Trump har 69 dagar kvar vid makten. Kommer han att chockera världen genom att bomba Iran, undrar den ansedda israeliska tidningen Haaretz i en analys skriven av Amos Harel.
I nästa vecka besöker den hundra procent Trump-lojale amerikanska utrikesministern Mike Pompeo Israel. Pompeo talade tidigare i veckan om att USA borde förbereda sig för Trumps andra presidentperiod.
Ett amerikanskt anfall på Iran är trots allt mindre troligt. Men det skulle troligen leda till ett krig mellan Iran och Israel, vålla död och oändligt mänskligt lidande inte bara i de båda nämnda länderna utan också i andra delar av Mellanöstern.
Den hårdföre israeliske premiärministern Netanyahu, personlig vän till Trump, är politiskt illa ute och skulle kunna ”gynnas” av ett krig. Men krig och storkrig som det här handlar om är inget som går att förutsäga.
Pompeo lyder utan tvekan Trumps order. Frågan är hur Pentagon kommer att reagera. Efter valet sparkade Trump den sittande försvarsministern, Mark Esper, och utsåg snabbt en totalt lojal efterträdare.
Många ledande republikanska politiker har också efter valet lydigt ställt upp för´Trumps absurda attacker på vad han kallar ”fusket i valet”.
Pompeo attackerade nyligen, skrev brittiska Daily Mail, Irans religiöse ledare Khameneiför att ha ”stulit hundratals miljoner dollar från det iranska folket”. Han kallade också det iranska valet för ett dåligt skämt och omnämnde USA som ”the greatest nation”. Detta skedde inte minst som ett svar på Khameinis angrepp på det amerikanska valet och Trumps sätt att reagera på valutgången.
Daily Mail skriver inte om bomber mot Iran men spekulerar i att Trump kommer att utfärda en serie av nya hårda sanktioner mot Iran innan presidenten lämnar sitt ämbete den 20 januari 2021.
På så vis skulle Trump effektivt kunna sätta käppar i hjulet för Joe Bidens ambition att återupprätta kärnvapenavtalet med Iran – och skapa kaos för den ingående presidenten, som en absurd personlig vendetta.
Bilden underst: Skärmdump från israeliska Haaretz.
Trumps utrikesminister Mike Pompeo vill se en ”mjuk övergång till en andra Trump-administration”, rapporterade CNN på tisdagskvällen.
Cirkus Trump fortsätter showen som om ingenting hänt –eller? På tisdagen avskedades den tidigare försvarsministern Mark Esper, skriver The Guardian. Mannen som hade kritiska synpunkter på att Trump ville sätta in väpnade trupper mot civila demonstranter, särskilt under Black Live Matters-demonstrationerna, får alltså sparken.
Trump borde enligt tradition efter valet och fram till det att Joe Biden övertar presidentskapet vara en lam anka. I stället framträder han som en stridstupp.
Trumps oväntade avskedande av försvarsminister Mark Esper är ”ett störande bevis för att Trump verkar vilja använda sina sista dagar i Vita huset till att skapa kaos i den amerikanska demokratin och runtom i världen”, sa talmannen för representanthuset, Nancy Pelosi.
Min första tanke när jag läser nyheten är att Trump vill kunna sätta in väpnad militär mot civila demonstranter, som till exempel protesterar mot att Trump vägrar lämna makten ifrån sig. Kanske är det långsökt. Men Trump är en person som inte skyr några medel.
Flera framträdande politiker i Trumps regim ställer sin nu bakom honom. Den främste är hans fullständigt lojale utrikesminister Mike Pompeo som vill säkra ”en mjuk övergång till en andra Trumpadministration” (se bilden från CNN:s sändning på tisdagskvällen). Samme Pompeo har för övrigt varnat och allvarligt hotat Sverige för konsekvenserna av ett svenskt undertecknande av FN:s kärnvapenförbud.
Om övergången inte blir så mjuk, då kan Trump behöva väpnad militär för att få tyst på de som menar att Biden har vunnit valet och är USA:s näste rättmätige president. Är det så Trump och Pompeo tänker? Kan det leda till ett inbördeskrig? Kommer militären att vara lojal mot sin överbefälhavare?
Nästan inga ledande republikaner har erkänt valförlusten. En annan profilerad republikan är senatens republikanske ärkekonservative talman Mitch McConnell som uttryckt sig i liknande ordalag som Pompeo och talat om att ”valfusket” måste utredas. En vecka efter valet har inte minsta bevis framlagts för något fusk. Ändå står Supreme Court, USA:s högsta domstol, nu med sex konservativa domare av nio, beredd att diskutera och slutgiltigt avgöra valutgången,
Kan det bli så illa?
