Etikettarkiv: Auschwitz

Andra världskriget, Förintelsen, Israel, Koncentrationsläger, Nazismen, Polen, Tyskland

På Förintelsedagen: Sonjas resa – om en judisk överlevare

Judiska kyrkogården i polska Lodz, en av Europas största i sitt slag. Foto: Sören Sommelius.

Zosia har blivit Sonja när hon på de sista sidorna i Sonjas resa, en bok hon skrivit med sonen Semmy, sitter i kaféet på Judiska hemmet i Stockholm och minns sitt liv. Hon är 99 år. Det är 76 år sedan den räddande bussen rullade in i Malmö, 82 år sedan Hitlers arméer tågade in i hennes hemland Polen.

”Sonjas resa” är en gripande, upprörande och verkligt läsvärd bok om en judisk kvinna vars livsresa är ett mirakel. Hon är en överlevare och att hon sitter där på hemmet och tänker tillbaka och snart ska fylla 100 är otroligt.

Sonjas resa är uppbyggd av korta stycken – den är Förintelsens fasor betraktade genom en kristallkula, ondskan i koncentrat i baklängestiden.

Det är inte bara hennes personliga minnen utan också en släktkrönika. Hon berättar levande om sin uppväxt och sin familj i Polen, före och under Förintelsen.

De flesta av hennes nära släktingar mördades av tyska nazister, slängdes i massgravar eller brändes i krematorier, namnlösa. Hon skriver själv att själva boken är en minnessten över dem, ett sätt att ge dem minnet av deras liv tillbaka, att de funnits på jorden.

Hennes släkt kom från området kring Lodz, länge Polens nästa största stad. Hon själv föddes 1922 och växte upp i Gostynin. Hennes morbror Moniek emigrerade 1920 till Haifa i Israel, men kände sig ensam och övergiven och återvände.

”Hade han varit mera uthållig eller träffat en livskamrat i Haifa” skulle han kunna ha varit den ende av min mammas sex syskon som klarat sig levande genom andra världskriget och Förintelsen, skriver hon och drömmer om att hon kunde ha haft en morbror som kanske ”hjälp mig att hantera min plågsamma ensamhet”.

Sonja/Zosia lever sex år, 1933 – 39 i staden Zgierz. Hennes farfarsfar var stadens förste erkände rabbin i början av 1800-talet, ihågkommen som en helig man. Han lät bygga stadens stora synagoga av sten.

Också hennes farfar var rabbin i samma stad, under 42 år, till krigsutbrottet 1939. Han var därtill författare och filosof och föreläste om bland annat Kant, Spinoza och Leibniz. Han predikade för fred, vänskap och människokärlek. När nazisterna tagit makten brändes hans böcker på bokbål – och han själv greps 1942 och fördes till Förintelselägret Treblinka.

Sonja Stahlhammer, född i Polen 1922,
överlevde Förintelsen och flera koncentrationsläger
och kom utmärglad till Malmö den 24 juni 1945.

Sonja är 17 år när Nazityskland anfaller och ockuperar Polen den 1 september 1939, det som blev inledningen till andra världskriget. Henne s barndomsidyll faller samman på ett ögonblick: ”Föga anade jag att min familj och jag skulle komma att gå mot en av historiens grymmaste katastrofer och att jag skulle komma att leva återstoden av mitt liv med den malande frågan … varför?”

Kriget förändrar allt. Familjens hem i Zgierz plundras av tyskarna. Pappan vandrar 15 mil till Warszawa för att leta efter ny bostad, men återvänder. Den 10 september tänder nazisterna eld på stadens synagoga som bränns ner till grunden. Alla måste nu bära Davidsstjärnor. Familjen tar sig till Lodz. Våren 1940 tvingas alla judar i staden flytta in i gettot, som blev ett fängelse som ingen fick lämna, ett fängelse med 200 000 fångar.

Nazisterna väljer till ”judeälteste”, ordförande till judiska rådet, Chaim Rumkowski, som sköter all kommunikation med nazisterna, tvungen att lyda deras minsta order, till en början med goda ambitioner, efterhand allt mer korrupt. Snart görs razzior varje natt. De utvalda förs bort i tåg till förintelseläger. Steve Sem-Sandberg har skildrat livet i gettot i sin starka roman ”De fattiga i Lodz”.

43 år gammal svälter hennes pappa ihjäl i gettot, året därpå hennes mamma. I augusti 1944 deporteras med ett förintelsetåg de 60 000 sista judarna, däribland Sonja och hennes lillebror och även många romer från gettot, alla i boskapsvagnar. Framme i Auschwitz skiljs hon från sin bror Henius, som hon aldrig återser. Hennes hår rakas, hon får randiga kläder.

