Meghan Markle och hennes man, brittiske prins Harry, intervjuades i veckan av Oprah Winfrey. TV-samtalet väckte starka reaktioner i både USA och Storbritannien. I Sverige har fokus nog legat på konflikten mellan paret och det brittiska kungahuset, särskilt drottning Elisabeth. Det var som en fortsättning på TV-serien The Crown, men verklighet.

Den amerikanska skådespelerskan Meghan föddes i ett blandäktenskap, med afroamerikansk mamma och vit pappa. Vigseln i maj 2018 genomfördes av den i Chicago födde biskopen Michael Curry, som i sitt anförande knöt an till den stolta traditionen av svarta predikanter och i det nämnde Martin Luther King och citerade spirituals från slavtiden. Svart kultur var en viktig del av bröllopet. 

Meghans avslöjanden om rasistiska kommentarer från personer i kungahuset mot henne och parets barn drev henne till självmordstankar.

I en artikel i New York Times på torsdagen skriver Benjamin Mueller om en mycket viktigare följdfråga av det skedda under rubriken ”There Is, in Britain, a Very Big Silence Around Race”. 

Mueller menar att för britter i blandäktenskap eller svarta väcker Meghans beskrivning av sina familjeproblem ofta minnen av deras egna smärtsamma upplevelser, sådant som de själva mycket sällan kunnat beröra.

Reaktionerna har också blivit starka i det brittiska samväldet, där många icke-vita exkolonier överväger att deras länder ska omvärdera sina kungliga band.

Malcolm Turnbull, tidigare liberal premiärminister i Australien, hänvisade till intervjun som ett skäl till att hans land skulle bryta sina konstitutionella band med den brittiska monarkin efter drottning Elisabeths regeringstid. ”Man har gått lång över gränsen …”, sa han.

Från premiärminister Boris Johnson och Downing street har inte lämnats några som helst kommentarer till intervjun.

Zac Goldsmith, konservativ parlamentsledamot och nära allierad till Boris Johnson twittrade:

”Harry spränger sin familj i luften. Det Meghan önskar sig får hon”.

I Storbritannien har intervjun med prinsparet för många avslöjat de starka banden mellan kungahuset och den brittiska huvudsakligen ”vita” tabloidpressen, som är ”besatt av kungligheterna”.  De förefaller gjorda enbart för vita läsare, menar Benjamin Mueller i NYT. Kanske gäller detsamma också den brittiska monarkin, ”gjord för att passa vita medborgare”.

Ras och hudfärg är frågor som man sällan talar öppet om i Storbritannien, menar Mueller. Ändå var det en drivande fråga bakom Brexit, skriver han, att minska immigrationen. Ändå begicks Storbritanniens värsta rasistiska övergrepp under kolonialtiden inte i öriket utan i dess kolonier långt borta.

Han talar med Tariq Jenner, akutläkare, som säger att det brittiska imperiet knappast nämndes under hela hans skoltid.  

– Vi fick undervisning om Rosornas krig och om Henrik VIII:s fruar. Sedan hände ingenting förrän Storbritannien genomgick den industriella revolutionen och besegrade nazisterna medan Churchill räddade det mesta”. 

Var femte anställd på The National Health Service har icke-vit bakgrund. Samma grupp står för två tredjedelar av pandemins dödsfall, eftersom de gjort det farligaste arbetet. De högsta ledarna för NHS är överväldigande vita och refereras ofta till som NHS ”snöiga vita toppar”.

Ändå har landet förändrats. Var tionde britt i England och Wales lever i interetniska relationer. Delar av andra kulturer absorberas sakteliga i den brittiska identiteten.

Fotnot: På SVT Play visas nu fem fristående filmer om rasism i Storbritannien på 80-talet. Steve McQueens lysande svit ”Small Axe”. Berättelserna utspelar sig i Londonstadsdelen Notting Hill mellan 1969 och 1982. Områdets många svarta västindier utsätts för brutal polisrasism. Det är filmer med mycket reggie och inkännande tidsatmosfär.