Etikettarkiv: Barsebäck

Kärnkraft, Ulf Kristersson

Nytt utspel om Tidö-kärnkraft

Bildcollage rån Svenska Dagbladet efter Tjernobylkatastrofen 1966.

Ulf Kristerssons högerextrema regering vill lösa den akuta energikrisen i landet genom storsatsningar på kärnkraft. Vid en presskonferens på onsdagen presenterades förslag till ändringar i miljöbalken, den lag som instiftades efter folkomröstningen om kärnkraft och som maximerar antalet reaktorer i Sverige till tio och därtill slår fast att de bara får byggas på vissa angivna geografiska platser.

Kristersson och co vill med den nya lagen göra det fritt fram att bygga kärnkraftverk på fler ställen där det finns företag villiga att satsa på tekniken.

Dessutom utlovar regeringspartierna i förening med sverigedemokraterna i det så kallade Tidöavtalet att staten ska garantera 400 miljarder i statliga kreditgarantier till de företag som bygger nya kärnkraftverk.

Ulf Kristersson och ministrarna i hans regering ser kärnkraften som lösningen på Sveriges alla energiproblem. Sol-och vind kan vi glömma trots att energislagen är billigare, bättre, säkrare och snabbare att få fram. Riskerna med kärnkraft diskuteras aldrig. Dessvärre berördes de knappast av SVT och SR under onsdagens presentationer av kärnkraftutspelet.

Det handlar ju om överlevnadsfrågor. I en krigssituation blir kärnkraftverk tacksamma oförsvarbara mål för en angripare. De är lätta att slå ut med enorma konsekvenser för energiförsörjningen. Därtill kan den radioaktivitet sönderbombade reaktorer sprider göra i dag tättbebodda områden som Skåne och Själland obeboeliga för generationer.

Sådana konsekvenser av kärnkraft berörs sällan eller aldrig av medierapporteringen kring kärnkraftutspelen, än mindre svårigheterna att säkra långsiktig förvaring i säkra lager av det radioaktiva avfallet.

De är oberipligt att medier som SR och SVT inte petar hål på Kristerssons, Buschs och Åkessons med flera naiva halelujastämning.

Ett avtal om kärnkraftsatsningar måste ju dessutom för att vara hållbart också vara blocköverskridande, annars är inga företag intresserade av att satsa väldig belopp i tekniken.

Kristerssons med fleras Tidöavtalspolitik vad gäller mångmiljardsatsningar på kärnkraft är ett politiskt miserabelt utspel. Samtidigt ska Sveriges militära försvar Natoanpassas till två procent av BNP. Varifrån ska pengarna till enbart dessa gigantiska och okloka satsningar tas, från sjukvården, äldreomsorgen eller skolan, undrar jag. Inte heller den frågan berörs i public servicesmediernas rapportering.

Ebba Busch, Kärnkraft, Tyskland, Ukraina, Ulf Kristersson

INGEN NY REAKTOR I BARSEBÄCK

Barsebäck–flygbild 06 september 2014. Foto David Castor/Wikipedia.

Enligt det så kallade Tidöavtalet ger staten 400 miljarder i statliga kreditgarantier till de företag som bygger nya kärnkraftverk. Kärnkraften är enligt den nya borgerliga regeringen lösningen på alla energiproblem. Sol- och vind ska vi glömma, trots att energislagen är billigare och bättre. Vågkraft, vaddå? 

Varför då, jo, kärnkraft ger el alla dagar även om det inte blåser, har det ungefär hetat från regeringens håll, med den mest okunniga och demagogiska argumentering man kan tänka.

Allra först skulle en ny reaktor byggas i Barsebäck. Hette det. Medierna citerade Åsa Carlson, vd för Barsebäck Kraft och representant för Barsebäcks tyska ägare Uniper. I slutet av oktober gick hon stort ut med den för (Kristersson och Busch) glada nyheten. Ingen av dem har ens försökt analysera argument för och emot att på nytt bygga kärnkraftverk i Skandinaviens mest tättbefolkade område, trots stort motstånd från befolkningen både på den danska och svenska sidan. Läs mer om mina invändningar mot projektet här: http://www.nyakultursoren.se/?p=15770

Nu visar det sig att den tyske ägaren av Barsebäck inte är ett dugg intresserad av en ny reaktor. I Svenska Dagbladet/TT fredag intervjuas Georg Oppermann, talesman för det tyske energiföretaget Uniper. Uniper är delägare i – förutom Barsebäck under nedmontering – alla Sveriges tre aktiva kärnkraftverk, Oskarshamn, Ringhals och Forsmark. 