Vistelsen i Auschwitz blir kortvarig. Tyskland håller på att förlora kriget. Sonja sätta på nya tåg, kommer till Ravensbrück, Dachau, Mühlhausen, Bergen-Belsen.

Den 15 april 1945 kommer befriarna, engelska soldater. Hon är 22 år, känner sig som ett levande lik. Två månader senare kommer hon med de vita bussarna till Malmö, ett ”drömland som förskonats från andra världskriget”.

På ett bröllop i Eskilstuna träffar hon sin blivande man Mischa. De får sonen Semmy, som studerar till violinbyggare och så småningom blir förste konsertmästare på Kungliga operan i Stockholm under många år. Semmy har nu skrivit Sonjas resa tillsammans med sin snart hundraåriga mamma.

”Sonjas resa” är en djupt drabbande berättelse om Förintelsens fasor och om Sonjas livsvilja som starkt bidrar till att hon mirakulöst överlever … och får ett nytt liv i Sverige.

Fotnot: ”Sonjas resa”, av Sonja och Semmy Stalhammer. Boken kan köpas via hemsidan: https://semmystahlhammer.se/

Judisk restaurang i Lodz 2019. Foto: Sören Sommelius.
Främlingsfientlighet, Helsingborg, Koncentrationsläger, Rasism

Förintelseöverlevaren Katja Olsson har gått bort

2 kommentarer
Katja Olsson/Kazimiera Kurdziel på TV i Stockholm för intervju i samband med att min och hennes bok ”Flickan som kom till Auschwitz” publicerats av Historiska medier. Foto: Sören Sommelius.

Katja Olsson, Helsingborg, har gått bort, nästan 97 år gammal. Med henne är ett av de sista överlevande vittnena i Sverige från Förintelsen borta.

Som Kazimiera Kurdziel föddes hon den 4 mars 1925 i staden Boryslaw. Den låg då i sydöstra Polen, i dag i Ukraina, sedan gränser ritas om efter kriget. Hennes mamma var barnmorska, pappan lärare.

Kazimiera, senare Katja, var 14 år då hon av nazisterna fördes hemifrån till den österrikiska byn Kremsmünster, där hon var oavlönad tvångsarbetare till en bonde, männen var borta i kriget. Katja var polsk katolik, inte judinna som de flesta av Förintelsens offer. Hon var en av en miljon polska tonårsflickor som blev tvångsarbetare i andra länder under kriget, en underkategori av Förintelsens förbrytelser.

Efter lite mer än ett år rymde hon därför att hon längtade efter sin mamma. Men hon gick på fel tåg, ett tyskt soldattåg. Hon greps och fördes som slavarbetare till Auschwitz.

Katja var Flickan som kom till Auschwitz därför att hon längtade efter sin mamma.

Hon blev fånge 74111 med numret intatuerat på armen och synligt hela hennes liv.

Livet för henne som tonåring i lägret var ett helvete. Håret avklippt. Sängen en murad brits i tre våningar med åtta personer i varje. Under en natt dog en av dem. Maten var eländig. Toan fasansfull – en barack med 50 hål.

Ibland hjälpte hon bönder utanför lägret med hö och skörd. Då kunde hon i dammar fånga grodor, som blev tillskott i maten.

En dag arbetade hon i ett lag med åtta kvinnor. De transporterade bort tomma burkar med dödskallemärkning. De hade innehållit den dödliga gasen Zyclon-B som användes i gaskammaren för att mörda fångarna. Hon var också städerska på IG Farben, där den dödliga gasen tillverkades.

En gång såg hon en stor transport med dvärgar komma till Auschwitz. Lägervakterna tvingade dem att dansa. Många var säkert fina artister. På kvällen började krematoriets skorsten ryka.

Efter dryga tre år i Auschwitz transporterades hon och andra slavarbetare i godsvagnar genom det krigshärjade Europa västerut till ett annat nazistiskt läger, Natzweiler-Struthof, i det ockuperade Frankrike, nära Strasbourg. Här arbetade hon på en ammunitionsfabrik med 500 – 600 andra kvinnor.

En dag angreps oväntat fabriken, bombades av allierade flygplan och totalförstördes. Med häst-och-vagn fördes Katja och fångarna genom det brinnande Europa till det sista och värsta lägret, Ravensbrück, åtta mil norr om Berlin.

Här används fångar för grymma medicinska experiment. Outbildade läkare övade på levande människor. I Auschwitz såg hon den ökände dr Mengele. Här skulle hon steriliseras av Herta Oberheuser, senare den enda kvinnan i läkarrättegången i Nürnberg. Hon klarade sig som genom ett mirakel.

