Etikettarkiv: Gunnar Bergdahl

”Väderfenomen” var radioaktiv katastrof. Kultur-WKND fortsätter

Minnesmonument över olyckan i Kysjtym. Foto: Wikipedia.

Anna Focks roman ”Väderfenomen” (Natur & Kultur 1919) nominerades förra året till Augustpriset. Romanen handlar om mänsklighetens tredje värsta kärnkraftskatastrof, I Sovjet på 50-talet. Gunnar Bergdahl samtalade med henne på Röda Kvarn under fredagen, den andra dagen av årets största kulturevenemang i Helsingborg, Kultur-WKND, som pågår t o m söndag.

I det lilla sovetiska samhället Kysjtym, alldeles intill Majak nära Uralbergen och gränsen till Kazakstan, fanns på 50-talet en anläggning som beskrivits som den sovjetiska atombombens vagga. 1957 inträffade där en olycka med katastrofala följder för befolkningen som var bosatt i området. Inte förrän 1989 tillkännagavs olyckan av Sovjetunionen.

– Det handlade om en nedgrävd tank med radioaktivt avfall som exploderade, berättar Anna Fock. Ett banalt fläkthaveri ledde till ett stort utbrottet av radioaktiva gaser. Ett väldigt radioaktivt moln drev över stora områden. I lokalpressen beskrevs det som ett ”ovanligt väderfenomen”, det var så jag fick titeln.

Gunnar Bergdahl och Anna Fock. Foto. Kultur-WKND.

Hennes bok är en roman som bygger på verkliga händelser. Berättelsens huvudperson Igor växer upp i det drabbade Kysjtym utan att veta det minsta om vad som inträffat.

– Först 1989 kort tid före Sovjetunionens upplösning blev händelserna i Kysjtym den 29 september 1957 offentliga, berättar Gunnar Bergdahl. Han talar också om den självklara kopplingen mellan kärnkraft och kärnvapen. Alla de länder i världen som har kärnvapen har också kärnkraft, de behöver uranet.

– I Kysjtym handlade det om kärnvapenupprustning som brutalt åsidosatte alla mänskliga hänsyn.

I området fanns en blomstrande småstad med hyreshus, restauranger, bagerier, affärer. Allt är borta nu, nedgrävt.

Anna Fock besökte området för att göra research för sin roman. Snart 70 år har gått sedan katastrofen.

– Folk var fortfarande rädda, skrämda till tystnad, suckar Anna Fock.

Gunnar Bergdahl har sysslat med en liknande problematik i två dokumentärfilmer om Tjernobylkatastofen 26 april 1986. Det handlar liksom Anna Focks roman både om kärnkraft och tystnadskultur.

Efter samtalet mellan Gunnar Bergdahl och Anna Fock visades på Röda Kvarn i Helsingborg Bergdahls dokumentärfilm ”Ljudmilas röst” i en nygjord digitalt renoverad version av originalet som hade premiär 2001 och då belönades med en Guldbagge.

Ur Gunnar Bergdahls Guldbaggebelönade dokumentär från 2001 om Tjernobylkatastrofen, Ljudmillas röst.

Ingen filmkris men filmpolitisk kris

Levan Gelbakhiani (t v) i Guldbaggebelönade svensk-georgiska ”And then we danced”. T h Gunnar Bergdahl, tidigare bl a chef för Göteborg Film Festival, dokumentärfilmare och mångårig kulturchef på Helsingborgs Dagblad.

”Filminstitutet sviker svensk kvalitetsfilm” skriver Gunnar Bergdahl, tidigare bl a chef för Göteborg Film Festival, dokumentärfilmare och mångårig kulturchef på Helsingborgs Dagblad.

Hans artikel är en välmotiverad reaktion på diverse mediala utspel om ”en svensk filmkris”, där det enda som räknats tycks ha varit hur många biobiljetter som sålts till svenskproducerade filmer. Bergdahl vänder sig särskilt mot ett bedrövligt uttalande av Filminstitutets chef Anna Serner.