Oppermann menar att rapporteringen i Sverige bygger på missförstånd. Krisdrabbade Uniper kommer vid årsskiftet att tas över av den tyska staten, som har beslutat att göra Tyskland kärnkraftsfritt genom att stänga alla rektorer från april 2023.

TT/Svenskan har förgäves sökt energiminister Ebba Busch.

Svenska Dagbladet publicerar de nya nyheterna om Barsebäck på ett uppslag tillsammans med en helsidesartikel om läget för kärnkraften i Finland, under rubriken ”Efter finska kärnkraftsfloppen: Upp till bevis för industrin.”

Till årsskiftet väntas den nya reaktorn Olkiluoto 3 på finska västkusten stå klar, bortåt 14 år försenad. 50 mil norr om Olkiluoto har planerats ett ännu mera försenat kärnkraftverk påbörjat 2007, en reaktor som skulle blivit näst störst i Norden. Här finns bara ”en sällsynt dyr grop”, infrastruktur för sex-sju miljarder, men inget som liknar en reaktor. 

2013 valdes ryska Rosatom som huvudsaklig ersättare i Fennovoima-projektet i stället för tyska Eon som drog sig ur efter Fukushimakatastrofen. Två månader efter Rysslands angrepp på Ukraina bröts tidigare i år kontraktet med den ryske leverantören, formellt på grund av förseningarna och därför att det ryska bolaget inte klarat att leverera vad som utlovats.

Det återstår att se om det blir något nytt kärnkraftverk i Finland över huvud taget.

Danmark, Donald Trump, Kärnkraft, Kärnvapen, Nato, Putin, Skåne, Sverige, SVT, Ukraina

Vem vill ha ny kärnkraft i Barsebäck? Varken skåningar eller danskar

Barsebäck rivs sedan flera partier tillbaka. Men nu vil ägaren, tyska Kniper, bygga en ny reaktor som kan öppna på 2030-talet.

Barsebäcks kärnkraftverk har sakta men säkert monterats ner under lång tid, till lättnad och stor glädje för både köpenhamnare och skåningar. Men i slutet på förra veckan avslöjades nya planer.

Åsa Carlson, vd för Barsebäck Kraft och representant för Barsebäcks tyska ägare Uniper, gjorde ett dramatiskt utspel med markerad vilja att bygga en ny reaktor i Barsebäcksområdet.

SVT:s Aktuellt rapporterade korrekt att man i Danmark inte skulle gilla beslutet. En kärnkraftsvänlig kommunpolitiker i Kävlinge fick därefter representera ”skåningarnas positiva hållning till projektet”, alla fall så som den stockholmsbaserade TV-kanalen aningslöst presenterade projektet.

Det borde för de flesta vara uppenbart att de politiker som låter bygga kärnkraftverk i tättbefolkade områden inte bara är djupt okunniga om kärnkraftens risker, de spelar också ett högt populistiskt spel med hundratusentals människoliv som insats.

De som inte delar mina åsikter kommer att kalla dem skräckpropaganda. Visst, sannolikheten för ett kärnkraftshaveri med stora radioaktiva utsläpp är mindre nu än på Tjernobyls tid. Ändå finns risken, inte minst för sabotage. Vad gjorde de ryska män som ertappades med drönare i norra Norge nu i dagarna? Var de utrustade med iranska drönare av den typ som flitigt använts av Sovjet för dödliga attacker i Ukraina? 

Under kriget i Ukraina har flera kärnkraftverk attackerats. Syftet har kanske från Sovjets sida främst varit att slå ut den ukrainska elförsörjningen. Men ”vårdslösheten” från de ryska soldaterna skulle ha kunnat vålla ett reaktorhaveri, med allt vad det innebär. Samma okunniga vårdslöshet manifesterades också av de ryska soldater som i krigets början under en period kontrollerade resterna av den havererade Tjernobylanlägningen.

