I Sverige fanns i juli 2021 10 416 585 invånare. Hur har vi det, undrar jag, inspirerad av en artikel av Anders Karlsson i tidningen Internationalen 34/2021 med den illavarslande rubriken ”Sänkt medellivslängd hos lågutbildade kvinnor”. Den bygger på statistik från Statistiska Centralbyrån, www.scb.se.
Medellivslängd kan vara en indikator på många olika saker. Med uppgifter om hur länge vi lever kan vi få material som säger något om klassklyftor, relationer mellan män och kvinnor liksom om välfärdsutvecklingen i ett samhälle.
År 1820 blev svenskarna i genomsnitt 37 år gamla. Samma år var spädbarnsdödligheten kusligt hög, 25 procent. Hundra år senare hade medellivslängden stigit till 60 år.Men fortfarande dog vart tionde spädbarn.
Den dramatiska förändringen återspeglar ett sekel av industrialisering och ekonomisk tillväxt, liksom på en uppbyggnad av sjukvården, i den närmaste obefintlig 1820.
Till det måste räknas arbetarrörelsens uppkomst med nybildade fackföreningar från 1880-talet och förbättrade villkor för arbetarklassen.
De senaste hundra åren har utvecklingen fortsatt. 2020 var medellivslängden 84,3 år för kvinnor och 80,6 för män. Under pandemin sjönk dock siffrorna från (2019) 84,7 (kv) och 81,3 (m).
Kvinnor har länge levt längre än män i Sverige. Men under 2010-talet (2011 – 2020) ökade mäns medellivslängd mer, med 1,9 (m) mot 1,2 (kv). Enligt SCB beror periodens livslängdsökning främst på en tydlig minskning av dödstalen i hjärt-och kärlsjukdomar.
Illavarslande är att växande klassklyftor i Sverige skapat klassmässiga skillnader i livslängd. 2020 var skillnaden för kvinnor 6,5 år mellan de med eftergymnasial utbildning jämfört med de med enbart förgymnasial skolning. För män samma skillnad 5,8 års livslängd.
På 20 år (från år 2000) har glappet mellan grupperna vidgats med 2,2 år för kvinnor och 1,0 år för män.
I artikeln nämns en uppgift från 2016 från Karolinska institutets folkhälsoakademi som visar att det skilde hela 18 år i medellivslängd mellan en lågutbildad person i Vårby (Huddinge kommun) jämfört med en högutbildad i Danderyd.
Anders Karlsson slutar sin artikel med att uttrycka oro för de vidgade sociala klyftorna i vår tids Sverige och citerar den gamle finansministern Ernst Wigforss som uttryckt att ”Fattigdomen kan med nöd fördragas om den delas lika av alla”.
Anton Nilsson 1917, omedelbart efter hans frigivning efter nästan tio år i fängelset i Härnösand. Bilden ur Anton Nilssons Dömd till döden för Amalthea.
1921 var ett avgörande år för Sverige. Nu genomfördes den allmänna rösträtten, nog till följd av första världskrigets fasor och de omvälvande revolutioner som följde i synnerhet i Ryssland. Redan 1919 lagstiftades om åtta timmars arbetsdag för industriarbetare. Gifta kvinnor blev myndiga. Den statligt reglerade prostitutionen avvecklades.
I maj 1921 avskaffades dödsstraffet, åtminstone i fredstid, läser jag i ett reportage av Håkan Blomquist i Internationalen 10/2021. Dödsstraffet i krigstid avskaffades först 1973.
Debatten i riksdagen inför beslutet ter sig i vårt perspektiv från 2021 märklig och till delar obehaglig.
”Staten måste ha rätt att släcka sådana liv som bestå i ohjälpliga och vanskapade idioter som från början äro dömda att vara samhället till en börda och alla andra och sig själva till förbannelse”.
Så uttryckte sig den 6 maj 1921 Arthur Engberg, socialdemokratisk riksdagsman och chefredaktör för tidningen Arbetet, i en riksdagsdebatt.
