Om Findus och Bjuv, om Nomad Foods och skatteparadisen, om Första AP-fondens förlorade heder och SVT:s oförmåga att hantera komplicerade frågor.

Mediedrevet kring miljöpartiet följer mediernas dramaturgi. Ämnet är sådant att det är lätt att skildra i TV, nog ska man hälsa på kvinnor, inte ska man umgås med Grå Vargar.

Dramats huvudpersoner finns lätt tillgängliga dag och natt i centrala Stockholm.

Det motsatta gäller Nomad Foods nedläggning av Findus i Bjuv, som fått minimal genomslagskraft i nationella media. Jag har inte sett något försök från SVT:s sida att mera ingående analysera det som skett och sätta in det i sitt sammanhang.

Ändå är Findusaffären sannerligen något som inte bara berör Bjuv. 62 personer äger lika mycket som halva jordens befolkning. Findus ägare rör sig nära den kretsen, med åtminstone två personer som hör till USA:s tusen rikaste och som skamlöst är förknippade med skatteparadis.

Dessutom är Första AP-fonden inblandad. Fonden har satsat 1,4 miljarder på aktier i amerikanska Pershing Square Holdings (storägare i Nomad Foods), det är fondens enskilt största utländska aktieinnehav. Bland fondens fem största svenska aktieinnehav finns den svensk bank som borde vara paria efter sina affärer med advokatfirman Mossack Fonseca i Panama för ”skatteoptimering”, Nordea.

Findusaffären är ett konkret exempel på hur ekonomin i den globaliserade världen tillåts fungera, där anonyma skrupellösa ägare för profitens skull kvaddar ett skånskt brukssamhälle – utan att ange de verkliga motiven.

Den visar också att institutioner som AP-fonderna beter sig lika cyniskt vinstmaximerande som amerikanska dollarmiljardärer, utan moral och etik. Svenskarnas pensionspengar används i ett casinospel som kanske kan leda till snabba vinster men också till snabba förluster – och som utan en blinkning blir involverade i vilka obehagliga affärer som helst.