I dagens debatt om kärnkraft nämns aldrig risken för att reaktorer blir mål för militära angrepp. Det talas däremot mycket om risken för ett sovjetiskt angrepp på Sverige. Det är därför vi hals över huvud ska gå med i Nato utan folkomröstning och utan ens ett riksdagsbeslut. I dag vet vi inte vad det kan innebära. Men det nämns aldrig att ett bombat läckande kärnkraftverk kan ha nästan samma effekt som ett anfall med kärnvapen.

Om några veckor är det mellanårsval i USA. Mycket talar för att det i dag helt Trumdominerade republikanska partiet kommer att vinna mark. Riskerar svenska Natotrupper om något år att yttersta vara beroende av Donald Trump? Det kan inte uteslutas.

Under tisdagen höll försvarsmaktens överbefälhavare Micael Bydén en pressträff, Han gav rekommendationer och militära råd till hur Sverige bör agera när landet blir en del av Nato. Han avrådde bestämt från att Sverige skulle ”säga nej till kärnvapen och militära baser på svensk mark i fredstid”. Skulle så bli fallet går Sverige betydligt längre än vad Danmark och Norge gjort under sina många år i Nato.  Med Natobaser och amerikanska soldater på svensk mark ökar förstås risken för att Sverige blir krigsskådeplats i en tänkbar konfrontation mellan USA och Ryssland, möjligen mellan två länder styrda av herrar som Putin och Trump. 

Men tillbaka till Barsebäck. Det borde vara omöjligt att bygga en ny reaktor där, inte minst därför att det vore en grov provokation mot våra danska grannar, i det i dag kärnkraftsfria Danmark. Men framförallt därför att ett sådant bygge också i fredstider skulle skapa ett långsiktigt hot mot alla oss som lever i Skandinaviens mest tättbefolkade område, Själland och Skåne.

Om Barsebäck återstartas mitt i Skandinaviens mest tättbefolkade region utsätts hundratusens människor för risker, både i freds- och än värre i krigstider. Skärmdump.
Danmark, Donald Trump, Helsingborg, Kärnkraft, Kärnvapen, SVT, Ukraina

Vem vill ha ny kärnkraft i Barsebäck? Varken skåningar eller danskar.

Skärmdump från SVT.

Barsebäcks kärnkraftverk har sakta men säkert monterats ner under lång tid, till lättnad och stor glädje för både köpenhamnare och skåningar. Men i slutet på förra veckan avslöjades nya planer.

Åsa Carlson, vd för Barsebäck Kraft och representant för Barsebäcks tyska ägare Uniper, gjorde ett dramatiskt utspel med markerad vilja att bygga en ny reaktor i Barsebäcksområdet.

SVT:s Aktuellt rapporterade korrekt att man i Danmark inte skulle gilla beslutet. En kärnkraftsvänlig kommunpolitiker i Kävlinge fick därefter representera ”skåningarnas positiva hållning till projektet”, alla fall så som den stockholmsbaserade TV-kanalen aningslöst presenterade projektet.

Det borde för de flesta vara uppenbart att de politiker som låter bygga kärnkraftverk i tättbefolkade områden inte bara är djupt okunniga om kärnkraftens risker, de spelar också ett högt populistiskt spel med hundratusentals människoliv som insats.

De som inte delar mina åsikter kommer att kalla dem skräckpropaganda. Visst, sannolikheten för ett kärnkraftshaveri med stora radioaktiva utsläpp är mindre nu än på Tjernobyls tid. Ändå finns risken, inte minst för sabotage. Vad gjorde de ryska män som ertappades med drönare i norra Norge nu i dagarna? Var de utrustade med iranska drönare av den typ som flitigt använts av Sovjet för dödliga attacker i Ukraina? 

Under kriget i Ukraina har flera kärnkraftverk attackerats. Syftet har kanske från Sovjets sida främst varit att slå ut den ukrainska elförsörjningen. Men ”vårdslösheten” från de ryska soldaterna skulle ha kunnat vålla ett reaktorhaveri, med allt vad det innebär. Samma okunniga vårdslöshet manifesterades också av de ryska soldater som i krigets början under en period kontrollerade resterna av den havererade Tjernobylanlägningen.

