Riksdagen sade den 11 juni i år ja till regeringens förslag om deltagande med en väpnad styrka i den franskledda insatsen Takuba i Mali. Den svenska styrkan beräknas under normala omständigheter bestå av högst 150 personer. Uppgiften är ” att bistå Malis säkerhetsstyrkor med att bekämpa väpnade terroristgrupper på Malis territorium samt även att kunna verka på Nigers territorium”.
Försvarsminister Peter Hultqvist hävdade i riksdagsdebatten inför beslutet att insatsen var legal:
”Det finns i vårt agerande inga som helst problem med folkrätten. Vi har de folkrättsliga mandat som behövs i alla delar i detta sammanhang.”
Den svenske befälhavaren för Minusma generallöjtnant Dennis Gyllensporre, chef över hela den militära delen av insatsen i Mali, beskriver situationen i Mali i ett pressmeddelande från Försvarsmakten:
– Minusma i Mali är ett av FN:s svåraste fredsbevarande uppdrag någonsin.
Svenska styrkor har varit i Mali sedan 2014, huvudsakligen med uppgifter av underrättelsekaraktär. Nu förändras inriktningen till ”säkerhetsoperationer”, som att stridsspana, skydda objekt eller personer eller eskortera transporter”, skriver Dagens Nyheter.
Under Minusmas nya ettåriga mandat som trädde i kraft den 1 juli, efter ett beslut i säkerhetsrådet, kommer den drygt 13 000 man starka FN-styrkan att förändras, i enlighet med den plan som general Dennis Gyllensporre lagt grunden för. Han förklarar att de behöver kunna agera “med mer självförtroende och svara mer robust”. I praktiken innebär det fler snabbinsatsförband och även helikopter-, underrättelse- och specialförband.
De svenska soldaterna kommer inte enbart att agera ”fredsbevarande” på traditionellt FN-vis, utan också använda våld, ”fredsframtvingande”.
– Vi har ett starkt mandat och vi förväntas använda våld för att lösa uppgiften när det behövs. Inte mer våld än vad som krävs, men inte heller för lite våld.
Lars-Gunnar Liljestrand är på sajten ”Bevara alliansfriheten. Nej till Natomedlemskap!” starkt kritisk mot insatsen. Han skriver:
”Alternativet till ökade insatser av utländsk militär är att främja en dialog mellan de stridande parterna i landet, något som flera gånger förespråkats av ledande maliska politiker och utomstående bedömare men som motverkats av Frankrike som vill se en militär lösning.”
Frankrike vill kunna agera utan bindningar från FN, har ställt sig utanför Minusma och istället satt in egna styrkor tillsammans med militär från staterna i Sahelområdet.
I ett andra inlägg på nämnda sajt skriver Liljestrand vidare: I andra sammanhang har Hultqvist angett vad som sannolikt är det verkliga skälet till svenskt deltagande, nämligen lojalitet med Frankrike och – underförstått – att kvalificera Sverige som militär partner till Frankrike. Han fortsätter:
”Försvarsministerns påstående om ”tillskott” till hela FN-systemet innebär i själva verket att Sverige med sitt deltagande undergräver respekten för FN-stadgan och dess viktigaste del, nämligen våldsförbudet.
Försök har gjorts av maliska politiker att öppna en dialog med motståndarna och söka en fredlig lösning. Frankrike motsätter sig dock detta, då det skulle medföra att dess roll i regionen minskade.
Sverige skall inte medverka i det här nykoloniala spelet utan bör stödja en fredlig lösning baserad på överenskommelser mellan parterna i Mali.”
FN-stadgan och hela FN som idé bygger på icke-våld. När nu svenska soldater deltar i så kallade ”fredsframtvingande insatser”, med våld, tänjer man på FN:s grundprinciper i operationer som genom Frankrikes stora roll har en bismak från kolonialtiden.
Är det rentav så att engagemanget i Mali är en fortsättning av det svenska långvariga engagemanget i Afghanistan, där det viktigaste motivet tycks ha varit att kvalificera Sverige för ett framtida Nato-medlemskap?
Om Sverige ville bygga fred i 20-miljonerlandet Mali kunde antagligen de 380 miljoner som är priset för det svenska militära uppdraget (fram till sista december 2021) ha använts betydligt bättre.
