På nya numret (#5,2021) av tidningen Journalistens förstasida läser jag ”Granskning: Helsingborg förhindrar insyn”. Inne i tidningen finns ett sexsidigt ambitiöst reportage under vinjetten ”Så vittrar en demokrati” om hur städerna i Skåne men i synnerhet Helsingborg behandlar de journalister som vill granska den kommunala politiken .
I ingressens sammanfattning skriver tidningen:
”Helsingborg kommun försöker föregå granskningar genom att fördröja svar på frågor, för att sen skicka egna pressmeddelanden där man blir först att berätta om samma missförhållanden.”
Helsingborg är inte ensamt: ”I Malmö ger man ut en egen månadstidning som pumpar ut positiva nyheter om staden till en kostnad av fyra miljoner per år.”
Men åter till Helsingborg. I ett inledande exempel handlade det 2019 om stadens kommunala renhållningsbolag och dess affärer med en utländsk stiftelse ”NoWaste Foundation”. Tidningens journalister kontaktade staden den 11 november men fick beskedet att man inte kan kommentera därför att en utredning pågår som blir klar i december, hette det.
Men hoppsann. Två dagar senare , en fredag em 17.20 meddelar staden att utredningen är klar. I ett pressmeddelande meddelar man att samarbetet med No Waste avbryts. Utredningen lämnas inte ut, den är tillgänglig först senare. Fortfarande en vecka senare har tidningen inte fått ut någon utredning eller annat material.
Förfarandet kommenterades av HD:s chefredaktör Marcus Ekdahl, som menar att det från kommunens sida handlade om ”en myndighet som hellre ägnade sig åt skademinimering än att svara på frågor”.
I artikeln ger Journalistens Klas Ekström många fler exempel på liknande beteenden från Helsingborgs stads sida mot Helsingborgs Dagblad och tidningens journalister. Det handlar om hur intervjupersoner gör sig oanträffbara och hur journalister skickas uppåt i hierarkierna till folk som inte är varken ansvariga eller insatta.
– Ryggmärgsreflexen blir att skydda, att bli snålare med information, att skademinimera. Det borde inte vara kommunikatörernas uppgift i en kommun, säger HD:s förre chefredaktör Jonas Kanje.
På några år har kommunikatörernas antal i Helsingborg tredubblats, med uppdrag att förmedla positiva bilder av Helsingborg och uppenbart undvika kontroversiella eller förmodat negativa sammanhang. Stadens bevakning av turerna inför folkomröstningen om Öresundskraft är ett riktigt obehagligt exempel på det, på kommunal desinformation i maktens händer, följt av ett formidabelt fiasko för de högerpolitiker som drev frågan, helt utan känsla för den lokala opinionen.
Till saken kan läggas att det härskar en rädslans kultur i Helsingborgs stads organisation på många nivåer. Osedvanligt många höga chefer har blivit avskedade och utköpta för miljonbelopp, därför att de inte fogligt underordnat sig överordnades direktiv.
Helsingborg ska vara den ”skapande, pulserande, gemensamma, globala, balanserade staden för människor och företag”, heter i Vision 2035, som styr kommunens informationsarbete. Bakom visionen ligger en person som kallar sig själv ”The Brand Man”, varumärkesmannen, kommunikationsdirektören Micco Grönholm, uppenbarligen en flosklernas mästare. Grönholm ställer inte upp på intervju med Journalisten, beklämmande.
Det gör däremot Cecilia Eklund som är Helsingborgs presschef. Men så värst mycket svarar hon inte på Journalistens frågor. I stället angriper hon Helsingborgs Dagblads journalister i ett ilsket mejl till Journalisten:
”Det är många som inte vill ta intervjuer med medier i allmänhet och med framförallt en handfull journalister på Helsingborgs Dagblad i synnerhet. Många upplever att journalisterna har sin vinkel och svaren klara redan innan intervjun inleds och som efteråt säger att själva intervjun var något av det värsta de varit med om. …”
Hoppsan. Det var ömma tår.
I dagarna har har sju bidrag nominerats till Wendelpriset, som delas ut av föreningen Wendelas vänner och Fojo, och belönar det eller de bäst skrivna socialreportagen i Sverige. Bland de nominerade sju reportagen är två från Helsingborgs Dagblad. Det säger en del om kvaliteten på HD:s grävande redaktion.
- ”Här bor skuggvärldens arbetare” av Emma Johansson, Jennie Lorentsson, Truls Nilsson, Joakim Andersson Lee och Björn Lilja, Helsingborgs Dagblad.
- ”Varje dag säljer kvinnor sina kroppar” av Brith Lindahl, Jennie Lorentsson, Björn Lilja och Marcus Svensson, Helsingborgs Dagblad.
Många av de nämnda HD-reportrarna står gissningsvis på Cecilia Eklund svarta lista.
För Helsingborgs stad borde artikeln i Journalisten vara en angelägen varningssignal om att de nuvarande relationerna med medier liksom stadens informationshantering är inkompetent, ohederlig och odemokratisk. Så borde det bara inte kunna fortsätta i en stad med en demokratisk grundsyn.