I dagens debatt om kärnkraft nämns aldrig risken för att reaktorer blir mål för militära angrepp. Det talas däremot mycket om risken för ett sovjetiskt angrepp på Sverige. Det är därför vi hals över huvud ska gå med i Nato utan folkomröstning och utan ens ett riksdagsbeslut. I dag vet vi inte vad det kan innebära. Men det nämns aldrig att ett bombat läckande kärnkraftverk kan ha nästan samma effekt som ett anfall med kärnvapen.

Om några veckor är det mellanårsval i USA. Mycket talar för att det i dag helt Trumdominerade republikanska partiet kommer att vinna mark. Riskerar svenska Natotrupper om något år att yttersta vara beroende av Donald Trump? Det kan inte uteslutas.

Under tisdagen höll försvarsmaktens överbefälhavare Micael Bydén en pressträff, Han gav rekommendationer och militära råd till hur Sverige bör agera när landet blir en del av Nato. Han avrådde bestämt från att Sverige skulle ”säga nej till kärnvapen och militära baser på svensk mark i fredstid”. Skulle så bli fallet går Sverige betydligt längre än vad Danmark och Norge gjort under sina många år i Nato.  Med Natobaser och amerikanska soldater på svensk mark ökar förstås risken för att Sverige blir krigsskådeplats i en tänkbar konfrontation mellan USA och Ryssland, möjligen mellan två länder styrda av herrar som Putin och Trump. 

Men tillbaka till Barsebäck. Det borde vara omöjligt att bygga en ny reaktor där, inte minst därför att det vore en grov provokation mot våra danska grannar, i det i dag kärnkraftsfria Danmark. Men framförallt därför att ett sådant bygge också i fredstider skulle skapa ett långsiktigt hot mot alla oss som lever i Skandinaviens mest tättbefolkade områden, Själland och Skåne.

Ett nytt kärnkraftverk i Barsebäck skulle utgöra ett hot mot befolkningen i Skåne och Själland, Skandinaviens mest tätbefolkade region.
Kärnkraft, Kärnvapen, Klimat, Kristdemokraterna, Miljö, Ryssland, Sverigedemokraterna, Ukraina

Reaktorerna i Ukraina militära mål. Radioaktiva visioner ett civilisationshot

Zaporizhzhias kärnkraftverk, byggt i Ukraina under Sovjettiden och fortfarande Europas största, har upprepade gånger alltsedan krigets början blivit beskjutet, men hittills bara med begränsade konsekvenser.

Nu när högern tillsammans med populistiska SD tagit makten i Sverige verkar det åter våras för kärnkraften. Under valkampanjen upprepades ständiga plattityder och lögner om kärnkraftens förträfflighet. Få eller inga följdfrågor om svårigheter och risker, väcktes, pinsamt nog.

Men kärnkraft är ingen lösning på de svenska energiproblemen. Frågan om slutförvaring av det radioaktiva avfallet är långt ifrån löst. Många experter varnar för illa genomtänkta kärnkraftssatsningar, som kommer att ta lång tid, bli kostsamma och i värsta fall extremt farliga.

Det finns många lärdomar att dra av det ohyggliga kriget i Ukraina. En är att det är extremt farligt att bygga kärnkraftverk i tättbefolkade områden. Minns Barsebäck, som dessbättre är under nedmontering och knappast lär kunna återstartas.

Minns också den berättigade danska upprördheten över att Barsebäck placerades bara några mil från den danska huvudstaden. En tänkbar olycka med radioaktiva utsläpp skulle kunna fasansfullt drabba Köpenhamn, Skåne och andra delar av södra Sverige och Själland.

Under kriget i Ukraina har uppenbarligen kärnkraftverk blivit militära mål för den ryska armén. I måndags besköts Ukrainas näst största verk, dessbättre utan att de tre reaktorerna i Privdennoukrainsk skadades. Men ryska missiler slog ner bara 300 meter från anläggningen. Ukrainska kommentatorer talade om ”nukelär terrorism”, skriver nyhetsbyrån Associated Press, AP.

