Etikettarkiv: Ingmar Bergman

Båstad, Film

Fem dagars filmfestival i Båstad över: Visioner, svensk film, Giliap …

Ulf Bjereld (tv) leder en debat under Lilla filmfestivalen i Båstad sextio år efter det att Bo Widerberg 1962 publicerade sin stridsskrift ”Visionen i svensk film”. Medverkande var, fr v: Björn Runge, Marika Lagercrantz, Kalle Boman, Donna Sherifi, Johanna Löwenborg och Sören Sommelius.

Båstads Lilla filmfestival är över för den här gången efter fem inspirerande dagar fyllda av filmer, många i grundaren Bo Widerbergs anda – och därtill två filmer av mästaren själv, Kvarteret Korpen och Elvira Madigan.

1962 skrev Bo Widerberg en frän debattbok, ”Visionen i svensk film”, där han var djupt kritisk till bristen på visioner i svensk film. Hans kritik vände sig inte minst mot Ingmar Bergmans totala dominans den gången.

Widerberg utnämnde Bergman till ”vår andes dalahäst i världen” och menade att hans filmer var en exportvara fylld av ohöljd exotism.

Bergmans dialog är krystad, skrev Widerberg, och det är lätt att hålla med. Och hur var hans berättarform. Jo, ”sketchen är hans stilmedel”, fortsatte Widerberg och nämnde särskilt ”Sommaren med Monica” som avskräckande exempel.

Kritiken mot Sommaren med Monica tycker jag nog är orättvis. Men i mycket hade han nog rätt i övrigt.

Internationellt hände mycket inom filmens världar de åren. Filmer som Francois Truffauts ”Jules och Jim”, Jean-Luc Godards ”Till sista andetaget”, Viscontis ”Rocco och hans bröder” och många andra öppnade nya vägar. De där filmerna, för att inte tala om Alain Resnais gåtfulla och besynnerliga ”I fjol i Marienbad”– med manus av Alain Robbe-Grillet – gjorde mig till cineast för livet, med en tro på filmens konstnärliga och samhälleliga kraft.

Widerberg klagade i sin skrift 1962 över att det mesta inom den tidens filmproducerande värld inte avgjordes utifrån filmmanuskriptens konstnärliga möjligheter utan av krassa ekonomiska överväganden i bolagsstyrelsernas slutna rum. Han hade rätt.

För filmaren själv fick skriften en avgörande betydelse. När den kom ut hade han inte gjort en enda egen film.  Han kontaktades av Europafilm, fick direkt kontrakt på två filmer, ”Barnvagnen” och ”Kvarteret Korpen”, som båda hade premiär 1963, året efter bokutgivningen.

Det innebar också att svensk film förändrades.

Sextio år efter publiceringen av ”Visionen inom svensk film” arrangerades på filmfestivalen i Båstad ett samtal kring boken lett av Ulf Bjereld, professor i statsvetenskap från Göteborg och Båstad, med fokus på situationen i dag. De deltagande var Björn Runge, Marika Lagercrantz, Kalle Boman, Donna Sherifi, Johanna Löwenborg och Sören Sommelius.

Många frågeställningar kom upp och det fanns hos flera en oro över framtiden. Vad innebär det stundande valet och vad händer om SD får makt över kulturpolitiken? I Danmark ledde en liknande situation till att DR:s Kulturkanal blev nedlagd och till nya lagar som slog fast att televisionen skulle fokusera på ”dansk traditionell kultur”. Vad betyder det att biograferna marginaliseras och internationella strömmande kanaler tar över allt mer? Kan den ökande tillgängligheten på billigare och lätthanterligare filmutrustning kompensera genom att ge nya filmare bättre verktyg och möjligheter?

I ett tidigare inlägg diskuterade jag Roy Anderssons Giliap, som av många svenska kritiker efter premiären 1975 totalsågades för att i dag, 47 år senare, av allt fler hyllas som ett mästerverk.

