1992 klubbade riksdagen den så kallade friskolereformen, framtagen av den dåvarande borgerliga regeringen under ledning av Carl Bildt.
Skolministern Beatrice Ask ville skapa ”ökad valfrihet” för eleverna. Ingenting blev sagt om att aktiebolag skulle få skattepengar för att driva skolor och för risken för att segregationen skulle öka, när ”marknaden” tog över.
OECD varnade den svenska regeringen för konsekvenserna av reformen. I rapporten ”Review Of Education Policy in Sweden: Examiners Report and Questions” (1992) undrade man varför Sverige ville genomföra så drastiska förändringar av den svenska skolan, på den tiden präglad av goda resultat och likvärdighet.
OECD:s kritik pekade särskilt på att den långtgående reformen genomfördes utan grundliga utredningar, utan konsekvensanalyser och utan någon form av praktiska tester. Men rapporten ”försvann” och diariefördes inte ens, än mindre vållade den debatt och eftertanke.
I år har LO-utredaren Mattias Samuelsson ur OECD:s arkiv grävt fram rapporten, som byggde på en lång rad intervjuer med svenska skolforskare och företrädare för myndigheter och kommuner.
Reformen, rapporten och konsekvenserna för den svenska skolan har i våras debatterats i en ledare i Dagens Arena, skriven av Mats Wingborg.
Wingborg konstaterar att det dröjde femton år innan systemskiftet inom skolan slog igenom med full kraft. Han skriver:
”Först i Pisa-testet 2006 börjar kunskaperna hos de svenska eleverna i läsning, matematik och naturvetenskap att tydligt sjunka. I testet 2009 kommer nästa nedgång, Sverige förvandlas till ett genomsnittligt OECD-land. I testet 2012 kommer den mest dramatiska försämringen. De svenska eleverna presterar klart under genomsnittet inom OECD inom samtliga ämnen och likvärdigheten sjunker som en sten.”
Han konstaterar vidare:
”Krisen inom den svenska skolan är självförvållad. Politiska beslut har banat väg för det katastrofala systemskiftet. Motiven var ideologiskt grundade, en naiv tro på marknadens välsignelse.”
Hur kunde det gå så illa? Marknadens välsignelse??
Liknande resonemang skulle kunna föras då det gäller sjukvård, äldreomsorg och apoteksverksamhet, liksom järnväg och annan infrastruktur.
Men kanske är skolan det område där utvecklingen varit allra värst och priset högst, försämrade skolor för generationer unga människor.