Hösten 1920 hade Östen Undén, som var justitieminister i Hjalmar Brantings första socialdemokratiska regering, lagt fram ett förslag om dödsstraffets avskaffande. Undén underströk att ett civiliserat samhälle måste bygga på idén om ”människolivets okränkbarhet”. Staten har inte rätt att avliva sina medborgare.
I riksdagen blev diskussionen mera inriktad på att avskaffa eller bevara dödsstraffet.
De som ville avskaffa straffet var socialdemokrater, frisinnade liberaler och vänstersocialister.
Deras argument var särskilt fyra. a) Dödsstraffet var redan avskaffat i civiliserade stater. b) Dödsstraffet förråar. Staten har ingen rätt att döda. c) Hellre rädda än släcka liv. d) Dödsstraffet användes extremt sällan.
Högerpartiet ville bevara dödsstraffet, som de såg som samhällets sista ”nödvärn”. Man hänvisade också till att länder som Storbritannien, Frankrike, England och USA behållit straffet. ”Bekymret om de dödsdömdas öde borde i stället gälla deras offer”, menade högerledaren Ernst Trygger.
Den legendariske vänstersocialisten Carl Lindhagen spelade en viktig roll i den debatt som föregick beslutet att avskaffa dödsstraffet. Han fick stöd av flera liberaler, särskilt Carl Romanus, som uppmärksammade att landets bödel, då just avliden, hade fått sin lön finansierad med medel ur ”fångars vård och underhåll”.
Flygblad från 1917 under Amaltheakampanjen.
Tre övertygade ungsocialister, Anton Nilsson, Algot Rosberg och Alfred Steern placerade natten mellan den 12 och 13 juli 1908 en bomb på logementfartyget Amalthea i Malmö hamn. Ombord fanns engelska strejkbrytare. En av dem, Walter Close dödade, och ett tjugotal skadades.
De båda förstnämnda attentatsmännen dömdes till döden, Steern till livstids straffarbete.
Det var hamnarbetarstrejk i hela Sverige. Strejkbrytare kom till användning längs landets kuster. Svältande arbetare såg med bitterhet hur arbetsgivarna med strejkbrytarnas hjälp sökte pressa till sig billigare arbetskraft.
Upprördheten var stor efter attentatet. Hjalmar Branting tog i fräna ordalag avstånd från dådet, ”den svenska arbetarrörelsen fördömer våldet i klasskampen”.
Den unge Anton Nilsson, finklädd, med op ungsocialistiskt sätt knutet sidenband som slips. Bilden ur Anton Nilssons Dömd till döden för Amalthea.
Opinionen svängde när bakgrunden och motiven till det som hände tonade fram. De båda dödsdömda överklagade och fick domen ändrad till livstids fängelse. När Hjalmar Branting nästan tio år senare blev Sveriges första socialdemokratiske statsminister var en av hans allra första åtgärder att utfärda amnesti åt ”Amaltheamännen”.
Anton Nilsson fick ett långt och dramatiskt liv efter amnestin, bland annat som stridsflygare i Sovjetunionen. Han återvände till Sverige, blev över 100 år och turnerade efter sin 90-årsdag i landet som föredragshållare. Han skildrar sitt liv i sin ”Dömd till döden för Amalthea” (Bonniers folkbibliotek 1962).
Tillsammans med Torgny Karnstedt intervjuade jag Anton Nilsson en oförglömlig kväll i Landskrona, det bör ha varit under de sista åren av 70-talet. Anton kom med tåget från Stockholm. Han var över 90 år, vi hade hoppats på en lite pratstund, men det blev ett långt och givande samtal med en mycket speciell person, vars livsöde rymde mycket av 1900-talets europeiska historia.
Fotnot: En tidigare blogg om dödsstraffets avskaffande i Sverige för 100 år sedan, 1921, finner du här.
Demonstration i Härnösand 1917 för Amaltheamännens frigivande, med över 10 000 deltagare, mer än Härnösands befolkning då som var 8000. Manifesta4tionen gick till fängelset och ville försöka frita Anton Nilsson. Vakter och soldater, beväpnade med kulsprutor var posterade utanför fängelset med order om att hellre skjuta Amaltheamännen än att låta dem fritas.