Utrikesminister Mike Pompeo vill säkra vägen för en mjuk övergång til en andra Trumpregim.
Tre grundläggande frågor om kärnvapen har i decennier förblivit obesvarade, skriver i New York Review of Books amerikanska Jessica T. Matthews i sin artikel ”The New Nuclear Threat”, som jag berört i en tidigare blogg.
Den grundläggande frågan har hela tiden varit ”Vilket är vårt mål med ett kärnvapenkrig?” Ett kärnvapenkrig har bara förlorare och kan aldrig vinnas. President Eisenhower favoriserade kärnvapen därför att de ”var så billiga”. Men det är knappast ett hållbart argument. Ronald Reagan skrev i sina memoarer att blotta tankarna att det var möjligt att vinna ett kärnvapenkrig var ”galna, crazy”.
Eller är det som generalen Thomas Power ironiskt sa: ”Om det vid krigets slut visar sig att två amerikaner är de enda som överlevt förutom en ryss, har vi vunnit då?
Den andra frågan handlar omkärnvapens avskräckande förmåga. Det finns inga svar på detta heller, betonar Mathews. Vid tiden för Kubakrisen hade USA femtusen stridsspetsar mot Sovjets 300. Trots den 17-faldiga överlägsenheten trodde inte Kennedyadministrationen att man hade möjlighet att genomföra en framgångsrik första attack.
Den tredje frågan hänger samman med de båda andra: Vad händer om avskräckandet misslyckas? Kan kärnvapen vara användbara för att utkämpa ett krig? Knappast.
Det är också så att de ”mindre” kärnvapen (men mångfalt kraftfullare än Hiroshima) som USA nu placerar ut i en rad europeiska länder av opponenten kan uppfattas som förberedelser för en attack.
Sommaren 2017 arrangerades ett katastrofalt möte för Donald Trump i ett säkerhetsrum i Pentagon för att informera honom om kärnvapen. Han fick se diagram som visade hur USA och Ryssland framgångsrikt hade skurit ner sina kärnvapenarsenaler från 30 000 stridsspetsar till vardera 6000. Men mötet gick snett.
I ett raserianfall krävde Trump att USA:s kärnvapenkapacitet skulle återbyggas till 30 000 enheter, samtidigt som han kallade de närvarande militära och civila ledarna för ”knarkare och barnungar” (dopes and babies).
Försvarsminister Mark Esper hävdar bestämt att presidentens första prioritet är att modernisera hela USA:s kärnvapenstyrkor, inklusive nya ubåtar med ballistiska missiler, ett nytt stealth-bombplan med mera, till en kostnad av 1.7 biljoner dollar på 25 år (17000 miljarder SEK). Det är en 17 gånger större satsning än Obamas.
Markbaserade interkontinentala robotar (ICBM) utgör de mest kusliga vapnen för fienden eftersom de är utrustade med många megaton starka bomber. Men de är också de mest sårbara eftersom de är stationära i silos och lätta mål för en fiende.
Därför, skriver Jessica T. Matthews, handlar det om att ”use them or losse them”. Dessa vapen måste aktiveras utan förhansdsvarning innan åse träffas av inkommande missiler. Det innebär att presidenten har omkring tio minuter på sig att fatta beslut som hotar allt liv inte bara i det land som anfalles utan på hela vår planet.
Trumpadministrationen har därtill ägnat sig åt massiva tillbakadragande från alla internationella avtal och därmed också försvagat viktiga internationella organisationer. Det handlar om bland annat klimatavtalet i Paris, det nukleära avtalet med Iran, Avtalet om vapenhandel och WHO.
Särskilt viktiga har avtalen om vapenbegränsning varit, som sänkt takten för vapenkapprustningen från ”galopp till lunk”, skriver Matthews. Utan dessa avtal skulle de två sidorna fortfarande ha haft 65 000 stridsspetsar i stället för 13 000.
Det enda begränsande avtalet nu, START, går ut två veckor efter det att näste president installerats 2021, om det inte förlängs på ytterligare fem år. Trump vill inte förnya avtalet om inte också Kina inkluderas. Och Kina vill inte gå med, därför att både Ryssland och USA har fem gånger så många stridsspetsar som Kina.
I maj läckte uppgifter från USA att man diskuterar att bryta också avtalet om förbud mot kärnvapenprov som varit i kraft sedan tjugoåtta år. Något sådant skulle vara det värsta USA hittills har gjort, innebära ett förödande slag mot alla ickespridningsavtalet och förvandla USA till ett internationellt paria-land.