Med hjälp av vännen Bengt Lorentzons klippbok har jag i dag kunnat läsa min egen recension av Giliap från 1975. Jag var redan då starkt positiv till filmen, även om det fanns invändningar och skrev bland annat:

”Roy Andersson berättar mer i bilder än i ord. Han använder sig av ett mycket uttrycksfullt och innebördsrikt bildspråk ofta i en mycket mörk färgskala. Det är genom bilderna mera än genom replikerna som filmens handling och stämning byggs upp.”

”… Giliap som helhet, som en lyrisk berättelse om ensamhet och undantagsmänniskor är en av de mera intressanta svenska filmerna på senare år”.

Lars-Levi Læstadius, källarmästare på Hotel Busarewski styr från rullstolen sin restaurang i Roy Anderssons film Giliap från 1975.
Båstad, Film

Giliap – nyskapande film om trygghet och frigörelse

Båstads Lilla Filmfestivals Gert-Håkan Ericsson tar en bild på lördagskvällen av fyra av svensk films stora som kommit till Scalabiografen för att se Roy Anderssons Giliap från 1975, då hänsynslöst kritiserad i dag hyllad av allt fler. På bilden fr v: Björn Runge, Roy Andersson, Kalle Boman och Jan Troell. Foto: Sören Sommelius

Roy Anderssons andra film ”Giliap” hade premiär 1975. Efter framgången med den romantiska debuten ”En kärlekshistoria” (1970) beskrevs ”Giliap” som ett fiasko av de flesta kritiker.

Ingmar Bergman lär ha sagt att Roy Andersson borde sluta att göra film, noterar Wikipedia. Och i praktiken blev det så. Under 25 år arbetade Andersson i stället som reklamfilmare (framgångsrikt visserligen, men …) .

Majoriteten av de svenska filmkritikerna tycktes ha förväntat sig ”En kärlekshistoria 2” och förmådde inte ta emot de nyskapande kvaliteterna i Giliap.

På kritiksidornas poänglistor låg Giliap längs ner med en geting tillsammans med Utan trosor i Tyrolen.

Dock fanns ett undantag, författaren och poeten Lars Forssell, som i Expressen jämförde Giliap med dikter av Göran Sonnevi och Gustaf Fröding. Han skrev bland annat:

”Roy Andersson, filmens upphovsman, söker den orimliga kompromissen mellan flyttfågeln och de övervintrande, mellan flykten och tryggheten, sökandet och finnandet. … Det är en långsam film, trevande, famlande — men inte fumlig! — men det är sannerligen bara de tyvärr alltför många som inte orkar tänka som kan finna den tråkig. … Var och en som alls är intresserad av film som människoanalys och synpunktsrik essä över våra levnadsvillkor, han måste helt enkelt gå och se Giliap.”

När Giliap på lördagskvällen visades på Lilla filmfestivalen i Båstad har 47 år gått sedan filmens ”fiasko” och publikens förväntningar var stora. Roy Andersson själv var på plats i Scalabiografen, där han samtalade med filmens producent Kalle Boman.

– Vi lämnade närbilderna och fokuserade i stället på de platser där berättelsen utspelar sig, minns Roy Andersson. Jag tror att rummet ofta säger mer om en person än hur det låter när han eller hon talar.

– Jag är nöjd med att jag gjorde Giliap, fortsätter Roy Andersson. Jag var innerligt trött på den klassiska klippfilmsstilen och ville att den skulle utgå från människan i rummet. Jag har alltid inspirerats mer av konst än av andra filmer.

Filmen är till stor del inspelad i studio i Europafilms ateljéer, men med fina utomhusscener från bland annat Klitterhus i Ängelholm. Den är genomgående fotograferad med ett 40 mm:s objektiv.

Jag minns premiären på ”Sånger från andra våningen” år 2000 på bland annat Röda Kvarn i Helsingborg som med visningen återinvigdes efter en större renovering. Min fascination den gången var stor inför Roy Anderssons speciella filmiska metod, att i så stor utsträckning utgå från noga uppbyggda tablåer, influerad mer av bildkonst är av andra filmer.

Nu är det lätt att se att samma metod introducerades med Giliap, som är en film där regissörens filmiska verktyg används konsekvent och effektfullt för första gången.

