Etikettarkiv: Folkmord

Joe Biden, USA

Folkmorden på armenierna och på USA:s indianer

This picture, The Trail of Tears, was painted by Robert Lindneux in 1942. It commemorates the suffering of the Cherokee people under forced removal. If any depictions of the ”Trail of Tears” were created at the time of the march, they have not survived.  

Joe Biden blev i slutet av april den första amerikanska presidenten som officiellt erkände det osmanska imperiets folkmord på armeniska folket 1915. I ett tal sa Biden:

”Det amerikanska folket hedrar alla de armenier som gick under i det folkmord som inleddes i dag för 106 år sedan.

Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan har tidigare föreslagit att han i utbyte skulle kunna tänka sig att erkänna USA:s folkmord på ursprungsbefolkningen, indianerna, de folk som i indianböckerna nedsättande kallades ”rödskinnen”.

Ärligt talat är det ingen dålig idé, skriver Hay Brown i sin analys på MSNBC Daily:

”Den amerikanska regeringens behandling av de infödda indianerna är ett skamligt inslag i USA:s historia, en fråga som vi borde diskutera mycket mer öppet om vi i framtiden ska kunna uppträda i världen med någon som helst moralisk trovärdighet, skriver Brown.

Amerikaner var under 1800-talet knappast återhållsamma med sina ambitioner att kuva olika indianstammar för att komma över deras mark, som staten och de europeiska kolonisatörerna betraktade som sin egen.

”Trail of tears” innebar att 4000 av 15000 cherokes som 1838 och 39 flydde västerut omkom, av köld, svält, sjukdomar och andra umbäranden. President Jackson hade beslutat att de måste ge upp allt land öster om Mississippi. Detta öppnade väldiga områden för vita nybyggare och för slaveriet.

Tjugo år senare meddelade Kaliforninens förste guvernör Peter Burnett, att ”ett utrotningskrig kommer att drivas till dess den indianska rasen är fullständigt utrotad”.

Vid folkräkningen 2010 identifierade sig 5.2 miljoner amerikaner som ”amerikanska indianer” eller ”indianer från Alaska”. De är inte ”utrotade” men termen ”folkmord” är ändå tillämplig enligt Raphael Lemkin, som var den som började använda begreppet. 

– Det tar tusentals år att forma en kultur, har Lemkin sagt. Men ett folkmord kan på en timme slå en kultur i spillror, på samma sätt som en eldsvåda bränner upp ett hus.

Under decennier av påtvingade förflyttningar, med avtal som den vita staten ständigt bröt mot skapades en policy för etnisk rensning och kulturell minnesförlust som pågick långt in på 1900-talet. I dag finns det nästan inga kvarlevor av indiansk kultur i USA:s kultur.

Kaliforniens guvernör Gavin Newsom uttryckte sig så här 2019:

”Indianerna utsattes för ett folkmord. Det finns inget annat sätt att beskriva det som skedde och det måste också beskrivas tydligt i historieböckerna. Jag är ledsen på delstaten Kaliforniens vägnar för det.”

Nyligen har Joe Biden utsett den första ministern någonsin med rötter i den indianska ursprungsbefolkningen, inrikesminister Deb Haaland, som också är ansvarig för the ”Bureau of Indian Affairs”. Frågan återstår nu om minister Halland kommer att erkänna behandlingen av ursprungsbefolkningen som ett folkmord. Artikeförfattaren, MSNBC:s Hayes Brown, skriver att hon hoppas att så sker – och att Joe Biden accepterar och fullföljer beslutet.

Det var rätt att erkänna osmanernas folkmord på den armeniska befolkningen i nuvarande Turkiet, understryker Hayes Brown. Men USA måste också våga börja tala öppet och sanningsenligt om folkmord begångna i den amerikanska statens namn, om inte annat så för amerikanernas kollektiva samvetes skull. 

Deb Haaland, USA:s inrikesminister och den första ministern i USA:s historia med rötter i den indianska ursprungsbefokningen.
Brasilien,, Jemen, Krig och fred, Krigsförbrytelser, Pakistan, Saudiarabien, Ungern, USA, Vapenhandel

Svenska vapen ANVÄNDS i folkmord i Jemen

Jag har bott här i mer än 15 år och att se mitt kvarter såhär gör mig väldigt arg och ledsen” säger 52-åriga Shaker Ali, som sitter vid det som en gång var ett torg i Aden, i södra Jemen.
Foto: UNHCR/Saleh Bahulais/Omvärlden.

