Etikettarkiv: Harry Martinson

Vad vore människan utan sin undre vän daggmasken?

8 oktober, 2021 sosommelius

Bertil Englert med sin fyra meter höga ”Hyllning till daggmasken” som på lördag kl 12 avtäcks som nytt konstverk i centrala Ängelholm. Bild: Niklas Gustavsson/HD.

På lördag kl 12 avtäcks Bertil Englerts skulptur ”Hyllning til Daggmasken”. Den fyra meter höga skulpturen har köpts in av Kultursällskapet i Ängelholm med Else Ekblom som ordförande, och skänkts till Ängelholms stad.

Dess placering vid invigningen blir preliminär (nära Pyttebron) i väntan på färdigställandet av en park i närheten, också den nära Rönne å.

Vem tänker på en daggmask annat än då det gäller att kroka på bete till abborrfiske? Men daggmasken är en förutsättning för mänskligt liv och odling på jorden, en miljösymbol bättre än de flesta. En som visste det var författaren och Nobelpristagaren Harry Martinson.

I diktsamlingen Passad skrev han dikten ”Den undre bonden”, som hyllar den oansenliga daggmasken. Bertil Englerts skulptur har inspirerats av Martinsons dikt.

”Vem vördar daggmasken, / odlaren djupt under gräsen i jordens mull, / Han håller jorden i förvandling. / Han arbetar helt fylld av mull, / stum av mull och blind.
Han är den undre, den nedre bonden / där åkrarna klädas till skörd, / Vem vördar honom, / den djupe, den lugne odlaren, den evige grå lille bonden i jordens mull.”

Bertils daggmask kommer att känna sig som hemma i Ängelholm, sa Else Ekblom tidigare:

– Hans daggmask gör sig här. Ängelholm har alltid varit beroende av det omgivande jordbrukslandskapet och daggmaskens gärning under jorden, det är en riktig bonnastad.

Bertil Englert har haft både små daggmaskar och väldiga valar som återkommande motiv i många verk. Han beundrar särskilt daggmasken.

– Det är fina och vackra djur, det syns att de har jazzen i blodet. De är också världens bästa jordförbättrare. Aristoteles kallade dem jordens inälvor och Cleopatra ska ha heligförklarat dem. Jag har själv haft kompost i många år och har sett nyttan de gör.

Mellan ett halvt och två ton daggmaskar per hektar finns det i vanlig åkerjord, men daggmasken finns i de flesta miljöer. Av världens 2000 daggmaskarter lever 15 i Sverige.

Bilden: Bertil Englert med sin skulptur ”Hyllning till daggmasken” som avtäcks nära Pyttebron i Ängelholm på lördag kl 12.

Böcker, Författare, Kärnvapen

Harry Martinson, Aniara och FN:s kärnvapenförbud

7 augusti, 2021 sosommelius

”Harry Martinson-sällskapet är sedan flera år tillbaka med och stöder ett svenskt anslutande till TPNW. Det är min förhoppning att många av våra medlemmar deltar i denna namninsamling. Det är verkligen att handla i Harry Martinsons anda”, skriver Åke Widfeldt, styrelseledamot i Harry Martinson-sällskapet, på sällskapets hemsida, publicerat på fredagen den 6 augusti, årsdagen av den första atombomben 1945 fälld av USA över Hiroshima.

”I en radiointervju dagen före publiceringen av Aniara 1956 säger Harry Martinson att hans avsikt med eposet var att ”vända intresset till jorden, den stjärna som kanske är så sällsynt att vi inte har råd att förstöra den med allt den bär på. […] Vi lever kanske i Paradiset men vi förvaltar inte Paradiset. Det är nästan vad jag i huvudsak ville säga.”

En viktig del av förstöringen av jorden var för Martinson de omfattande atmosfäriska kärnvapenprov som utfördes av den tidens stormakter och som i förlängningen hotade hela vårt paradisiska klot. I dag utförs visserligen inga sådana prov, men risken för ett kärnvapenkrig har ökat betydligt under senare år. De två atombomber som fälldes över Hiroshima och Nagasaki i augusti 1945 var relativt små jämförda med nutidens många kärnvapen som har enormt mycket större förstörelsekraft sedan en ny upprustning med kärnvapen inletts.

Samtidigt sänks kärnvapentröskeln och man har börjat tala om nya taktiska, ”små” kärnvapen som är minst lika förödande som Hiroshimabomben. Några av stormakterna har i dag också kungjort att de nu är beredda att omedelbart sätta in kärnvapen utan att avvakta fientliga angrepp. Dessutom är risken för ett kärnvapenkrig av misstag stor och den växer för varje dag.”

