På fredagen återinstallerades Stefan Löfven som svensk statsminister och behöll med något undantag sina tidigare ministrar. Allt återgår till det ”normala”, hoppas nog många. Men det politiska läget före misstroendeförklaringen var knappast ”normalt”. Och sedan liberalerna bytt sida och beslutat sig för att ställa sig bakom en M-ledd regering med stöd av SD gäller inte längre januariavtalet.

Sverige går därmed in i ett mycket osäkert politiskt år fram till det kommande ordinarie valet hösten 2022. Redan dessförinnan lär mycket ställas på sin spets, under de kommande förhandlingarna om höstbudgeten.

Moderatledaren Ulf Kristersson höll den gångna Almedalsveckans sista tal. Det talet ger en förning på vad vi har att vänta. Kristersson lät rakt av som en sverigedemokrat.

För tre år sedan lovade han Förintelseöverlevaren Hédi Frid att aldrig samarbeta med främlingsfientliga SD. Sommaren 2021 låter Kristersson som en öppet främlingsfientlig sverigedemokrat.

Gissningsvis har Kristersson tre syften. Att vinna tillbaka de väljare som gått från M till SD och att inför SD markera åsikts-samstämmighet. Det tredje syftet är uppenbart, att själv vinna politisk makt. Det var uppenbart redan under efterspelet till valet 2018 då Kristersson inte alls tog in de politiska realiteterna och förlängde tiden tills en ny regering kunde tillträda.

Få politiker har som moderatledaren gett prov på personlig makthunger, parad med nedlåtenhet mot den sittande statsministern Stefan Löfven, ofta i ordalag som dryper av vad jag skulle kalla förakt för vanliga arbetare.

Sveriges radio sammanfattade Kristerssons tal i några punkter:

• Kristersson anser att vi har för mycket invandring till Sverige – men delar inte Sverigedemokraternas syn att vi ska ha ett totalstopp.

• En mycket hög andel av den kriminalitet som är allra grövst just nu är kopplat till riktigt, riktigt misslyckad integration i Sverige.

Rubriken på SR:s inlägg var rakt på sak: Kristersson: ”Invandring har blivit en belastning för Sverige”.

Invandringen är en belastning, menar M-ledaren. Men 30 procent av läkarna på dagens svenska sjukhus har utländsk bakgrund. Är de är en belastning. Andelen undersköterskor är ännu större. Hur skulle svensk vård över huvud kunna fungera utan dessa grupper.

I Aftonbladet skriver Lina Stenberg på ledarplats: ”Att klassa en femtedel av landets befolkning som en belastning är inget en seriös partiledare gör utan konsekvenser.”

I flera år har en annan svensk Auschwitzöverlevare, Emerich Roth, påmint om likheterna mellan dagens Sverige och 30-talets Tyskland, där judar klassades som syndabockar och rasism och antisemitism normaliserades.

Allt det här är en djupt obehaglig för att inte säga otäck utveckling, som förutom de bisarra generella främlingsfientliga angreppen på de många i Sverige som har utländska bakgrund också kan komma att få starkt negativ verkan på bilden av Sverige internationellt.