Mörker är en bristvara i det moderna samhället. Belysning har blivit en förutsättning för de flesta mänskliga aktiviteter. Men vad händer med oss när vi vakna befinner oss i ett kompakt mörker. Hur påverkas våra tankeflöden, vad händer med vår tidsuppfattning?
Årets kammarmusikfestival i Båstad har som tema ”2 sidor av samma sak”. En av torsdagens konserter byggde på motsatsparet ljus/mörker. Det ”belystes” under en av de märkligaste konserter jag upplevt. Med titeln ”En timme natt” förvandlade två musiker, Göran Fröst på viola och Jacob Kellerman på gitarr, Apelrydsladans konsertscen till en spelplats i totalt mörker, med inspelad recitation av Etienne Glaser.
Deras konsert genomfördes utan noter, utan att musikerna kunde se sina instrument. Och vi i publiken kunde inte ana konturerna varken av musikerna eller våra närmsta grannar i salongen. Åtminstone jag själv var inte alls medveten om att konserten skulle genomföras i totalt mörker. Det blev en positiv överraskning.
Göran Frost spelade stående på sin viola medan gitarristen Jacob Kellermann satt. På programmet stod verk av kända kompositörer, arrangerade för viola och gitarr av de båda musikerna Göran Frost och Jacob Kellermann.
Konserten inleddes med Arvo Pärts suggestiva långsamma Fratres, sedan uruppförandet 1977 ett av den estniske tonsättarens mest spelade verk. Benjamin Brittens Lachrymae fördes oss till den andalusiska natten. Manuel De Fallas ”Nätter i spanska trädgårdar” förde publiken in om natten i 1300-talsträdgården Generalife i Alhambra i Granada. Richard Strauss romantiska kärleksdikt Morgen! (I morgon!) lät oss ana nattens slut.
Att under en snabbt undflyende timme i totalt mörker lyssna till meditativ men också suggestiv musik blev en stark upplevelse. Mörkret, musiken och min förändrade tidskänsla skapar speciella omständigheter, mellan sömn, dröm och vakenhet.
I programmet citeras en recension av Göran Fröst ur Svenska Dagbladet 2018: ”Hans kompositioner är ”som sköra hängbroar mellan sömnens knaster och drömmens gnistor. I det demokratiska mörkret försvinner våra olikheter, och allt blir musik.”
Göran Fröst, viola, och Jacob Kellermann, gitarr, tar emot publikens entusiasm efter att ha förvandlat en av årets ljusaste eftermiddagar till totalt mörker i ”En timme natt” under Kammarmusikfestivalen i Båstad, som avslutas i morgon lördag. Foto: Sören Sommelius.
Cathrine Winnes, konstnärlig ledare för Båstad kammarmusikfestival, i grunden norsk dirigent. Foto: SVT.
Tidiga måndagseftermiddagen då luften sjöd av sydländsk hetta invigdes årets kammarmusikfestival i Båstad. På Birgit Nilssons plats, ja det lilla torget framför samhällets kulturoas Scalabiografen, talade bland annat vd för Musik i Syd, Susanne Rydén, om det mirakulösa att festivalen i år fyller trettio. Den har överlevt fyra konstnärliga ledare och skiftande tider och är lika vital i år som någonsin – av programmet för den kommande festivalveckan att döma.
Initiativtagaren och den första konstnärliga ledaren oboisten Helene Jahren fanns på plats vid invigningen liksom Cathrine Winnes som ansvarar för evenemanget för andra året nu.
I årets hundrasidiga katalog skriver Barbro Hedvall, journalist och ledarskribent på Dagens Nyheter men alldeles särskilt ansvarig för ”Podcasten Båstad Kammarmusik”, som du hittar här: www.bastadkammarmusik.se/podcast. Hon berättar bland annat om den nu legendariska Apelrydsladan som varit festivalens nav efter alla dessa år som just lada.
”Då var den förvisso en lada fylld med maskiner efter att ha använts i mer än sjuttio år. Så blev den rensad, förvandlad, försedd med gamla biografstolar och en förnämlig akustik.
Nästan som simsalabim.”
”Varje festival är ett prov på vad det civila samhället förmår”, fortsätter Barbro Hedvall.
Och just det är en ju en grund för att festivalen överlevt, alla dessa frivilliga. Återkommande program med hög musikalisk kvalitet har medfört att publiken mött upp år efter år.
Tillsammans är de här faktorerna grunden för kammarmusikfestivalens livskraft, de konstnärliga ledarnas förmåga att variera och förnya, de många musiker som tar sig till för dem ofta avlägsna Båstad för att medverka, de många lokala frivilligarbetarna och den trogna publiken. Och därtill det uthålliga ekonomiska stödet från särskilt Musik i Syd. ”Den ideella Båstads kammarmusikförening är förutsättningen för festivalen”, betonade Susanne Rydén.
På invigningen utanför Scalabiografen och i katalogen presenterade Cathrine Winnes sitt tema för årets festival på norska, ”2 sider av samme sak”, inspirerat av alla tvåorna i årtalet 2022.
Festivalen firar sitt 30-årsjubileum och knyter an till Helene Jahrens ursprungliga idéer, med jubileumskonserten ”Båstad då, Båstad nu”. Årets festivalkompositör är Hugo Alfvén, som fyller 150. Alfvén ägnas flera teman, ”Folkmusiken och konstmusiken”, ”Mannen och kvinnan”, ”Bildkonst och ljudkonst” och ”Konstgjord – naturlig”. Till det kommer att flera konserter genomförs i Båstads nya konstgalleri och konsertsal Ravinen.
Festivalens första konsert i Båstad kyrka hade samma tema, ” 2 sidor av samma sak”, och ägnades särskilt åt Hugo Alfvén, inte minst åt hans skildringar av svenskt folkliv och svensk natur.
På sitt ackordeon (dragspel) bidrog Frode Hatli i samma program med norska folkmusikimprovisationer medan violaspelande Göran Fröst tillsammans med gitarristen Jacob Kellerman bjöd på både en vallåt från Älvdalen och Alfvéns Vallflickans dans ur Bergakungen.
Kan man säga att festivalen i Cathrine Winnes händer håller på att ömsa skinn? Både och. Men ändå inte. Folkmusiken har alltid inspirerat konstmusiken, Dvorak, Bartok och Grieg är bara några exempel.
På programmet står också Hugo Alfvéns tonsättning av danska Tove Ditlevsens kärleksdikt Saa tag mit hjerte, publicerad i den då bara 21-åriga poetens debutsamling Pigesind (1939). Alfvéns verk var en gåva till dåvarande hustrun ”Carin” Wessberg på Karin-dagen 1946.
I årets Båstadfestival får ”Saa tag mit hjerte” både inleda och avsluta festivalen. Slutversionen framförs i arrangemang av den norske kompositören och musikern Bjørn Kruse med på scenen åtta musiker förutom Lena Willemark med violin och sång.
Alfvéns nämnda tonsättning av Ditlevsens dikt presenteras i programmet som ”en av de mest älskade inom skandinavisk romanssång”. Jag lyssnar hänfört till Jussi Björlings klassiska och smäktande skönsång (på spotify förstås).
Därmed låter årets Båstadfestival oss uppleva och höra inte bara 2 sidor av poemet utan rentav på något vis ana musikens själva väsen.
Bättre kunde väl en kreativt idérik musikvecka på Bjäre knappast slagit an tonen!
