Visselblåsaren Julian Assange fyller år i dag. Anhängare från när och fjärran skickar bilder av sig själv och bilder på blommor till honom, som en påminnelse om att han inte är bortglömd, att vi är många som är engagerade för att han efter år av trakasserier ska bli en fri man – och framförallt inte riskera att utlämnas till det rättsosäkra USA.
I sommarnumret 2020 av FiB/Kulturfront intervjuas Arne Ruth, som var chefredaktör och kulturchef på Dagens Nyheter under 16 år, av Knut Lindelöf. Utgångspunkten är Arne Ruths initiativ till ett upprop i våras för att få Julian Assange villkorslöst frigiven från det brittiska säkerhetsfängelse där han nu sitter inspärrad, ett fängelse som jämförts med ökända Guantánamo.
Ruth är upprörd över att det finns ett så svagt intresse i Sverige för Julian Assanges öde.
– I Tyskland till exempel finns en omfattande rörelse för att få Assange fri, men i Sverige intresserar man sig inte! Min gode vän Günter Wallraff kan inte förstå att det kan vara så i Sverige. Dagens Nyheter, Aftonbladet och UD avfärdar Assangefrågan med en häpnadsväckande arrogans.
– Men frågan är i högsta grad relevant, slår Arne Ruth fast. Med hjälp av Chelsea Manning och fyra stora tidningar, bland annat brittiska The Guardian, såg Julian Assange till att USA:s mycket allvarliga krigsbrott i Afghanistan och Irak kom ut till offentligheten. Det avgörande är inte – som i Sverige – om Assange är en god människa. Nej, det är att han gjort någonting av universellt intresse, han har blottlagt USA:s krigsbrott. Det kommer att gå till historien. Men i Sverige ägnar man sig hellre åt skvaller än åt begångna krigsbrott. Det är för mig den avgörande punkten.
Arne Ruth, född 1943 i Tyskland, förlorade sin far 1945 i Berlin, kom till Sverige med sin svenska mamma via de vita bussarna, först till Bengtsfors och senare till Göteborg, vilket för övrigt hörs tydligt på hans tal. Han började sin journalistiska bana på legendariska Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT).
Han leveri dag i norduppländska Mehedeby, ett litet samhälle med drygt 400 invånare.
Arne Ruth är besviken på journalisterna och medierna, särskilt sin gamla tidning DN och Aftonbladet. Båda vägrade att publicera Assangeuppropet.
– Svenska journalister har inte gått in och kollat vad Assange har gjort. Och det har inte förts någon diskussion i Sverige om värdet av de uppgifter som Assange har fått fram.
– FN har en speciellt tillsatt rapportör om tortyr och våldsutövning, Nils Metzler, som råkar vara gift med en svenska och talar svenska. Han har, tack vare den unika svenska offentlighetsprincipen, gjort det som svenska journalister inte har gjort, gått till källorna. I sin rapport kom han fram till att Sverige har brutit mot FN-konventioner mot våld och tortyr – som man själv skrivit under.
I maj 2019 skickade Metzler ett brev till svenska UD, som besvarades i juni, men som enligt Metzlers och Arne Ruths uppfattning inte ger några svar på de avgörande konstitutionella frågorna, de som alltså handlar om huruvida Sverige har följt FN-konventionerna.
– Metzler skriver därför i mitten av september en ny inlaga och begär svar på de avgörande punkterna, de som UD alltså glidit förbi i sitt junibrev. På det svarade UD i ett nytt mycket kort brev att de redan har besvarat vad de anser sig behöva besvara, punkt slut. Detta ger mig kalla kårar. Läs själv breven, de ligger på uppropets hemsida.
Arne Ruth är djup besviken på Dagens Nyheter.
– Bemötandet i min egen gamla tidning Dagens Nyheter gör att jag inte kommer att skriva en rad där mer. Aldrig, inte i hela mitt liv! Det finns en likhet här med IB-affären och det är därför jag tycker det finns en poäng att ställa upp för FiB/Kulturfront. För mig är det avgörande att bli publicerad på en plattform, som inte tar in det för att de är tvungna, utan för att de tycker det är meningsfullt. Om det är stor upplaga spelar ingen roll.
