Etikettarkiv: Kullaberg

Miljö, Öresund, Skälderviken, Skåne

Vattenskotrar eller Tumlare i Skälderviken?

Foto: Johan Nilsson/TT.

Vattenskotrar har blivit ett växande inslag vid våra kuster. Nu rapporterar HD att Skäldervikens tumlare är känsliga för starka ljud. Hur är egentligen situationen för tumlarna i Skälderviken och Öresund?

Öresund mår allt bättre. Djurarter som sedan länge varit försvunna har återvänt till sundet skrev Aftonbladet redan 2019. I artikeln nämndes både tumlare och tonfisk, som arter som till följd av förbättrad vattenmiljö återvänt till Öresund.

Men många privatpersoner slår nu larm om vattenskotrarnas framfart, ofta av förare utan sjövana, ofta i höga hastigheter och nära kusterna där de även kan utgöra ett hot för kanotister och simmare.

– Både vattenskotrar och motorbåtar går för fort, säger till HD Elin Lygård, naturvårdsförvaltare på Kullaberg, som arbetar med de marina reservaten i Skåne. ”Vattenskotrarna är små och snabba och låter oerhört mycket. De som kör ändrar ofta riktning vilket innebär att varken människor eller djur, som fåglar eller tumlare, i vattnet hinner reagera eller undvika skotern.”

Marinbiolog Kristin Johansson är bekymrad över konsekvenserna för djurlivet. av vattenskotrarnas framfart i Skälderviken.

De senaste åren har hon observerat att allt fler kör vattenskoter i Skälderviken, där hon också är bosatt.

– En motorbåt kör från ett ställe till ett annat, men vattenskotrarna kör runt på samma plats, ibland flera stycken, säger hon.

Tumlare kommunicerar med hjälp av ekolod. De är känsliga för ljudstörningar.

I somras simmade en tumlarkalv upp på Hunnabadet intill pirarmarna i Skälderviken. Den var levande när den hittades med dog innan Kristin Johansson kom fram. Privatpersoner på plats hade observerat hur flera vattenskotrar kört under en lång tid i närheten.

– Jag kan inte belägga det, men min teori är att kalven stressats av skotrarna och simmat bort från sin mamma, säger Kristin Johansson.

Tumlarna är en skyddad art. De små valarna håller till både i vattnet kring Kullaberg och i Skälderviken. Ofta är det hona och kalv som jagar i grunda, strandnära områden.

Står valet mellan tumlare och vattenskotrar i de skånska havsvattnen?

Fotnot: Vattenskoterkörning är endast tillåtet i allmänna farleder och i områden där länsstyrelsen beslutat om undantag från det generella förbudet.

Men vattenskoterförordningens giltighet har ifrågasatts genom en dom från EU-domstolen vilket gör att det i dagsläget inte bedrivs någon tillsyn utifrån reglerna i förordningen.

Foto: MAJA SUSLIN / TT.
Höganäs, Konst

Nimis mellan havet och berget – Höganäs främsta turistattraktion

Lars Vilks platsspecifika konstverk Nimis har blivit ett populärt besöksmål för turister, något som oroar länsstyrelsen i Skåne. Arkivbild.Bild: Björn Lindgren/TT

Förra veckan parkerade 5000 bilar på den parkeringsplats som ligger närmast Lars Vilks konstverk Nimis på Kullabergs strand, skriver TT. Det är 1300 flera bilar än under samma period förra året.

Därmed bekräftas ännu en gång att Nimis är den främsta turistattraktionen i Höganäs kommun, ett skäl till att besökare från när och fjärran tar sig till kommunen och Kullaberg.

Det beror säkert på konstverket som sådant – inklusive dess dramatiska historia och speciella kontext – och på den magiska platsen där Nimis ligger mellan berget och havet, en svindlande konstruktion skör och slitstark, himlasträvande och jordisk.

Länsstyrelsen, som länge legat i envis fíght med Vilks reagerar byråkratiskt på den stora publiktillströmningen, beskriver situationen som ”kaotisk” och sänder parkeringsvakter för att lappa bilar i skogen på berget.

Jag har flera gånger upplevt ”kaos” på Sofieros parkering eller vid Louisiana i Danmark men aldrig upplevt att man som Höganäs skildrat många besökare som ett förskräckligt problem.

Borde det inte vara hög tid nu för både Höganäs och Länsstyrelsen att tänka lite konst – ruktivt?! Att ta vara på Nimis som en klenod och en tillgång, värd att synliggöras för samtiden och bevaras för framtida generationer!

Efter alla år då verket fungerat som gerillakonst vore det år 2020 på sin plats att kanske rentav göra nedgången till Nimis strand lite säkrare och att också försiktigt förbättra säkerheten kring Nimis, inte minst för att motverka fler attacker mot verket – och varför inte ordna regelbundna båtturer till platsen från Höganäs under sommartid.

Konst

Attentatet mot Nimis

1 kommentar

fibxiaynxdhs_vaaeisfdzt2eko

En fjärdedel av Lars Vilks Nimis brann upp på torsdagskvällen. ”En lite brutal form av konstkritik”, säger Vilks själv.

Lars Vilks unika träskulptur Nimis på Kullabergs strand eldhärjades på torsdagskvällen i en brand som av allt att döma var anlagd. Enligt de första rapporterna hade 25 procent av Nimis förstörts. Tornet närmast havet skulle vara helt nedbrunnet, skadorna på verket i övrigt verkar vara begränsade.

Vilks började bygga Nimis 1980 av främst drivved från havet. Verkets tillkomst följdes av decennier av rättsprocesser, främst därför att det klassificerades som en byggnad utan bygglov.

Med åren blev Nimis en av Kullabygdens största turistattraktioner, som årligen besöktes av uppemot 30 000 personer.

Samtidigt blev Nimis och själva platsen magisk, en fantasins fantastiska konstruktion, ett verk som hela tiden förändrades och utvecklades i och med att Lars Vilks återkommande snickrade, reparerade och la till på verket. Eller med andra ord, Nimis är (var?) en av de mest härliga trähyddor man kan tänka sig på en speciell plats där hav och berg tar varandra i hand.

Branden är ett obehagligt attentat mot ett offentligt konstverk och all den skaparglädje som finns uttryckt i Nimis.

Nimis har brunnit flera gånger tidigare. På 80-talet brann två tredjedelar ner och på 90-talet förstördes ett stort torn. Men skadorna reparerades och Nimis överlevde.

Stranden med Nimis utropades 1996 av Lars Vilks till den självständig staten Ladonien, vars yta är 1 km². ”Staten har inga bofasta invånare men en drottning och många ministrar”, heter det på Wikipedia.

HD intervjuade Lars Vilks på torsdagskvällen:

– Jag har varit med förr, man har tänt eld flera gånger på det här och det är en del av själva verkets utveckling också. En lite brutal form av konstkritik kan man kanske kalla det.

Bilden ovan med Lars Vilks framför Nimis togs 1999 av Stefan Lindblom/TT. Jag gissar att den togs den 2 juni under firandet av Ladoniens nationaldag och att jag var där då, en eftermiddag med musik och picknick som kulminerade med Ladoniens nationalsång, ljudet av en sten kastad i havet.

Sedan dess har mycket hänt, men Nimis är/var en bejakande frihetsdröm. Jag hoppas att verket, trots mordbrännarnas attentat, återuppstår som Fågel Fenix, ännu vackrare än innan.

I en extrasändning på SR sa Lars Vilks också att han hoppades kunna bygga upp Nimis igen, ”även om svårigheterna nu är större än tidigare”.