Tidskriften Balder med mottot ”Frihet – jämlikhet – solidaritet” utsågs välförtjänt till Årets kulturtidskrift 2020”. I juryns motivering heter det bland annat:

”Den numera 45-åriga tidskriften uppmärksammar centrum i periferin, utan att skrika med. Den som läser Balder förstår att den rådande samhällsordningen inte är det enda tänkbara, att förvandling är möjligt. Genom vardagens sysslor, samtal, odling och politik, konstnärligt arbete och etiska övervägande beskrivs världen och människans storlek i landskapet.”

Balders redaktion ligger i Bjuråker nära Västerdalälven.

Jag citerar vidare ur prismotiveringen: 

Dess ”bevakning av vår samtida kultur har ett annat perspektiv än stadens. 

I tider av specialisering, koncepttänk, korridorer, ekologisk kris och utmattning, lyfter Balder blicken och söker helhetsperspektiv”.

I det sista numret förra året (Nr 4 2020) är temat ”En plats på jorden”. Infallsvinklarna är mångahanda.

I ”Här i denna dal” berättar Karin Ducander om en fattig dal i södra Frankrike, tjugo mil norr om Perpignan, en dal där ”flertalet tar steget ur det etablerade mönstret och valt att skapa sina liv på egna villkor”, ”en skön dal, där tiden porlar stillsamt och lättjefullt som en rännil efter ett lätt regn”.

Området har en tradition som hemvist för oliktänkare. Här frodades mellan 900-talet och 1200-talets mitt katarismen, vars kristna ideal var tolerans, likvärde och gemenskap.

Marie Lundquist skriver under rubriken Det hemliga såret om Alberto Giacometti och ett annat seende. I en spännande text reflekterar hon särskilt över konstnären och seendet. Vilka är hans utdragna varelser, dom kan föra tankarna till utmärglade lägerfångar? Hon ser snarare ”en människa i tillblivelse” i hans verk, ”i ständig rörelse från sitt ursprung”.

Giacomettis ateljé i 14:e arrondissementet I Paris blir “den plats på jorden” hon knyter an till. Och på en bild i anslutning till reportaget, tagen av Christer Strömholm 1986, kan vi ”kika in” i ateljén, konstnären bland penslar, trasor, mejslar och bakom dessa utdragna magra kroppar.

I en text av helt annat slag knyter Mats Ahlberg an till Randi Mossige–Norheims starka radiodokumentär med en serie reportage om Vipeholmsanstalten utanför Lund, som ända till för ett sextiotal år sedan förvarade ”sinnesslöa” barn, män och kvinnor – bortom all mänsklig anständighet.

Randi Mossige–Norheims farbror Inge var en av de flera tusen svenskar som spärrades in på Vipeholm. Många av dem utsattes där för experiment som medvetet framkallad karies som förstörde deras tänder. ”De kallades obildbara idioter, sorterades bort och låstes in. Överläkaren på Vipeholm lät plocka ut 152 av de intagnas hjärnor”, läser jag i programintroduktionen på SR/Play.

Här skildras en 13-årig pojke. Han har ”ett slött stirrande ansiktsuttryck och verkar rädd”, skriver en läkare, som också noterar att pojken ”ryggar tillbaka för en brinnande tändsticka”. Sex år senare är han blek och mager, går ner 15 kilo på ett halvår och dör. Han avled utan något tecken till lidande”, säger överläkaren som också slår fast att ”någon särskild gravsten torde inte behövas”.

Vipeholm var läkaren och den socialdemokratiske riksdagsmannen Alfred Petréns verk. Petrén hade med stöd av politiker från andra partier varit med om att driva igenom steriliseringslagar för ”sinnesslöa”. Dessa skulle inte försämra släktet genom att föda ”en mindervärdig avkomma”, som Petrén uttryckte det.

Hur var det möjligt frågar, som Mats Ahlberg och avslutar sin starka text med aktuell koppling:

”En krass blick på människovärdet, en blick som just nu plötsligt dykt upp på i princip alla äldreboenden i landet. Rösterna från Vipeholm lär oss att se varje människa som just en oskattbar människa.”