USA har tidigare gjort långt många fler kärnvapentester än andra länder, över tusen mot Kinas 45 för att ta ett exempel.
Om Trump vinner valet i november går världen mot mörknande tider utan allt kusligare kärnvapenhot. Även om han skulle förlora valet kommer det inte att visa sig enkelt att hejda det amerikanska militär-industriella komplexet som kommer att göra allt för att ta nya multimiljard-steg för fortsatt modernisering och utökning av USA:s kärnvapen.
Kanske finns det en enda möjlighet att leda till en förnyad möjlighet för förhindrad nukleär vapenspridning, skriver Matthews. Hon syftar på möjligheten att de fem ursprungliga kärnvapenstaterna, USA, Ryssland, Storbritannien, Frankrike och Kina skulle anta den så kallade Reagan-Gorbatjov- principen, som de både ledarna gemensamt formulerade vid sitt möte 1985:
”Ett kärnvapenkrig kan aldrig vinnas och får därför aldrig utkämpas”.
Allt fler hoppas att den så kallade Reagan-Gorbatjov-principen ska antas av de fem ursprungliga kärnvapenmakterna: ”Ett kärnvapenkrig kan aldrig vinnas och får därför aldrig utkämpas”. Bilden från mötet i Genève mellan de båda ledarna 1985. (Photo: Bettman/Getty Images)
Donald Trump lämnar Vita huset för att går till St Johns church tillsammans med försvarsminister Mark Esper och general Mark Miller, den sistnämnde i stridsuniform. (AP Photo/Patrick Semansky)
Kanske blir bilden på Trump tillsammans med sin försvarsminister Mark Esper och General Mark Miller att blir klassisk, en bild som definierar hans presidentskap, skriverDexter Filkins i tidskriften The New Yorker Daily, tidskriftens dagliga nätversion med aktuella kommentarer.
Rubriken är alarmerande: ”Kommer militären att tillåta presidenten att använda använda den får hans egna politiska syften?”
Bakgrunden är väl känd vid det här laget. Den förste juni var centrala Washington, också gatorna nära Vita huset, fyllda av upprörda demonstranter som protesterade mot det grova polismordet på George Floyd i Minneapolis. Trump fick för sig att han skulle använda tillfället till att låta sig fotograferas med en bibel i handen utanför den näraliggande St Johns-kyrkan.
Före ”promenaden” beordrade Trump militären att röja gatorna mellan Vitas huset och kyrkan. Många demonstrerade helt fredligt här. De fördrevs brutalt med tårgas.
Därefter gick presidenten tillsammans med försvarsministern Mark Esper och General Mark Milley, USA:s högste militär över gatan till kyrkan.
De flesta i Trumps omgivning bar blå kostymer utom general Miller som var klädd i stridsuniform. På engelska heter uniformen ”combat fatigues”, vilket för övrigt också betyder ”stridströtthet” och ”krigsneuros”.
Milleys klädsel är anmärkningsvärd ur minst två aspekter, skriver Dexter Filkins. Det finns en lång tradition i Washington att höga officerare aldrig besöker Vita huset i stridsuniform. Och förstås viktigare, det som skedde bryter mot den amerikanska konstitutionen som stipulerar att militären inte får låta sig utnyttjas politiskt.
Med mycket få undantag har genom den amerikanska historien landets militär inte ingripit mot landets medborgare. Detta har medfört att militären varit en av få nationella institutioner som åtnjutit brett nationellt stöd – tills nu.
Trump har, skriver Filkins, under sin presidenttid varit beredd att angripa och förstöra andra nationella institutioner som pressen, FBI, Utrikesdepartementet. Det som skedde den 1 juni var att general Miller och försvarsminister Mark Esper accepterade att de väpnade styrkorna användes för att gynna Trumps politiska mål.
En som reagerade med raseri över det inträffade var förre försvarsministern James Mattis, som i ett uttalande hyllade de fredliga demonstranterna och fördömde Trumps reklamjippo med bibeln framför kyrkan.
– När jag för femtio år sedan började arbeta för armén svor jag en ed att försvara konstitutionen. Aldrig kunde jag ana att soldater som svurit samma ed skulle under några omständigheter kunna bli beordrade att kränka landets medborgares konstitutionella rättigheter, än mindre för att arrangera ett bisarrt fotografi av den valde överbefälhavaren med de militära befälhavarna vid sin sida.
Om det är så nu att Trump anser sig kunna kontrollera militären och använda den för sina syften blir frågan hur han kommer att göra det.
General Mark Milley, the chairman of the Joint Chiefs of Staff, has, according to some former senior defense officials, allowed President Trump to use the military for political gain.Photograph by Jabin Botsford / The Washington Post /
