian Catomeris och Knut Kainz Rogneruds ”Svenska akademin, makten, kvinnorna och pengarna”(Polaris). Också denna bok är ett stycke gedigen och avslöjande grävande journalistik där författarna fokuserar på de bakomliggande strukturer som möjliggjorde det som skedde.
Boken är en grundlig genomgång av Nobelprisets och Akademins gemensamma historia, från testamentsexekutorn Ragnar Sohlmans arbete, via fredsaktivisten Bertha von Suttners insatser till konflikterna mellan den medelmåttige Carl David af Wirsén och geniet Selma Lagerlöf – och fram till våra dagar.
Bokens omslag får den att se ut som en guldtacka. Och mycket i den handlar om just pengar, de i sammanhanget enorma summor som Svenska Akademin hanterat ofta med liten eller ingen insyn. Ett motto skulle kunna ha varit Follow the Money, Följ pengarna.
– Akademin förfogar över betydande medel, säger Christian Catomeris. Det finns i den en tradition att man ger varandra priser, en vana vid att berika sig själva. Till det kommer stora bostadsförmåner, tillgång till utländska bostäder i Paris och Berlin, gratis resor med mera.
Majoriteten av akademins ledamöter har miljoninkomster och sex före detta akademisekreterare får miljonpensioner. Akademin fördelar priser på mellan trettio och femtio miljoner godtycklig. Det finns inga protokoll, inga motiveringar.
Akademins kapital och akademiledamöternas privilegier, arvoden, bostäder, resor och annat är en avgörande förutsättning för allt som hänt.
Akademin kan ses som en ”självreproducerande församling”. Dess ledamöter utser ersättare när någon fallit bort. Förutom äran får nya medlemmar en helt förändrad privatekonomi och blir ett slags intellektuell elit vars verksamhet inte är öppen för insyn.
Så har det varit. Men kan akademin fortsätta verka utifrån samma premisser i framtiden?
Kulturprofilen Jean-Claude Arnault på väg in till sal 34 på rättegångens sista dag den 24 september 2018. Foto: Frankie Fouganthin/Wikipedia.
Peter Handke i sin trädgård i Picardie utanför Paris: Foto: Serge Picard, Agence VU.
Nobelpriset i litteratur för 2019 tilldelades den österrikiske författaren Peter Handke. Valet av pristagare har följts av en orkan av fördömanden. Handke hade hyllat den serbiske ledaren Slobodan Milošević, han hade prisat en folkmördare, har det sagts.Jag har inte tillräckliga kunskaper för att veta vad Handke sagt och inte sagt, skrivit och inte skrivit under åren.
I en intervju gjord av den tyske journalisten Peter Kemmel och publicerad i tyska Die Zeit 25 april 2019 (kan enkelt läsas i dansk översättning) berör Handke kortfattat Jugoslavien. Kemmel frågar om hans tal vid Miloševićs begravning inte innebar att han gjorde sig själv omöjlig (på danska och på fotbollsspråk ”Du holdt en tale ved graven til Milošević. Var du klar over at du skjøv deg selv utover sidelinjen?”)
Handke svarar koncist:
– Nei, nei. Jeg sa: Milošević er ikke Hitler. Han var en tragisk figur. Han kunne ikke gjøre noe annet enn feil. Man kan ikke forlange av en Milošević at han skal opptre som Balkans Gandhi. Han, en bankmann, som hadde jobbet i New York …
Jag lämnar med detta debatten om Peter Handkes moral för att i stället reflektera över den debatt som följt efter beskedet om Nobelpriset den 10 oktober. Utgångspunkten har nästan genomgående varit att Slobodan Milošević och det serbiska folket mer eller mindre ensamt bar ansvaret för de jugoslaviska sönderfallskrigen, alltså en ond man, som i den tidens debatt ofta jämfördes med Hitler, liksom senare Iraks Saddam Hussain, Libyens Muammar al-Gaddafi med flera. Och än värre, ”ett ont folk”, serberna.
Självfallet var det inte så enkelt. Krigen var inte svartvita uppgörelser mellan onda och goda – även om de bosniska muslimerna drabbades värst, där massakern i Srebrenica står som en unik kuslig händelse.
Under åren 1991 – 95 reste jag återkommande till många delar av det krigshärjade Jugoslavien, skrev fyra böcker om konflikter och krig (en handlade om krigspropaganda, ”Mediernas krig i forna Jugoslavien”) och fick en djup sympati för de drabbade sydslaviska folken och deras kultur.
Jag är fortfarande bedrövad över den bild som svensk medier och västmedier gav av krigen, där man grovt förenklade bilden av det som skedde.
I intervjun i Die Zeit sa Handke vidare (i dansk översättning):
– Jeg snakket ikke for Serbia. Jeg spurte bare hvorfor Tyskland og Østerrike straks, som i gamle dager, allierte seg med Kroatia. Alltid de samme fiendene og forbundene. Kroatia ble anerkjent umiddelbart – uten at man tenkte over det.