Exporten av svensk krigsmateriel till den saudiledda koalitionen har dubblerats i jämförelse med året innan trots politiska överenskommelser om att stoppa den. Största mottagarland var Förenade arabemiraten, en diktatur som är del av den saudiledda koalitionen i kriget i Jemen, skriver Svenska Freds i ett pressmeddelande.

Uppgifterna bygger på de statistik som nyligen lämnades av Inspektionen för strategiska produkter (ISP) gällande Sveriges export av krigsmateriel under 2020.

Svenska företag exporterade detta år krigsmaterial för 16,3 miljoner kronor, vilket är en femdubbling sedan millennieskiftet. Det innebär att den svenska vapenexporten har mer än femdubblats sedan början av 2000-talet. De fem största mottagarländerna av svenska vapen är Förenade arabemiraten, USA, Brasilien, Pakistan och Ungern, d v s en majoritet av totalitära stater med ytterst bristfällig demokrati.

FOTO: STEFAN JERREVÅNG/TT
Fortsatt historisk hög export av krigsmateriel. Här Spaningsplanet Global Eye, som exporterats till Förenade Arabemiraten. Arkivbild.

Vapenexporten till den saudiledda koalitionen som strider i Jemen var under 2020 den största sedan krigets start, enligt Svenska Freds sammanställning. Sverige har levererat krigsmateriel till Förenade arabemiraten för mer än 3,2 miljarder kronor under förra året, vilket gör landet till den största köparen.

Merparten av denna summa är för köp av Saabs radar- och stridsledningssystem GlobalEye. 2019 framkom bevis om att systemets föregångare EriEye, använts av Saudiarabien i kriget.

Vapensystemen kan enligt fredsforskningsinstitutet Sipri ha en roll i att upprätthålla den saudiledda koalitionens blockad av Jemen. En blockad som hindrar mat, bränsle och andra förnödenheter att nå den utsatta befolkning som lider av en akut svältkatastrof.

Sverige är därmed djupt inblandat i den saudiska koalitionens hänsynslösa krig mot Jemen. Detta är oerhört upprörande, också därför att de flesta svenskar inte har vetskap om det. ISP:s rapporter tycks sällan vara nyhetsmässiga för många svenska medier.

– Italien och USA har nyligen omprövat och stoppat vapenexporten till den saudiledda koalitionen. Läget för befolkningen i Jemen har länge varit fullständigt katastrofalt men justitieminister Morgan Johansson och regeringen vägrar agera, ta sitt ansvar och omedelbart stoppa vapenexporten, säger Agnes Hellström, ordförande för Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen.

2018 trädde ett nytt regelverk för krigsmaterielexport i kraft som säger att allvarliga och omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter och brister i mottagarlandets demokratiska status ska utgöra hinder när ett företag ansöker om att få sälja krigsmateriel. Men dessa regler tycks också ISP strunta i.

Till det kommer att regeringspartierna tillsammans med Centerpartiet och Liberalerna i Januariavtalets punkt 70 slagit fast att Sverige principiellt inte ska “godkänna vapenexportaffärer till ickedemokratiska länder som deltar militärt i Jemenkonflikten”. Och ändå! Det är lätt att bli förtvivlad och förbannad. Hur kan ledande politiker acceptera att Sverige deltar i vad som skulle kunna betecknas som folkmord?

Situationen i Jemen beskrivs av FN som världens just nu värsta humanitära katastrof där 20 miljoner människor, 71 procent av befolkningen, är beroende av humanitär hjälp. FNs expertgrupp i Jemen varnade i en rapport från september 2020 om att länder som exporterar krigsmateriel till de stridande parterna inte kan säkerställa att dessa vapen inte kommer används för att begå krigsbrott.

Martin Luther King, Medborgarrättsrörelsen, Nazismen, Rasism, Tyskland, USA, USA-valet 2020

Usa kan lära av Tyskland hantera historiens brott

Det stora monumentet över Förintelsen i hjärtat av Berlin. Foto: Michael Kappeler/AFP/DN.

USA har mycket att lära av tyskarna då det gäller att göra upp med de mörkaste sidorna av sin historia, skriver författaren Ola Larsmo i Dagens Nyheter. Hans utgångspunkt är den tysk-amerikanska författaren Susan Neimans nya bok ”Learning from the Germans – Confronting race and the memory of evil”.

