I Helsingborgs kulturliv är Stumpenensemblen nog det mest unika inslaget, unikt också i ett nationellt perspektiv. Genom åren har gruppen bjudit på en pärlband av starka föreställningar, med en blandning av professionella skådespelare och amatörer på scenen. Repertoaren har sedan starten 1999 präglats av ett starkt socialt engagemang och inte minst av en solidaritet med marginaliserade grupper i det svenska samhället, med motton om demokrati och jämlikhet.

Efter ett långt pandemiuppenhåll bjöd teatern i lördags på premiär på ”Lyckliga gatan”, en pjäs som Kent Andersson och Bengt Bratt skrev 1992 och som spelades på bland annat Skånska teatern.

Föreställningen inleds med att sju personer kommer in i scenrummet. Men deras förvirring är stor. Vad gäller saken? Varför finns ingen ”ansvarig” på plats?

De har alla blivit skriftligen kallade till något slags möte av någon myndighet. Så småningom kommer en åttonde, Michael Segerström. Han ser kanske ut som ”en ansvarig” kunde göra, men har bara blivit försenad av att råka hamna på fel möte i samma hus, ett ekumeniskt möte om arbetslöshet och soppkök.

De åtta har olika bakgrund men ett gemensamt, de är alla arbetslösa. De väntar på den ansvarige – som man väntar i Becketts ”I väntan på Godot” – och tvivlar, vad ska mötet vara bra till? Alla är vana vid att bli manipulerade och lurade av myndigheter och överhet.

Eyvind Andersen, teaterns konstnärlige ledare, har redigerat föreställningen utan stora åthävor. Men det lättsamma anslaget kombineras med ett genuint allvar och en stark scenisk närvaro.

De medverkande sitter på scenen i en ring av stolar, framför Inga Björstedts målade flyttbara scenografiska bakgrunder. En och en berättar de om sin bakgrund och sina liv. Någon är f d bibliotekarie på ett bibliotek som stängts, en har varit vaktmästare, en är f d socialarbetare, en annan har arbetat som banktjänsteman, en är kaxig f d hög tjänsteman på ett företag, ”det var jag som kallade folk till samtal, som slutade med att de fick sparken”.

Någon är f d bibliotekarie på ett bibliotek som stängts, en är f d socialarbetare, en annan f d vaktmästare på en bänk, en är kaxig f d hög tjänsteman på ett företag, ”det var jag som kallade folk till samtal, som slutade med att de fick sparken”. Nu har också hon själv blivit överflödig.

I slutscenen inleder Michael Segerström en gungande dans med sin pinnstol till tonerna av Svinnsta skär och resten av ensemblen följer efter. Så avrundas Lyckliga gatan med ett durackord.

Kent Andersson och Bengt Bratts pjäser spelade en stor roll i svenskt kulturliv under en period från 1960 – 80-talen. Deras ande svävar över Eyvind Andersens uppsättning som i något avseende blir en dubbelexponering av de nämnda dramatikernas tid och vår egen, det i många avseenden än mer skoningslösa 2020-talet.

Folkets Hus B-sal har länge varit Stumpenensemblens självklara och genuina scen. Men kontraktet är uppsagt och av allt att döma blir ”Lyckliga gatan” den sista föreställningen som ges där. Det känns riktigt sorgligt, för teatern och för stadsdelen Söder. Teatern som ibland kallats ”De hemlösas teater” riskerar att bli hemlös.

Fotnot 1: I föreställningen medverkar: Madeleine Grothén, Jan Nielsen, Jonna Frisch, Lillemor Haglundh, Kat Strinnholm, Thomas Karlsson, Mari F Persson, Eva Henriksson och Michael Segerström.  

Föreställningen ges under hösten bara tre gånger till, fredag – söndag kommande helg. Fler föreställningar kan bli aktuella efter årsskiftet.

Fotnot 2: Som vän till regissören Eyvind Andersen är jag egentligen jävig att skriva om uppsättningen. Som bloggare kan jag ändå ta mig den friheten.