Giliap är en berättelse om just det som Forssell beskriver så fint. Det handlar om människors vacklan mellan trygghet och frigörelse, om vad vi gör med livet och de möjligheter vi får oss givna. Det är en film med mycket svärta men utan uppgivenhet.

Thommy Berggren spelar med lågmäld återhållsamhet en ung man på väg ut i livet, som får jobb som kypare på en nergången restaurang, där han upplever en försiktig kärlekshistoria tillsammans med Mona Seilitz’ Anna.

Fotnot: Filmen kan ses gratis på bibliotekens filmtjänst Cineasterna. Filmtjänsten SF Anytime förmedlar Giliap för 39 kr.

Scen ur Roy Andersons Giliap från den restaurang som är en viktig spelplats i filmen.
Film, Helsingborgs stadsteater

Reflexion över konstens villkor

Charlotte Engelkes och Sophie Holgerssons ”Glädjen eller småprat i svartvitt” har haft premiär på Helsingborgs stadsteaters stora scen.

”Till glädje” från 1949 var Ingmar Bergmans åttonde film. Den bygger på den unge teaterchefens erfarenheter som teaterchef för Helsingborgs stadsteater 1944 – 46 och skildrar en kärlekshistoria mellan två musiker i Helsingborgs symfoniorkester.

Michael Timm skildrar filmen (i sin bok om Bergman ”Lusten och demonerna”) som ”en hyllning till det lilla livet i den lilla staden och åren i Helsingborg. Symfoniorkestern var teatern och det unga paret han själv och Ellen” (Bergmans andra hustru).

Filmen är en ingångspunkt (av många) till Charlotte Engelkes och Sophie Holgerssons ”Glädjen eller småprat i svartvitt” som i lördags hade urpremiär på Helsingborgs stadsteater.  Dramat bygger på Bergmans tidigare (svartvita) filmer i ett associativt flöde av scener och episoder.

Det har blivit en originell föreställning, utan handling, en scenisk reflexion över konst och konstnärskap, där Bergman för mig till dels är en förevändning. Jag har inte sett Till Glädje och har svårt att referera till de filmiska citaten. En fylligare katalog kunde  varit till hjälp.

Men Till glädje kan ses med behållning också för den som inte har koll på den tidige Bergman. Vad som däremot krävs är ett öppet sinne och en förmåga att med nyfikenhet och fantasi spinna vidare på uppsättningens infall.

De är många (infallen)! Operasångaren Torbjörn Lillieqvist berättar i en filmad intervju i Helsingborgs Arena & Scens Rampljus om sin roll i föreställningen. Som balettskolepianist hamrar han mekaniskt fram samma övningsstycke för att i en annan scen som kortväxt sångare längta till Asien för att sjunga, där folk är kortare. Sagt och gjort, han försvinner in genom dörrarna i Asian Trade vid Sundstorget och kommer ut i fjärran Österns vimmel.

Ur sufflörluckan drar han fram en miniatyrmodell av Helsingborgs symfoniorkester.

På scen finns en flörtsoffa för komedier och snabba sortier, en Märklinjärnväg, där det inte är så lätt att kasta sig på spåren för den livslede, en annan järnväg över strängarna på en flygel, ett insnöat tältläger och filmiska inslag ofta från kvarteret runt teatern och konserthuset i Helsingborg.

Konstnärskap består inte minst av vardagligt slit och i att lösa konkreta praktiska frågor. När publiken kommer in på scenen går en av skådisarna och dammsuger scengolvet, liksom efter föreställningen.

Kanske är föreställningen ojämn och vassare i andra akten. Och kanske är den inte lika omtumlande som Charlotte Engelkes tidigare uppsättningar i Helsingborg. Ändå är den värd att upplevas med alla sinnen.

Uppsättningen recenseras här i Helsingborgs Dagblad av Björn Gunnarsson.

Film, Helsingborgs stadsteater

Om Bergman och löjliga män på Helsingborgs stadsteater


Ingmar Bergmans tidiga filmer ligger till grund för Glädjen på Helsingborgs stadsteater med premiär 25 februari. Ovan klipp ur Sommarnattens leende. Fortsätt läsa Om Bergman och löjliga män på Helsingborgs stadsteater →