När Susan Neiman på 1980-talet lämnade USA för att kring år 2000 slå sig ner i Berlin kom hon till en stad i ett land som grundligt förändrats av historien. Hon menar, också som judinna, att tyskarna gjort upp med sin historia – och därigenom neutraliserat den. Den tyska termen är Vergangenheitsaufarbeitung – hjälpligt översatt som ”att arbeta av sin historia”. 

Jag har själv på resor i Tyskland under de senaste 20-30 åren drabbats av samma insikt. Det Tyskland som under decennierna efter kriget och nära nog hela 1900-talets sista tid låg i skuggan av nazismens förbrytelser har genomgått en omvälvande metamorfos, och omvandlats till ett demokratiskt land som inte förnekar nazismens brott, men hanterat dem och lärt av dem. Det är både befriande och imponerande.

Min upplevelse av fenomenet kom genom de tyska bokhandlarna, som i nästan alla städer jag besökt har haft ett fylligt urval med böcker om nazismen och då inte minst dessa lokala konsekvenser.

Under en lång period efter andra världskriget var det inte så, skriver Larsmo. Kalla kriget gjorde att ”Västtyskland, med ockupationsmakternas goda minne, i långa drag ställde in sin uppgörelse med nazismen. .Huvudfienden var Sovjetunionen. Allt annat var historia.”

På Västtysklands justitiedepartement hade 66 procent av de anställda högre tjänstemännen så sent som 1966 en bakgrund i nazistpartiet, och i Bundeskriminalamt var siffrorna ännu obehagligare; där var 75 procent före detta partimedlemmar och hälften var före detta SS.

Den verkliga uppgörelsen med det förflutna började enligt Susan Neiman först efter Återföreningen 1990, det som kallas Die Wende.. En speciell roll spelade en stor utställning  om den tyska reguljära arméns, Wehrmachts, krigsförbrytelser och delaktighet i Förintelsen i öst, som visades fram till 2004 och sågs av mer än en miljon besökare. 

Åren runt sekelskiftet blev därmed en vändpunkt för den tyska förståelsen av den egna historien. Få ursäkter eller bortförklaringar återstår längre i det allmänna medvetandet. Det är inte så att Tyskland skulle vara fritt från rasism eller högerextremism – framväxten av högerextrema Alternativ för Tyskland som parti är något Neiman diskuterar i detalj. Men hon påminner om att motkrafterna är betydligt starkare.

Utifrån sina erfarenheter av Tyskland vänder Susan Neiman blicken mot sitt första hemland USA. Där saknar hon helt en liknande genomlysning av den egna historien.

Många är okunniga om vad som skedde i USA under decennierna efter inbördeskrigets slut 1865, då landets afroamerikaner genom utslag i Högsta domstolen förvandlade många svarta slavar till mer eller mindre livegna ”sharecroppers” och berövade den frihet som konstitutionen garanterade dem.

Korsbränning i Gainesville, i Florida 1922. Bild: Wikipedia.

Martin Luther King och medborgarrättsrörelsen gjorde stora framsteg, som då det gällde rösträttslagar och åtgärder mot lynchning (Man räknar med 5 000 lynchningar av afroamerikaner mellan 1890 och 1960).

Samtidigt fortsatte ett dåligt juridiskt system att skapa grova orättvisor för afroamerikaner, som inte är lika inför lagen, fortfarande 2020. Medborgarrättsrörelsens ledare, som Martin Luther King, hyllas på museer men skändas i vardagen. Polismord på svarta hör till vardagen.

Därför är Black Life Matters-rörelsen så otroligt viktig i kampen mot de historiska kvarlevorna från slaveriets tid. En liknande ”rening” är också nödvändig för indianerna. USA lever som nation med ett nertystat folkmord på den indianska urbefolkningen.

En rasistisk och nationalistisk president, som inte ens orkat fördöma nyfascister som Ku Klux Klan, kan inte få stå i vägen för ett annat och mänskligare USA än dagens.

I USA:s solkiga historia ryms också det kusliga folkmordet på indianernas ursprungsbefolkning, något som ännu mindre bearbetats i historieskrivningen eller påverkat den den nationella självbilden –även om Holywood väl har backar från de grövsta indianer och vita-skildringarna.

Bilden här under Lynchningen av judiske Leo Frank i Georgia i augusti 1915. Foto Wikipedia.