Skulle Privdennoukrainsk förstörts av missiler hade risken varit överhängande för mycket stora radioaktiva utsläpp, som kunde ha vållat miljoner människors död, beroende inte minst på vindar och andra okontrollerbara faktorer. Därtill kommer att den ukrainska befolkningen drabbats svårt av utslagen energiproduktion.

Riskerna för attacker mot kärnkraftverk i krig är så stora att enbart det borde göra det omöjligt att som ”lag Kristersson” aningslöst tala om att kärnkraft är den övergripande lösningen på framtidens svenska energiproblem. De planerna är cyniska och okunniga och bygger på dålig respekt för människoliv.

Sällan har det talats klartext om vad ett kärnvapenanfall i krig mot ett Barsebäck i drift hade fått för konsekvenser. Kunde både Skåne och Själland blivit obeboeliga för hundratals år? Vad är ”worst case” i ett sådant scenario?

Tre av Europas största kärnkraftverk har hittills blivit beskjutna i Ukraina. Ovarsamheten från de ryska trupper som ockuperade Tjernobyl förfärade. Men ingenting allvarlig hände dessbättre. Zaporizhzhias kärnkraftverk, byggt under Sovjettiden och Europas största, har upprepade gånger alltsedan krigets början blivit beskjutet, men hittills bara med begränsade konsekvenser.

Kärnkraften kan ha kortsiktiga fördelar men utgör med sin teknik ett civilisationshot mot allt vad människor skapat och mot människan som art. Att populistiska politiker som Ulf Kristersson, Ebba Busch och Jimmy Åkesson inte inser det är beklagligt. Deras radioaktiva visioner får aldrig bli sista ordet i den svenska debatten. De blockerar också det nödvändiga omställningsarbetet till ett annat och miljöhållbart samhälle.

Kärnkraft, Stockholm

Smutsigt politiskt spel om avfallets slutförvaring

Berget under kärnkraftverket Forsmark i Östhammars kommun kan bli platsen för 100 000 år av slutförvaring av det svenska radioaktiva avfallet, Rewgeringen tänker lämna beslut i den kommande veckan.

I den kommande veckan har regeringen lovat att ge besked om slutförvaret av kärnavfall. Men är frågan tillräckligt utredd? Det handlar om stora mängder radioaktivt avfall som ska förvaras under 100 000 år för att inte skada människor, djur och natur.

”Radioaktiva ämnen som produceras i reaktorerna kan orsaka skador på många kommande generationer om avfallet inte fullständigt isoleras från människor”, skriver Kjell Andersson i söndagens ETC. Han är djupt orolig för att ambitionerna om förvarets säkerhet med tiden sänkts dramatiskt i flera avgörande steg.

På 1970-talet var kraven höga, skriver Andersson: ”Det planerade slutförvarets skydd består av att det använda bränslet kapslas in och att kapslarna sedan placeras i berg. Trots dåtidens både dyra och ambitiösa avfallskapslar ansågs de behöva placeras i sprickfritt berg. Rörelser i berget fick ju inte skada kapslarna och radioaktiva ämnen inte föras bort av vatten när kapslarna efter en tid korroderat sönder.”

Men under en lång rad provborrningar under den tiden fann man bara berg med sprickor. Statens kärnkraftsinspektion, SKI:s expertgrupp av geologer, konstaterade att man inte hittat lämpliga berg och platser. SKI:s styrelse och ledning lyssnade inte på de egna geologerna utan menade att man borde bortse från de dåliga bergen och sänka ambitionerna och att …

”… betydelsen av de krav som ställs på den geologiska barriären inte bör överdrivas och att de mycket långsiktiga förloppen i berggrunden har föga praktisk betydelse om övriga barriärer fungerar tillfredställande.”

På den tiden styrdes landet av en folkpartistisk minoritetsregering, som uppfattade formuleringen ovan som ett klartecken för att starta kärnkraftverken.

Under decennierna sedan dess har konstruktionen av kapseln successivt gjorts enklare och billigare. Andersson fortsätter: ”Förr skulle bränslet förvaras i en kapsel bestående av 20 centimeter tjock koppar. Bränsleelementen skulle omslutas av bly för att dämpa strålningen och reducera radiolysen av omgivande vatten och därmed korrosionshastigheten på kopparhöljet.”