Så var det ju. Inte bara Tyskland, Österrike – och USA – stödde Kroatien (som ju länge var en del av Österrike-Ungern till kejsardömets sönderfall med första världskriget.) I förlängningen är det Kroatien och Slovenen som blivit EU-länder och gynnats ekonomiskt medan övriga ex-Jugoslavien diskriminerats.
Om EU tagit fredsbyggandet på allvar borde man verkat för att alla de nya stater som uppstod ur det sönderfallande Jugoslavien snarast fått EU-medlemskap.
Också i Sverige var det under 90-talet oacceptabelt att föra fram sådana tankar som de jag nämner här. Då var man anhängare av ”kålsuparteorin” hette det eller än värre ”folkmordsförnekare”.
I tidningen Ordfront publicerades 2003 en artikel av tidningens redaktör Björn Eklund med en motbild av Jugoslavienkrigen. I en kulturartikel i Dagens Nyheter hette det därefter i en kommentar att Ordfront ”förnekade folkmord” och var ”vänsterfascistiskt”.
Fler artiklar följde, många artiklar, alla variationer på samma tema. Många skrev genmälen, också jag själv, alla refuserades. Författaren Erik Wijk la efter en tid ut de refuserade texterna på en hemsida, de publicerades också i bokform med Björn Eklund och Erik Wijk som redaktörer, ”Pudelns kärna. En bok om Ordfrontfejden”, med inlägg av skribenter som Noam Chomsky, Maria-Pia Boëthius, Björn Kumm, Eva Moberg, Åsa Linderborg, Carl-Henning Wijkmark, Carl-Göran Ekerwald, Lasse Berg, Carl Henrik Svenstedt och många, många fler.
Efter den infekterade debatten la många medier locket på all Balkandebatt. Bilden av vad som egentligen skedde under de jugoslaviska sönderfallskrigen stelnade till klichéer.
Frågorna som borde ha ställts formulerades aldrig: Var det verkligen etniska krig? Skar vanliga jugoslaver halsen av sina grannar? Vad innebar Natos folkrättsstridiga bombningar först av Bosnien och senare av Kosovo/Serbien [det som kallades ”humanitära bomber” (!!) ], vad innebar vapenexporten till de olika krigsherrarna? (I Sverige bildades ju till EU-valet 1995 ett parti enbart för det, Sarajevolistan, som ville arbeta för att FN:s vapenembargo till Bosnien skulle hävas), av många kända opinionsbildare som Maciej Zaremba, Jesús Alcalá, Wilhelm Agrell och Bibi Andersson.
När nu ordstrider återkommit över samma skyttegravar som den gången, utifrån Nobelpriset till Handke, tänker jag att det sannerligen är hög tid att fördjupa vår syn på de ohyggliga krig som på 90-talet slet sönder det som en gång varit Jugoslavien.
Fotnot:Intervjun med Peter Handke i tyska Die Zeit i dansk översättning finns här.
I Svenska Dabladet Kultur skriver Henrik Petersen, ledamot av Nobelkommittén under rubriken ”Försvarar Nobelpriset: Valet av Handke inte skamligt”. Artikeln finns här.
Abiy Ahmed, Etiopiens premiärminister sedan april 2018, tilldelades på fredagen Nobels fredspris. Foto: Reuters.
Nobels fredspris 2019 tilldelas välförtjänt Etiopiens president Abiy Ahmed. Ahmed som tillträdde på sin post i april 2018 har lyckats få till stånd ett fredsavtal med grannstaten Eritrea. Därmed avbröts ett destruktivt tjugo år lång tillstånd laddad militär konflikt. Den gräns som varit stängd sedan gränskriget 1998 – 2000 har åter kunnat öppnas.
Under sina halvtannat år vid makten har Ahmed därtill gett politisk amnesti år tusentals politiska fångar, hävt censur i landet, stärkt kvinnors inflytande och arbetat för försoning och social rättvisa, betonade den norska Nobelkommitténs ordförande Berit Reiss-Andersen i sin presentation av priset, som betonade att Ahmed arbetetat för försoning genom samtal och ickevåld.
Abiy Ahmed har också spelat en nyckelroll i samtalen mellan regim och demonstranter i det krigshärjade Sudan.
I en kommentar till valet av pristagare sa Sveriges utrikesminister Ann Linde att hon var oerhört glad, också med tanke på de 20 000 svenskar som har etiopisk bakgrund.
Hon ser priset som ett stöd till fredskrafter på det länge så politiskt instabila och krigshärjade Afrikas horn.
– Länderna där kommer att behöva fortsatt internationellt stöd, vilket Sverige kommer att fortsätta att ge för att skapa förutsättningar för utveckling.
Priset ligger nära andan i Alfred Nobels testamente, där det bland annat heter att det ska ges till den som ”mest eller bäst arbetat för förbrödring mellan nationer”.
Så har under efterkrigstiden bara varit fallet undantagsvis. Kritiker har hävdat att priset prioriterat pristagare på ett sätt som kunnat gynna norska intressen, med prisen till den nytillträdde Barack Obama eller till EU som flagranta exempel.