Bilder av lynchningar hör till det fåtal mordbilder där förövarna stolta poserar med sina offer. Bilder som den här gjordes ofta till vykort.

Andra världskriget, Främlingsfientlighet, Frankrike

Algeriets befrielsekamp inleddes efter franska massakrer

Bilden: Franska fallskärmssoldater i en scen ur den italienska filmen (1957) ”Slaget om Alger”.

Den 8 maj 1945 kapitulerade Tyskland. I Algeriet kommenderade den franska kolonialmakten tusentals algeriska män, kvinnor och barn att delta i manifestationen för de allierades seger i världskriget.

Men Algeriet präglades av antifranska känslor och den antikoloniala rörelsen hade börjat vinna kraft över hela Algeriet. Algerierna hade ingen lust att delta i de koloniala förtryckarnas segerfirande. I den nordalgeriska staden Setif samlades 4000 personer i en demonstration för självständighet och större rättigheter. Man skanderade ”Slut på ockupationen” och ”Vi vill bli jämlikt behandlade”.

En 14-årig pojkscout Saal Bouzid, höll upp en algerisk flagga. På order av den franske generalen Duval öppnade franska soldater eld . Man dödade 14-åringen och fortsatte med vad som blev en massaker på tusentals obeväpnade demonstranter, skriver MEMO, Middle East Monitor, på 75-årsdagen av massakern, den 8 maj. Saul Bozid kom sedan att omnämnas som befrielsekampens första offer.

Oroligheterna växte med allt fler sammanstötningar mellan algerier och de härskande koloniala fransmännen, som gjorde allt för att kväsa och kontrollera befolkningen. Man satte in flyg och markstyrkor mot de upproriska i flera städer i öst, särskilt Setif och Guelma.

General de Gaulle ledde Frankrikes tillfälliga regering. Han gav order att upproriska bönder och bybor skulle dödas. Ordern följdes av lynchoperationer och summariska avrättningar.

Tusentals dödade kroppar kastades i dammar eller kringliggande raviner när man inte hann begrava dem.

Våldet mot den algeriska befolkningen fortsatte till den 22 maj. Då hade 45 000 algeriska män, kvinnor och barn dödats, i synnerhet i regionen Setif, Guelma och Kherrata. På den franska sidan räknade man 102 dödsoffer.

Nio år senare, i november 1954, inledde Algeriet sitt självständighetskrig. Det krävde 1.5 miljoner algeriers liv ända tills dessa att självständighet kunde utropas 1962.

Den 8 maj är en sorgens minnesdag i Algeriet. I februari 2005 bad FrankRikes dåvarande ambassadör Hubert Colin de Verdière formellt om ursäkt för massakern som han kallade en oursäktlig tragedi. Algeriets president Abdelaziz Bouteflika har kallat Satif-massakern för ett folkmord begånget av de franska ockupationsstyrkorna.

Fotnot: Några år efter Algeriets självständighet besökte jag landet 1969. Spåren från kolonialismen fanns synliga som öppna sår även om Främlingslegionens soldater lämnat sina kaserner. I parkerna fanns fortfarande skyltar Endast för européer, som en påminnelse om den franska ockupationsmaktens rasism.

I huvudstaden Alger var det annorlunda. Där hade frihetsrörelser från Mellanöstern och Afrika sina kontor. Vårt hotell låg symboliskt nog på Che Guevara-boulevarden,, som nog har bytt namn sedan dess.

De gamla kvarteren i Algers kashba såg ut precis om i Pontecorvos klassiska film ”Slaget om Alger”, som hade premiär 1966 och tog algeriernas parti i skildringen av kampen för självständighet.

Från Alger bilade vi söderut genom Sahara i vår svenska Fiat 1500 till oasen Ghardaia. Där träffade vi Yousef, som var en ivrig anhängare av HIF, Helsingborgs fotbollslag. Kraftiga skyfall i öknen gjorde att vi inte kunde fortsätta till Tamanrassert, de blå tuaregernas oas. Men det är en annan historia.

Algeriet ligger i dag i medieskugga. Mycket lite rapporteras om utvecklingen i landet, som till följd av säkerhetsläget länge varit svårt att besöka.

Fotnot: En tidigare bild som låg här har tagits bort. Den var inte det min källa påstod den vara, inte franska soldater vid mördade algerier utan en koncentrationslägerbild från Dachau, förmodligen efter det att lägret befrias.