Dagens ambitioner har sänkts. Nu ska bränsleelementen placeras i gjutjärn med ett endast fem centimeter tjockt kopparhölje mot tidigare tjugo. När Mark- och miljödomstolen nyligen behandlade frågan ställdes inga som helst krav på bergets sprickfrihet.

Strålsäkerhetsmyndigheten, SSM, hade en korrosionsansvarig tjänsteman som inte ansåg att konstruktionen var tillräckligt säker. Han fick flytta på sig.

Korrosionsforskarens kritik gjorde att domstolen ifrågasatte kapseln med följande formulering:

”Verksamheten är tillåtlig om Svensk Kärnbränslehantering AB redovisar underlag som visar att slutförvarsanläggningen på lång sikt uppfyller miljöbalkens krav trots de osäkerheter som kvarstår om hur kapselns skyddsförmåga påverkas av vissa korrosionsprocesser, väteförsprödning och radioaktiv strålnings inverkan på gropkorrosion, spänningskorrosion och väteförsprödning.”

Kärnkraftsbolagen har sedan sekelskiftet gjort kopparprov i berget nära Oskarshamn. Här finns bara prover från ”kalla” ytor och inga alls från de mest korroderade, värmda ytorna. Några försök med joniserande strålning har inte gjorts.

”Förra gången avfärdades bergets risker med att kapseln kunde fungera tillfredställande. Nu avfärdas riskerna med den, idag sämre, kapseln med att berget kan fungera som barriär,” fortsätter Kjell Andersson. Han avslutar sin debattartikel med en djupt oroad suck:

”Kommande generationer kommer att döma oss. Riskerna är kända.”

Det politiska spelet med många turer kring slutförvaringen av det livsfarliga radioaktiva avfallet är beklämmande, ett spel med framtida generationers liv och hälsa.

På den tiden när Barsebäcks reaktorer var i full drift kände många på både den danska och svenska sidan i den tättbefolkade Öresundsregionen djup oro. Stockholmare, de som bor i Uppsala och Uppland eller Gävle och Gästriksland, har stor anledning till obehag och oro om regeringen ger klartecken för slutförvaring på nuvarande beklämmande tunna underlag.

Centerpartiet, Kärnkraft, Liberalerna, Moderaterna

Hundra nya kärnkraftverk när M och L satsar på Katrineholmsmodellen?

Barsebäcksmarschen 1982. Foto: Hans Johnsson/Sydsvenskan Bild.

Ulf Kristersson (M) och Nyamko Sabuni (L) publicerade i veckan en demagogisk hyllning av kärnkraften. Den nuvarande kärnkraftslagstiftningen är ”hopplöst föråldrad”. Den är rentav ett ”hot mot en långsiktigt hållbar energiförsörjning”. Vad som nu krävs är en ”färdplan för nästa generations kärnkraft i Sverige”.

”Vad ska väck, Barsebäck”, skanderade alla vi som var med i den stora Barsebäcksmarschen 1982, och fortsatte ”Vad ska in, sol och vind”. För Kristersson och Sabuni gäller typ det omvända. Ut med vind- och solkraft, in med kärnkraft.

I stället för dagens stora kärnkraftverk lanserar de båda en modell som bygger många små Katrineholmskärnkraftverk över hela Sverige.

”Dagens största reaktorer kan försörja hela Stockholm med el. De små reaktorerna är lagom stora för att försörja städer i Katrineholms storlek.”

Små kärnkraftverk ska få den förtorkade och försummade landsbygden, som Katrineholm och hundratalet liknande orter, att återhämta sig och blomstra.

Vad som krävs är inget svårt menar artikelförfattarna, bara ” långsiktigt arbete och en bred palett av åtgärder. Det handlar bland annat om att säkerställa möjligheter till forskning och utveckling, stabila investeringsförutsättningar samt lagstiftning och standardiseringar som möjliggör fler reaktorer.”

Kan vi ha solpaneler på taket, varför inte ett eget kärnkraftverk i trädgården?

Riktigt så långt går inte paret Kristersson och Sabuni. Men deras utspel känns inte kunnigt och inte seriöst.