Nobel Peace Price Watch har varit tydligast i kritiken. I en kommentar till 2019 år pris erkänner man Abiy Ahmed insatser för lokala fredsavtal men saknar den vidare ambition som finns uttryckt i testamentet, att verka för ”globalt samarbete då det gäller nedrustning och en fredlig världsordning”, säger organisationens talesman Fredrik S Heffermehl.
I DN skriver Erik Esbjörnsson i en kommentar att Abiy Ahmed är ett givet men inte helt problemfritt val:
”När Abiy lyfte på locket till tryckkokaren var det som att öppna Pandoras ask och den etiopiska politiken är nu stökigare än på många år. Etniska nationalister i provinserna har känt sig stärkta och detta gäller inte minst medlemmar ur Abiys egen folkgrupp oromo som diskriminerat människor av annan härkomst. Det är ännu oklart om den utlovade demokratiseringen kommer att få ett lyckligt slut. Den politiska oron har redan skapat massiva flyktingströmmar.”
Christian Catomeris och Knut Kainz Rognerud har skrivit en högintressant bok om Svenska Akademien. Foto: Polaris.
Om någon vecka ska – förhoppningsvis – Svenska Akademin dela ut inte bara ett utan två Nobelpris i litteratur efter ”anno horribiles” 2018, katastrofernas år.
På Bokmässan i Göteborg presenterade de båda SVT-journalisterna Christian Catomeris och Knut Kainz Rognerud sin grundliga och högintressanta bok om ”Svenska akademin, makten, kvinnorna och pengarna”, som utkommer i dagarna på Polaris förlag. De redovisar ett stycke gedigen och lysande grävande journalistik där de fokuserar på de bakomliggande strukturer som möjliggjorde det som skedde.
Redan i inledningen konstaterar författarna att det som hände knappast var någon tillfällighet och att man för att förstå måste börja hundra år tidigare, att hela historien är viktig för att kunna förstå varför det blev en sådan jordbävning.
Därför innehåller boken en grundlig genomgång av Nobelprisets och Akademins gemensamma historia, alltifrån testamentsexekutorn Ragnar Sohlmans arbete, via fredsaktivisten Bertha von Suttners insatser till konflikterna mellan den medelmåttige Carl David af Wirsén och geniet Selma Lagerlöf – och fram till våra dagar.
Bokens omslag får den att se ut som en guldtacka. Och mycket i den handlar om just pengar, de i sammanhanget enorma summor som Svenska Akademin hanterat ofta med liten eller ingen insyn. Ett motto skulle kunna ha varit Follow the Money, Följ pengarna.
– Akademin förfogar över betydande medel, säger Christian Catomeris. Det finns i den en tradition att man ger varandra priser, en vana vid att berika sig själva. Till det kommer stora bostadsförmåner, tillgång till utländska bostäder i Paris och Berlin, gratis resor med mera.
Majoriteten av akademins ledamöter har miljoninkomster.
– Till det kommer att sex före detta akademisekreterare får miljonpensioner, konstaterar Knut Kainz Rognerud. Akademin fördelar priser på mellan trettio och femtio miljoner godtycklig. Det finns inga protokoll, inga motiveringar.
De 3000 författare som är medlemmar i Svenska Författarförbundet tjänar i snitt 120 000 kronor per år. Få kan leva på de böcker de säljer. Många är beroende sidojobb eller stipendier. Flera av Akademins priser är på 200 000 kronor eller mer, skattefritt.
Går det återupprätta förtroendet för akademin?
– Det har skett små steg. Men de grundläggande strukturerna finns kvar, konstaterar Rognerud. Sara Danius var symbolen för en jämställd akademi. Men hon fick sparken.
Boken avslutas, som sig bör, med fylliga källhänvisningar.
Fotnot: Min blogg Nya Kultur-Sören har varit vilande under dryga månaden. Min ambition är att återuppta skrivandet mera regelbundet en bit in i oktober.
Aktivisten Agneta Norberg hyllades i lördags av Fredsrörelsen på Orust med Folkets fredspris och en hyllningsdikt på rimmad blankvers av Föreningens ordförande Ola Friholt.Fortsätt läsa Folkets fredspris till Agneta Norberg→
Läkaren, freds– och miljöaktivisten Lars Dahlin i Helsingborg har lämnat oss. En eldsjäl, alldeles nyss så brinnande, har slocknat. Bilden, en ljummen vårkväll i Helsingborg efter ICAN-debatt på Dunkers om att förbjuda kärnvapen.Fortsätt läsa Till det ljusa minnet av Lars Dahlin→
Kommer Nobels fredspris 2018 att utdelas i linje med Alfred Nobels intentioner? De båda koreansk presidenterna och Donald Trump tippas av vadslagningsbyråerna. The Nobel Peace Prize Watch lanserar helt andra kandidater.Fortsätt läsa Vem får fredspriset 2018?→