Folke Bernadotte besökte i maj 1945 Ravensbrück och Katja blev uttagen till att med de vita bussarna föras till Sverige. Hon var tjugo år när hon efter fem ohyggliga år kom till Malmö, vägde bara trettio kilo och överlevde med nöd och näppe.

Snart träffade hon Sture Olsson, som varit sjöman och hade ett ankare intatuerat på armen. Kazimiera Kurdziel blev Katja Olsson sedan de gift sig. De fick tre döttrar och levde ett gott och långt liv. Som hotellstäderska fick hon som ung dricks av Edvard Persson. På lite äldre dagar vårdade hon som undersköterska på Helsingborgs lasarett kung Gustav VI Adolf under hans sista tid. Katja och Sture bodde under lång tid i Helsingborg.

Katja ringde till mig en dag för snart tjugo år sedan hon undrade om jag kunde tänka mig att skriva en bok om hennes liv. Under sitt liv i Sverige hade hon inte velat berätta om det hon upplevt. Nu såg hon det som sin främsta uppgift. Hon var rädd för växande nynazism och främlingsfientlighet i Sverige och såg sig själv som en god socialdemokrat. Under alla år har hon och jag tillsammans också med hennes man Sture – så länge han levde – rest och föreläst på Förintelsedagar, på skolor, bibliotek och i bokhandlar.

2007 kom den första upplagan av min bok om Katjas liv efter två års samtal, ”Flickan som kom till Auschwitz” (Historiska Media, Lund), skriven speciellt för unga vuxna.

Den har senare kommit som pocket, som ljudbok och 2021 i ny tryckt upplaga som print on demand och kan beställas genom förlaget i Lund.

Under många år har Katja och jag talat i telefon en gång i veckan alltid samma tid, om den dystra samtiden, ”det blir nog krig igen suckade hon ofta” och om covid förstås, nästan alltid om upplevelserna i lägren.

Jag saknar mycket våra speciella samtal.

Fotnot: På Litteraturkanalen.se finns gratis tillgänglig en 50 minuter lång intervju i tre delar som jag gjort med Katja Olsson i hennes hem, filmad av Rex Brådhe. Från hemsidan gå till Dokumentärfilmer, längst ner.

Koncentrationsläger, Krig och fred, Nazismen, Polen, Sovjet, Tyskland

På Förintelsedagen: Lägerfångar leds ut ur Auschwitz vid befrielsen

Sovjetiska soldater befriar fångarna i Auschwitz, för i dag 76 år sedan, den 27 januari 1945. Foto: Wikipedia.

Den 27 januari 1945 befriades koncentrationslägret Auschwitz av den sovjetiska Röda arméns 100:e Lviv-divísionens 60:e armé på den ukrainska fronten.

Bilden här är enligt Wikipedia det foto som har störst trovärdighet, när det gäller autencitet, det viktiga är att bilden togs på själva dagen för befrielsen av lägret. Flera liknande bilder arrangerades några veckor senare.

Denna bild blev funnen för några år sedan i Moskva och visar lägerfångar i randiga kläder som leds ut ur lägret. Till följd av svält förefaller flera av dem ha svårt att stå upprätt och måste stöttas.

I dag finns det olika intressen kring lägret i södra Polen, söder om Krakow, skriver amerikanska Getty Images som har köpt rättigheterna till bilden:

”Kontroverser har uppstått på platsen för koncentrationslägret. Starka krafter har velat bygga både ett köpcenter och ett nöjesblock nära och inne på själva lägerområdet. För inte så länge sedan stoppades planerna på ett diskotek. Senare har byggföretaget Maja byggt både ett stort parkeringshus och ett turistservicecenter i Oswiecim (det polska namnet för Auschwitz). En snabbmatsrestaurang har också byggts i ”den skyddade zonen”, efter godkännande från de lokala myndigheterna.

Nästan alla fångarna i Auschwitz hade före Röda arméns ankomst tvingats ut på olika dödsmarscher, men 7 000 som bedömts alltför orkeslösa lämnades kvar i lägret. De sovjetiska soldaterna försökte hjälpa de överlevande och chockerades av vad de såg, vidden av de nazistiska brotten mot mänskligheten. I dag är Dagen för Auschwitz befrielse, den 27 januari, en ”Internationell dag till minnet av Förintelsen.”

Den 17 januari gav de retirerande tyska trupperna order om att Auschwitz koncentrationsläger och dess underläger skulle evakueras. Mellan den 17 och 21 januari drev SS ut omkring 56 000 fångar från Auschwitz. De flesta hetsades att ta sig bäst de orkade 63 km västerut till järnvägsstationen i Wodzisław Śląski (Loslau). Andra tvingades 55 km nordväst till Gliwice (Gleiwitz).