I en replik till deras inlägg i DN skriver centerriksdagsmannen Rickard Nordin under rubriken ”Små kärnkraftsreaktorer ligger 20 år framåt i tiden”:

”Debattörerna verkar ha missat de senaste årens teknikutveckling. Sol och vind sjunker drastiskt i pris. Att kombinera det med vätgasgasturbiner, energieffektivisering, mer överföringskapacitet och flexibilitet skapar ett nytt sorts energisystem. Det systemet är billigare, flexiblare och framför allt – det systemet byggs ut på marknadsmässiga villkor. Inte ens de billigaste serieproducerade kärnkraftverken är i närheten av att konkurrera mot det.”

Till argumentet bör läggas ett annat. Om många små kärnkraftverk byggs runtom i Sverige följer en rad frågor, inte minst om hur säkerheten ska garanteras, både när det gäller driften, avfallet och uranleveranserna? Kan sådana kärnkraftverk utsättas för hot av terrorister? Vad händer i ett framtida krig? Vilka risker finns för olyckor, som haverier och härdsmältor?

Vindkraftverk för forskningsbruk på västra Jylland. Foto: Sören Sommelius.
Energi, Infrastruktur, Kärnkraft, Klimat, Kristdemokraterna, Miljö, Moderaterna

Moderat okunnighet: Kärnkraft förlegad. förnyelsebar energi!

Miljöaktivister utanför Barsebäcksverket 1986. På vägarna runt Barsebäcksverket sattes dessa skyltar upp några dagar efter att Tjernobylkatastrofen blev känd. Foto: Jonn Leffmann. Wikipedia.

Moderaterna vill göra utbyggande av kärnkraft till partiets huvudfråga i det kommande EU-valet. I en tidigare blogg skrev jag att partiet vill fördubbla EU:s kärnkraftbudget till 44 miljarder kronor under åren 2021-2027.

Partiets första namn i EU-valet, Tomas Tobé, vill därtill fördubbla anslagen till forskning om kärnkraft och att energiproduktionen i Europa ska fokusera på kärnkraft.  ”Ska vi klara av att möta klimathotet så kommer vi inte att klara det utan mer kärnkraft”, säger Tobé.

Som bekant har den nu gällande M-KD budgeten inneburit dramatiska nedskärningar i Sverige inte bara för Arbetsförmedlingen utan för det mesta som har med miljö och klimat att göra. Så det här med kärnkraft och klimathot är inget att ta på allvar.

I en ledare i Dagens ETC angriper Tomas Kåberger det moderata utspelet och visar att det bygger på usla kunskaper om situationen på energimarknaden. Han skriver att det nu finns en bred insikt i industrin och i finansbranschen om att den härligt snabba utvecklingen av vindkraft, solel och batteriteknik radikalt har ändrat förutsättningarna för världens industriella och ekonomiska utveckling:

”Problemen med ändliga energiresurser, riskerna för ohanterliga klimatförändringar, kärnvapenspridning och upprepade reaktorhaverier som på 1900-talet såg ut att begränsa världens möjligheter, går nu att undvika.”

Andelen fossil elproduktion och andelen kärnkraft minskar i världen, medan förnybar energi står för allt större del av världens el, fortsätter Kåberger. Sol- eller vindel ger den billigaste nya elen i nästan hela världen och behöver inte längre subventioner. På flera håll i USA rapporteras att ny sol- och vindel kan konkurrera ut existerande kol- och kärnkraftverk.

Till skillnad från på Tage Danielssons tid går kärnkraftens historiska risker nu att beräkna. Efter knappt 20 000 reaktorår har världen sett tio reaktorer stängas av efter härdsmältor. Fyra av dem har lett till stora utsläpp och väldiga kostnader.

Självfallet måste reaktorägarna ansvara ekonomiskt både för eventuella haverier och för slutförvaring av använt uran.

Bara moderater och kristdemokrater kan blunda för sådana faktorer och det faktum att kärnkraft i dag är ekonomiskt olönsam och föråldrad.

Den enda rimliga energipolitiken är förstås att satsa på utvecklingen av förnyelsebara energikällor eller med Kåbergers ord att ”bygga upp kunskap och industriell förmåga att både tillverka och använda solceller, vindkraftverk och batterier”.