John Pilger har besökt Julian Assange i det ökända Belmarshfängelset i utkanten av sydöstra London bakom rader av murar och taggtråd som skymmer horisonten. I webbtidningen ”Consortium News. Independent Investigative Journalism and Political Review” berättar han skakad om sitt besök.
– I fängelsets besökscentrum fick jag lämna ifrån mig pass, plånbok, kreditkort, medicinska kort, pengar, telefon, nycklar, min kam, penna och papper.
Pilger berättar att han behöver två par glasögon. Nu tvingades han välja och lämnar ifrån sig sina läsglasögon.
– Från det ögonblicket kunde jag inte läsa, på samma sätt som Julian inte kunde läsa under den första tiden i fängelset. Hans glasögon skickades till honom men kom av obegripliga skäl inte till honom förrän efter ett par månader.
Eftersom Julian Assange inte dömts utan är häktad har han rätt att bära sina egna kläder i fängelset. När han i april släpades ut ur Ecuadors ambassad fick han inte ta med sig en liten bag med personliga tillhörigheter. Hans kläder skulle sändas hette det, men allt bara försvann.
Pilger berättar hur han tillsammans med mormödrar och barn och andra besökare, går igenom olika kontroller. De lämnar fingeravtryck och kroppsscannas. Dörrar smälls igen bakom och framför dem. Dreglande hundar undersöker dem. Till slut kommer han in i ett stort rum, där de fångar som ska få besök väntar.
Under 22 av dygnets 24 timmar är Julian Assange inspärrad i ett slags sjukhus i fängelset. Här hålls han isolerad, tvångsmedicineras och övervakas var 30:e minut, det kallas självmordsvaka.
– När vi hälsar på varandra kan jag känna hans revben. Hans armar har inga muskler. Sedan april har han gått ner tio eller femton kilo. När jag första gången träffade honom här i fängelset blev jag chockerad över hur mycket han hade åldrats.
– Jag tror att jag blir galen, sa han den gången.
– Jag svarade honom att nej, så är det inte. Se hur du skrämmer dem, vilket makt du har över dem. Julians intellekt, hans skruvade känsla för humor är okänd för de varelser som ständigt kränker honom i fängelset, men samma humor skyddar honom själv, tror jag.
– Vi talar med händerna över våra munnar för att inte bli avlyssnade. Det finns kameror över oss, På den ecuadorianska ambassaden brukade vi skicka lappar till varandra och dolde dem för kamerorna över oss.
På murarna i fängelset finns hurtiga slogans: ”Var glad, förlora inte hoppet, skratta ofta”.
Assange enda fysiska övning är en kort promenad på en betongstig mellan höga murar. Där har man målat ”njut av gräset under fötterna”. Men det finns inget gräs.
– Den oupphörliga inskränktheten i fängelset klibbar på mig som svett. Den som lutar sig för nära en fånge blir genast åthutad. Om jag tar locket av min kaffekopp ryter en vakt till mig att sätta tillbaka det.
En fånge och hans kvinnliga besökare börjar gräla. Det är som ett äktenskapsgräl. En vakt ingriper. Fången ropar ”fuck off”.
Detta blir signalen för en stor grupp vakter som ingriper. De flesta är bastanta överviktiga män och kvinnor och kastar sig gemensamt över fången för att trycka ner honom på golvet.
– Samtidigt skriker vakterna åt oss besökare att det är tid för oss att ge oss av. Nu börjar en lång resa ut ur fängelset förbi biometriska kontroller, med hundar och gula linjer som ingen får överskrida. När jag lämnar besökscentrum vänder jag mig om och ser Julian sitta där alldeles ensam. Han håller sin knutna hand i luften.
Fotnot:John Pilger är en australiensisk-brittisk journalist som arbetar från London. Artikeln bygger på ett anförande som Pilger höll i London i torsdags, på kvällen samma dag då han besökt Julian Assange i fängelset.
Pilgers tidigare artiklar i Consortium News can be läsas här.
Pilgers webbsida är: www.johnpilger.com.
Fotnot 2: RÄDDA JULIAN ASSANGE OCH CHELSEA MANNING!
Föreningen IrakSolidaritet genomför i Stockholm den 14 december kl 12 på Soltorget ovanför Sergels torg en manifestation för de båda visselblåsarna:
”Det gäller rätten att säga sanningen! Det gäller vår yttrande-och pressfrihet.
En spionrättegång mot en journalist och förläggare som brukat sin lagstadgade rätt att informera om USA:s krigsbrott i Irak och Afghanistan, är ett allvarligt hot mot journalisters och allas vår rätt att tala och skriva fritt.”
