Patricio Galvez dotter Amanda dödades i Irak efter att ha gått med i terroristorganisationen IS. Hon var gift med den norskfödde IS-terroristen Michael Skråmo. De båda är nu döda. Men deras sju barn lever – och återkom i onsdagens till Göteborg och Sverige efter flera år av fasor i IS-kontrollerade områden.
De fyra äldsta barnen är födda i Sverige och talar svenska. SVT träffade Patricio Galvez när planet från Irak landat på Landvetter. Han berättade att barnen var upprymda över att komma till Sverige.
– De är glada, när vi landade skrek de ”jippie”. Resan har gått bra och barnen har varit lugna. Vi ska gå ner till ett ställe nu där polisen ska hämta oss. De ska föra oss till socialtjänsten och ett ställe där vi kan få vara i lugn och ro.
Barnen har farit mycket illa i flyktinglägret i norra Syrien, där de drabbats hårt av både sjukdomar och undernäring. I lägret har det rått stor brist på såväl mat som grundläggande mediciner. Till det kommer att de ofta varit med om ohyggliga och svårt traumatiserade upplevelser.
Enligt Internationella Rödakorskommittén (ICRC) består lägret i al-Hol av 35 000 syrier, 35 000 irakier och runt 10 000 människor från 30-40 olika nationer. Runt 90 procent av dem är kvinnor och barn och en majoritet av människorna i lägret är alltså inte medlemmar av den brutala terrorsekten.
Ännu för en månad sedan rådde osäkerhet om hur Sverige skulle förhålla sig också mot barn med svensk bakgrund i IS-läger.
Ett samhälle kan bedömas efter hur man behandlar sina svagaste och mest utsatta medborgare. När nu Patricio Galvez barnbarn och andra tas emot i Sverige är det ett tecken på det trots allt finns plats för humanism och medmänsklighet i flyktingpolitiken.
När det är sagt återstår det för svenska institutioner att ta sig an de sju barnen med all den empati och allt det kunnande man har. Det kommer inte att bli enkelt. Men vad annat hade varit möjligt?
I SVT berättade Patricio Galvez den 6 april om hur han träffat det yngsta av sina barnbarn på plats i Syrien. Pojken var svårt undernärd och vårdades på sjukhus.
– När jag såg honom liggandes såg det ut som att han var halvdöd, men han sov bara. Jag tog upp honom och då började han gnälla lite. Jag la honom i min famn och började prata svenska med honom. Då öppnade han sina stora blå ögon och började stirra på mig, säger Patricio Galvez och fortsätter:
– Jag fortsatte prata svenska med honom och han lyssnade och tittade på mig. Jag sa till honom ”morfar ska hämta hem dig gubben” och då började han le. Jag grät ihjäl mig, alla i rummet grät.