Med Harry Martinsons ord, vi måste slå vakt om jorden, ”kanske … så sällsynt att vi inte har råd att förstöra den med allt den bär på. […] Vi lever kanske i Paradiset men vi förvaltar inte Paradiset.”

I de allra första stroferna i sitt rymdepos Aniara beskriver Martinson en strålförgiftad jord, som Aniaras passagerare flyr från. Redan vid avresan får de ange vilken del av planeten Mars de vill färdas till. Alla passagerare åläggs att var och en till Mars medföra icke strålningssmittad jord.

Martinson skriver i Aniara:

”i dessa år då Jorden nått därhän att hon för strålförgiftnings skull beredes en tid av vila, ro och karantän. (…)

Till vilken del av Mars ni då vill komma, till östra eller västra tundran preciseras här. Att icke strålningssmittad jord i kruka skall föras med av alla anges där. Minst tre kubikfot skall av mig förseglas och bokas in för varje resenär.”

Redan på Harry Martinsons tid var detta inte science fiction utan utgick från sin tids realiteter. I vår tid, 2021, förbereder Elon Musk – på liknande vis som författaren siat om – rymdfärder för miljoner människor till planeten Mars för att för upprätta en ny civilisation sedan planeten jorden miljöförstörts.

Fotnot: Skriv under namninsamlingen där kravet ställs att den svenska regeringen ska ratificera FN:s förbud mot kärnvapen, här.

Fotnot 2: Harry Martinsons rymdepos Aniara kan gratis läsas och/eller laddas hem på Lithteraturbanken.

Fotnot 3: Länk till Harry Martinson-sällskapet hittar du här.

Ängelholm

En daggmask, ”den undre bonden”, till Ängelholm?

5 oktober, 2020 sosommelius

Konstnären Bertil Englert med sin skulptur Daggmasken som Kultursällskapet i Ängelholm hoppas kunna köpa för att placera ut i staden? Bild: Niklas Gustavsson/HD.

Får Ängelholm en stor skulptur av en liten varelse, Bertil Englerts fyra meter höga ”Hyllning till daggmasken”?

Bakom tanken att köpa in Englers daggmask ligger Kultursällskapet i staden, som i samband med Ängelholms 500-årsjubileum skänkte en skulptur av Ulla och Gustav Kraitz till kommunen och nu vill går vidare för att smycka Ängelholm med offentlig konst.

Till Helsingborgs Dagblad säger föreningens ordförande Else Ekblom att det finns flera orsaker till förslaget. En är att Bertil Englert, bosatt i kommunen vid Västersjöns norra strand inte är representerad i staden. En annan är att just en daggmask skulle känna sin som hemma i Ängelholm.

– Hans daggmask skulle göra sig här. Ängelholm har alltid varit beroende av det omgivande jordbrukslandskapet och daggmaskens gärning under jorden, det är en riktig bonnastad.

Daggmasksskulpturen gjordes för tjugo år sedan, inspirerad särskilt av en dikt av Harry Martinson:

Daggmasken

Vem vördar daggmasken, / odlaren djupt under gräsen i jordens mull. / Han håller jorden i förvandling. / Han arbetar helt fylld av mull, / stum av mull och blind. / Han är den undre, den nedre bonden / där åkrar klädas till skörd. / Vem vördar honom, / den djupe, den lugne odlaren, / den evige grå lille bonden / i jordens mull.

Daggmasken är en landlevande ringmask och ett av våra viktigaste djur och en ovärderlig medhjälpare i våra odlingar. Mellan ett halvt och två ton daggmaskar per hektar finns det i vanlig åkerjord, men daggmasken finns i de flesta miljöer. Av världens 2000 daggmaskarter lever 15 i Sverige, läser jag på Förbundet Organisk Biologisk Odlings webbsida:

Daggmasken har en enorm betydelse för jordens fruktbarhet och struktur. Den sönderdelar och blandar växtrester med mineraljord. Den transporterar den ”förädlade” jorden till markytan. Den frigör växtnäringsämnen. Den luckrar jorden och kittar med sitt slem ihop jordpartiklarna till aggregat och den utsöndrar växtstimulerande ämnen.

Bertil Englert har haft både små daggmaskar och väldiga valar som återkommande motiv i många verk. Han beundrar särskilt daggmasken och säger till HD:

Han har också ett eget förslag på placering av skulpturen.