– Fram till nu har vi försökt säkerställa en bred repertoar av titlar på biograferna. Jag är inte säker på att vi kan ta det uppdraget längre. Vi måste, tillsammans med branschen, börja titta på vad publiken faktiskt köper biobiljetter till. 

Filminstitutet skapades i slutet av femtiotalet för att ”främja svensk kvalitetsfilm”. På 90-talet ändrades formuleringen under den dåvarande borgerliga regeringen till ”värdefull svensk film” och nu tycks det bara handla om ”svensk film”.

En konkret anledning till den påstådda ”filmkrisen” är den kommersiella och i det närmaste helt monopoliserade biografbranschen. Filmstaden ägs numera som bekant av kinesiska riskkapitalister, vars intresse att visa svensk kvalitetsfilm inte är väldokumenterat.

I Sverige produceras 30 – 40 biofilmer årligen, till övervägande del finansierade av allmänna medel. Men eftersom de inte visas på de kommersiella biograferna får de låga biljettsiffror, oavsett kvalitet.

På den pågående filmfestivalen i Göteborg finns över hundra svenska filmer i programmet, däribland nyproducerade så väl som repriser, biofilmer, dokumentärer, kortfilmer. Det är en imponerande bredd, mångfald och kvalitet. Sverige är fortfarande ett filmland, trots en akut brist på kreativ filmpolitik.

Jag tänker särskilt på And Then We Danced, som ytterst välförtjänt guldbaggebelönades som årets bästa svenska film. Också Levan Gelbakhiani, som filmens homosexuelle dansare, prisbelöntes som året bäste huvudrollsinnehavare.

Filmens regissör Levan Akin har gjort ett mästerverk som kommer att gå till filmhistorien och som inte blir sämre av att han själv växt upp i Rinkeby som son till georgiska migranter.

Frågan som Anna Serner borde ha grubblat på (i stället för ovan citerade plattityder) är förstås hur fler än 40 000 biobesökare ska kunna få se filmen på svenska biografer. Ytterligare en tanke hade inte skadat, hur kommer filmen att lanseras och distribueras strömmande?

Levan Gelbakhian i svensk-georgiska And Then we danced.

Vår Salong på Kulturhotellet

Vernissage av Vår salong på Kulturhotellet. Längst till vänster, konstnären Carolina Falkholt, enväldig jurydomare, och kulturredaktionens Johan Malmberg.

Under femton år har Helsingborgs Dagblads kulturredaktion bjudit in regionens konstnärer till ”Vår salong”, en enmannajurybedömd utställning där utvalda verk publicerats och kommenterats på kultursidorna i papperstidningen och på tidningens hemsida.

I år har ”Vår salong” fått en ny dimension genom att fyrtio av de insända 700 konstverken också (till den 13 juli) visas på en fysisk utställning på Kulturhotellet på Södergatan i Helsingborg.

Under lördagens synnerligen välbesökta vernissage hälsade HD:s chefredaktör Jonas Kanje välkommen innan kulturredaktionens Johan Malmberg tillsammans med Carolina Falkholt, enväldig jurydomare, presenterade utställningen, flera gånger tillsammans med närvarande konstnärer som introducerade sina verk.

Det blev en fin konstupplevelse och en påminnelse om att det i Helsingborg och NV-Skåne med många aktiva konstnärer finns ett i hög grad levande konstintresse. 

Kulturhotellet i Helsingborg fyller verkligen en viktig funktion i Helsingborgs konst- och kulturliv, tillsammans med Helsingborgs konstförenings Galleri Konsten på Kopparmöllegatan, där i dag söndag 2/6 vårens sista utställning har Finissage, Kerstin Dahl Noréns fina Recircle, med tuschteckningar och skulpturer i sten, brons och betong.

