När pandemin var som värsti den sydindiska delstaten Kerala fick modedesignern Lakshmi Menon höra att varje vårdenhet för covid-19-behandling hade 50 sängar – och att det rådde svår brist på madrasser. Varje gång en patient skrevs ut brändes madrasserna av hygieniska skäl. Menon tyckte att det var slösaktigt med alla dessa kremerade madrasser.

Menon bor i ett område med många gummiplantager, nära den historiska staden Cochin på Malabarkusten, där Vasco da Gama steg i land omkring år 1500 som den förste europén. Cochin/Kochi har länge varit ett centrum för Indiens kryddhandel.

Nu används områdets gummiodlingar till stor del till att göra skyddsutrustning för pandemin, sedan det uppstått ett stort globalt behov. Menon såg berg av spill, plast och tygbitar, vid de många mindre fabrikerna av skyddsutrustning. Hon började tillvarata spillet och lät bykvinnor av det fläta mjuka ”rep” som sedan används för att tillverka madrasser av.

Genom de nya madrasserna får bykvinnorna jobb, både med att tillverka dem och med att tvätta dem. Miljön skyddas. Priset är bara hälften mot de gamla.

I Indien finns fortfarande 1.7 miljoner hemlösa som sover direkt på marken. Nu får också många av dem hjälp med egna madrasser, de första tjugo överlämnades redan i mars 2020. Man siktar också på att sälja de nya lätt hoprullbara madrasserna, som döpts till shayyas, som betyder madrass på sanskrit, till Indiens många yogacenter. 

Menon behöver inte riskera brist på råvara. Indien är nu världens nästa största tillverkare av medicinsk skyddsutrustning. Över 1000 mindre fabriker tillverkar över 4.5 miljoner enheter per dag.

När jag i The Guardian i dagarna läser om Lakshmi Menons ”shayyas” kommer jag att tänka på rörelsen ”Vetenskap till folket”, Kerala Sastra Sahitya Parishad, som jag träffade i Keralas huvudstad Trivandrum och intervjuade för min bok ”Indiens kämpande Kerala”, (Carlssons 1988). Från universiteten gick ingenjörer samman för att försöka göra något åt bylivets påfrestningar med vetenskapliga metoder. Man ville fungera ”som katalysator i en process där vetenskapen skapar social förändring”.

Det kunde handla om att ta fram mera effektiva och billiga spisar, för mycket ved användes för matlagning i hemmen. Man hade tagit fram en soldriven kokare, som fortfarande var alldeles för dyr. Sol finns det dock ingen brist på. Trivandrum/Thiruvananthapuram, ligger åtta grader norr om ekvatorn.

Jag vet inte om Vetenskap till folket finns kvar 2021, men tvivlar på det. Indien har utvecklats starkt ekonomiskt, något som skapat ekonomiska klyftor – och gjort det svårare för många projekt.