En söndag i slutet av maj 2021 gick jag i land från färjan Aurora i Helsingör. Det är första gången på nästan två år. Helsingör har blivit ”Utlandet”, en fjärran oåtkomlig plats, under pandemin. Kontrollanterna på Helsingörs station kollar misstänksamt mina vaccinationspapper, ”det där kunde ju vem som helst ha fixat, säger den ene av dem fast på danska. Han ler sarkastiskt.
Men titta, försöker jag, det står Pfizer här, mitt namn där och vaccinationstillfällenas datum. Jag har fått två sprutor … Mannen skakar på huvudet. ”Det ska vara ett officiellt vaccinationsintyg”, säger han och fortsätter med ett vänligt leende, ”men för den här gången …”.
Som en småfisk slinker jag genom nätet, går ut på Jernbanevej, fortsätter på Hovedvagtstræde över Stenegade upp till Stjernegade mot Torvet.
Helsingör är sig inte likt. Mycket är igenbommat. Det där danska ”hygget”, jag anar det inte. Jag menar inte att folk är illasinnade eller så, mer att de verkar bedrövade, frånvarande på ett sätt som jag inte är van vid. Man skyndar längs gatorna, majoriteten med skyddsmask och nerböjt huvud.
Det här är ett annat Danmark än det jag varit van vid under alla år. Jag associerar tillbaka till krigsåren, då senast gränsen mellan Sverige och Danmark var i det närmaste helt stängd under lång tid. Och på de danska judarnas flykt över Sundet hösten 1943. Ordet ofärdstider flaxar genom mig som en olyckskorp. Jag skakar på mig, det är nog det risiga majvädret, tio grader bara och vass vind, tänker jag, min fantasi skenar i väg. Men visst har pandemin varit en ofärdstid, nästan som ett krig.
Sedan kommer jag att tänka på en man i Helsingör mot slutet av krigsåren på 1940-talet, en äldre herre kallad Moffer, bara därför att hans systerdotter som liten inte kunde tala rent. Från sin bostad kunde han se varvet som i vår tid blivit kulturvarvet, han såg Kronborg och så det sköna Öresund med den svenska kusten och Helsingborg, om natten en saga av ljus till skillnad från det nedsläckta Helsingör.
Moffer for åt andra hållet, från krigets Helsingör till fredens Helsingborg, när färjorna till slut efter krigsåren åter började gå, när ockupationsarmén kapitulerat och Danmark blivit fritt. De åren gick gränsen mellan krig och fred just här genom Öresund, en krigets och nazismens järnridå.
Med sin utmärkta kikare hade Moffer från Helsingör kunnat se en svensk dam i sin bästa ålder, ”rundbarmad såvitt han kunde urskilja”, ”inte så värst mycket kläder på sig”. Dag efter dag följde han henne med kikaren tills hon höll en skylt framför sig ”Postfack 10-01”. Hon tiggde om hjälp. Hon var i nöd.
När Moffer till slut utrustad med en stor blombukett tog mod till sig och tog färjan till Helsingborg blev det inte så som han hoppats.
Nå, Moffer är ingen verklig människa, vad jag vet, bara en figur i novellen ”Moffer med kikare” av den suveräne danske författaren Frank Jæger, fint filmatiserad för SVT av Stellan Olsson.
I novellens avslutning berättas att ännu flera år efter kriget ett tjog halvgamla och äldre herrar varje onsdag träffades på en anspråkslös krog i Helsingör där de diskuterade vidvinklar och kikarobjektiv. De var alla medlemmar i Kikarklubben vars rödmosige kassör var Moffer själv.
När jag efter nästan två år åter utan möjlighet till besök på andra sidan sundet till slut kommer till det Helsingör jag dagligdags kunnat se från Helsingborg känner jag mig lite som Frank Jægers Moffer.
Skillnaden är kanske att framtiden 2021 är mera osäker än den var 1945. Då kunde det bara bli bättre när freden kommit till Danmark. Vad väntar oss nu? Med ett virus är det inte lätt att sluta fred, ens om vi inbillar oss att det kapitulerat.