Ändå är avsaknaden av en konsthall i Helsingborg djupt bekymmersam. I nära 75 år fungerade Vikingsbergsmuseet i parken med samma namn som konsthall, fram till dess att Dunkers invigdes. En årlig höjdpunkt där var jurybedömda Vårsalongen, där regionens konstnärer visade sina arbeten med förgrundsfigurer som Lennart Rosensohn, Bengt Ossler, Gustav Arne och förstås många andra.

På den tiden fanns också en rad utmärkta privata konstgallerier som komplement.

I dag omges konsten i Helsingborg av ett stort mörker. Aktiva konstnärer har få eller inga möjligheter att ställa ut. 

Förutom Malmö har en rad skånska grannstäder satsat på väl fungerande konsthallar, som Höganäs, Landskrona, Lund och Kristianstad. Men inte Helsingborg. Varför??

2004 bjöd HD:s kulturredaktion, på initiativ av kulturchefen Gunnar Bergdahl, in till Vår salong (särskrivet) – en tradition som positivt nog lever vidare och nu genom utställningen på Kulturhotellet går in i en ny andning. 

Fotnot: På Helsingborgs kommuns hemsida kan man under ett avsnitt om parker läsa om Vikingsbergsparken. Där nämns i förbifarten också Vikingsbergsvillan:

”Den gamla huvudbyggnaden är skyddad som byggnadsminne och är idag förskola men har under åren bland annat använts som konstmuseum. Den gamla trädgårdsmästarvillan, som du hittar i parkens östra del, fungerar idag som fritidshem.”

Det är en besynnerlig officiell historieskrivning. Vikingsbergs konstmuseum invigdes 1929 och pågick till 2001. Varför vill helsingborg.se skriva om historien?

https://helsingborg.se/uppleva-och-gora/friluftsliv-och-motion/parker-och-gronomrade/vikingsbergsparken/mer-om-vikingsbergsparken/

Göteborg: Tre dokumentärer

Tre dokumentärer, nedslag från den pågående filmfestivalen i Göteborg: Gunnar Bergdahls Till sista andetaget, den israeliska fotbollsfilmen Forever Pure och den egyptiska We have never been kids. Fortsätt läsa Göteborg: Tre dokumentärer

Nya Kultur-Sören har växt upp

Soren_outl31b

cropped-Nya-Kultur-Soren

Nya Kultur-Sörens blogg har växt upp – och fått nytt sidhuvud, designat av Mats Mjörnemark, art director på reklambyrån Community Works, verksam i Malmö och i Höganäs, med stora och mindre kunder, i Höganäs bl a Höganäs Bokhandel&Capuccino och Oldsbergs Ost.

Jag lärde känna Mats när vi båda i maj 2014 tillbringade arbetsperioder på Svenska institutets gästhem i den lilla nordgrekiska staden Kavalla.

Bilden som ligger till grund för sidhuvudet togs i somras av Pål Sommelius i klassisk tidningsmiljö, i Helsingborgs Dagblads tioårsarkiv av lösnummer i tidningshusets källare.

Den gamla vinjetten, lätt modifierad ovan, gjordes när bloggen ursprungligen öppnade, inspirerad av dåvarande kulturchefen Gunnar Bergdahl, som också hittade på dess namn.

Kultur-Sörens första blogg lades ut på nätet i december 2008 och det allra sista inlägget publicerades den 31 oktober 2014. Bloggen var knuten till Helsingborgs Dagblads kulturredaktion och hade som mest över 20 000 unika besökare. Under åren blev det bortåt 2 000 inlägg och 11 000 kommentarer. De kan läsas här.

Med Sydsvenskan/Bonniers köp av HD blev fortsatt bloggskrivande i samma form en orimlighet och Kultur-Sören la på eget initiativ ned pennan.

Nya Kultur-Sören föddes som ett ”fönster mot världen” i december 2014. Tills nu har det blivit 75 inlägg om den lilla världen i Helsingborg NV-Skåne och Sverige och om den stora, om kultur och samhälle.