Indiens alla järnvägsstationer ska på sina tehus börja servera te i obrända engångs lerkoppar, så kallade ”kulhads”, i stället för i plastmuggar, läser jag i Times of India, som citeras av Sveriges Radios Ekot. Det är en stor nyhet på många vis.

Indiens järnvägsminister Piyush Goyal lanserade stolt nyheten, vid en invigning av en ny elektrifierad järnväg i nordvästra delen av landet.

–  Vårt mål är att göra Indien plastfritt, sa Goyal. Han berättade att han föredrog te i lermugg och att smaken var annorlunda.

– Lermuggar är bra för miljön och på köpet kan hundratusentals – lakhs and lakhs of potters – krukmakare få jobb med att tillverka dem, tillade han.

Redan serverar man te i lermuggar på bortåt 400 indiska järnvägsstationer.

Inte bara te kommer att serveras i lermuggar utan också ekovänliga maträtter på lertallrikar.

När jag första gången med en skrivmaskin i ryggsäcken besökte Indien under ett halvår 1980 och reste runt hela landet från buddhistiska Ladakh högt uppe i Himalaya till Kanyakumari, Indiens sydspets blev det långa tågresor i fullsatta tåg genom landet. Trängseln var ofta kompakt. Men nästan alla var vänligt nyfikna. Återkommande tog sig teförsäljare – chai, chai … – mirakulöst fram genom mängden av kroppar, följda andra som sålde kryddiga smårätter, som pakoras och samosas och så frukt förstås.

Teet serverades då alltid i lermuggar, engångs lermuggar, som kastades ut genom fönstret när teet var uppdrucket. Jag kan intyga att järnvägsministern har rätt, te i mugg av obränd lera smakar speciellt.

När Indien började göra ekonomiska framsteg och Västerlandet skulle visa framfötterna tog bland det första plasten och plastmuggarna över överallt – också på tågen.

Folk fortsatte att kasta ut plastmuggarna genom de glaslösa fönstrens galler och längs spåren växte drivor av muggar och plastpåsar.

En tid bodde vi i södra Indien hos Thankatchens familj. Vi åt med dem sittande med benen i kors på golvet och kastade på samma sätt som på tågen ut överblivna skal, kycklingben och annat genom den öppna dörren i köket. En meter nedanför tog familjens grisar hungrigt för sig, en och annan gång kom en helig ko förbi och mumsade glatt.

Därför är det så glädjande att järnvägsminister Piyush Goyal satsar på ekologiska lermuggar. Det är bra för både miljö och människor – och som jag ser det ett sätt för Real India att återerövra hopplösa ”västerländska landvinningar”.

Alla krukmakarnas nya jobb gläder jag mig också åt, men bekymras över deras löner.