– Vid den lilla parken vid Vita räck, där det finns vatten, träd och buskar. I den miljön skulle den passa bra.

Fotnot: Eftersom Bertil Englert sedan många år är en kär vän är det här ingen opartisk text, vilket bör nämnas.

Arbetarrörelsen, Böcker, Författare

Harry Martinsons ”Resor utan mål” och lusten att färdas

5 mars, 2019 sosommelius

Harry Martinson gav ut Nomad 1931. Bilden ur en utgåva från 1943, med illustrationer av Torsten Billman, Teckningen till dikten ”Kol”.

”Kommen ned till passaderna / och frågen oss något om Durhamkolen! / Frågen oss vad de äro värda / när barometern faller som ett åskslag / och det gäller att hinna in i Maggelan!

Durhamkolen! Dessa icke fullt utvecklade diamanter / som en havseldare smeker och vårdar …”

Så skriver Harry Martinson i sin genombrottsdiktsamling ”Nomad”, utgiven 1931. De kommande två åren publicerade han prosaböckerna ”Resor utan mål” och ”Kap Farväl”.

Harry Martinson föddes i Jämshög i Blekinge 1904. Hans pappa dog 1910 i TBC. Året efter emigrerade mamman till Oregon i USA. Hon lämnade kvar barnen, som utackorderades på socken till lägstbjudande.

För Harrys del följde sex år i folkskolan i Blekinge, sen barnhem i Göteborg och Skeppsgossekåren i Karlskrona innan han rymde och gick till sjöss.

Han blev en ”Världsnomad” och skriver i Resor utan mål:

”Det är en oändlig reslust som plöjer bondens åker, och fåra upp och fåra ner äro världens vägar sammandragna” …

”Jag har själv motsvarat bondens plöjningsresa, där jag framför ångpannorna i ett pannrum på havet tillryggalagt mil efter mil på ståldurkarna mellan varje påeldning, fram och tillbaka, fram och tillbaka.”

Längre fram skriver Martinson om det innersta önskelivets tre livsströmmar:

”Kanske skulle det visa sig att lusten att färdas vore mänsklighetens innersta rop även om hungern och kärleken fingo sitt.”

Det är en märklig bok. Den unge sjömannen färdas över världshaven, ofta med tungt slit under däck vid den heta koleldade pannan. En värld har gått under i första världskrigets skyttegravar några år tidigare och eldaren genomkorsar den vid ångpannorna som bonden åkerns plogfåror.

Han skildrar det han ser med en häpnadsväckande språklig lyster. Det slår gnistor ur kolpannan men också ur språket – trots de för en läsare i dag urmodiga pluralformerna för verb.

På Bonniers var Tor Otto Bonnier ljummen, författaren upprepar samma tankegångar ”som på något sätt verkar tjatigt”, skriver han. ”Det är för många utländska ord, vilkas mening ofta äro mycket dunkla”. Men Resor utan mål blir utgiven, den höjs till skyarna av de flesta utom av Dagens Nyheters recensent. Anders Österling skriver om ”en av de största naturbegåvningar som någonsin framträtt i svensk litteratur. Karin Boye är lyrisk i tidningen Arbetaren, liksom Karl Vennberg i Hallandsposten.

I Författarnas LitteraturHistoria, del 3, utgiven 1978, skriver Tore Zetterholm om Världsnomaden Harry Martinson och drar den här slutsatsen:

”I 1900-talets svenska proletärdiktning, vårt lands mest originella bidrag till världsslitteraturen, hade en ny samhällsklass fått stämband och röst. … de från början socialt och språkligt handikappade proletärförfattarna … kom även att förnya språket. … Proletärdiktarna hade ett nytt eller i varje fall outnyttjat erfarenhetsstoff. De hade upplevt naturen, fabrikerna, de främmande länderna inpå bara huden. Skogen var för dem en arbetsplats, inte ett utflyktsmål; de hade inte flanerat på tillvarons trottoarer, de hade sopat dem.”

Zetterholm berättar hur han själv, en generation yngre än Martinson, upplevde att proletärdiktarna sprängde språket i stycken, ”deras bilder var som rus och våldtäkt efter skolans språkliga Linggymnastik”.

Efter många år återvänder jag till Resor utan mål nu i februari med min bokcirkel De heliga idioterna. Harry Martinsons språk har behållit sin lyster, hans sätt att berätta om livet till sjöss och som luffare och världsnomad har en saltmättad friskhet, boken är en läsupplevelse som få.