Fångarna sattes på tåg för transporter västerut till andra läger i det egentliga Tyskland. Hård vinter rådde, med temperaturer under – 20 grader. Mellan 9 000 och 15 000 människor uppskattas ha dött under dödsmarscherna från Auschwitz.

Att befria Auschwitz var inget planerat mål för Röda Armén utan mera en följd av att trupperna passerade lägret när man avancerade västerut genom Polen.

De krigströtta sovjetiska soldaterna chockerades över vad man såg i Auschwitz. I lägret hittade man 600 döda kroppar, 370 000 kläder för män och 837 000 kvinnokläder. Till det kom inte mindre än sju ton mänskligt hår.

Vasily Petrenko, general i Röda Armén, antecknade: ”Jag som sett människor dö varenda dag chockerades av nazisternas obeskrivliga hat mot fångarna som hade förvandlats till levande skelett. Jag hade läst om nazisternas behandling av judarna, men ingenting om deras sätt mot kvinnor, barn och äldre. Först i Auschwitz förstod jag något om vad judarna hade utsatts för.”

Själv besökte jag som 23-åring Auschwitz och chockerades över vad jag såg, berg av mänskligt hår, lampskärmar gjorda av mänsklig hud och berg av övergivna tandborstar och resväskor.

Under skolans historietimmar hade mycket lite eller ingen alls tid ägnats åt Förintelsen och de nazistiska koncentrationslägren.

Fotnot:  På Förintelsedagen i år anordnar Forum för levande historia i Stockholm en digital minnesceremoni för Förintelsens offer – ceremonin den 27 januari sänds live med tal, musik och ljuständning direkt från Eric Ericsonhallen i Stockholm. Deltar gör bland andra Livia Fränkel, statsminister Stefan Löfven och riksdagens talman Andreas Norlén.

Författarcentrum Syd uppmärksammar Förintelsens minnesdag 27 januari 2021 kl 14-15 med ett författarsamtal i Malmö på Zoom. Tre författare medverkar, Set Mattsson, Taliah Pollack och Freke Räihä. Moderator är Mikael Olsson Al Safandi.

I Malmö konsthall genomförs ett stort digitalt program från 13 – 17 om Förintelsens minnesdag, se programmet här. Programmet kan följas på Facebook Live.

Mänskliga rättigheter, Palestina

Netanyahu anklagar Haagdomstolen för antisemitism

Benjamin Netanyahu, Israels premiärminister. Foto: Xinhua/TT

Nyligen hölls den femte Förintelsekonferensen i Israel för att markera att det gått 75 år sedan befrielsen av Auschwitz. Israels premiärminister Netanyahu ville i det sammanhanget uppmana världens ledare att offentligt stödja Israels position att Internationella brottmålsdomstolen i Haag inte har jurisdiktion att agera i fråga om de ockuperade palestinska områdena, skriver Hagai El-Ad, chef för den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem i Svenska Dagbladet.

Hans artikel bygger på en publicerad i den israeliska tidningen Haaretz.

48 timmar tidigare hade Internationella brottmålsdomstolens chefsåklagare Fatou Bensouda hade deklarerat att hon, efter fem års förberedelser, nu var beredd att starta en utredning angående möjliga krigsförbrytelser på Västbanken och Gaza, samtidigt som hon bad domstolen att besluta om den har jurisdiktion över områdena.

Netanyahu svarade med att anklaga domstolen för att ”nya dekret har utfärdats mot det judiska folket i form av antisemitiska uttalanden”. Detta cyniska sätt att försöka omtolka domstolens ansvar och uppgift är häpnadsväckande, både intellektuellt och moraliskt, fortsätter Hagai El-Ad:

”Palestinierna som lever under Israels ockupation är ett folk som saknar rättigheter. I årtionden har deras existens styrts av ockupanternas godtyckliga styre. De kan inte rösta för den regering som kontrollerar alla delar av deras liv. De har ingen armé att försvara sig med. De kontrollerar inte gränserna för sitt eget territorium eller sina möjligheter att resa utomlands. …

De kan inte heller få sina rättigheter tillgodosedda genom det israeliska rättssystemet. Israeliska åklagare och domare tillämpar ett ”rättssystem” som i nästan hundra procent av fallen dömer mot palestinierna, samtidigt som samma system i stort sett garanterar straffrihet för israeliska säkerhetsstyrkor som dödar, misshandlar eller torterar palestinier.

För palestinier är internationella brottmålsdomstolen bokstavligt talat sista utvägen för att nå rättvisa.”

Hagai El-Ad, chef för den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem. Foto: Mattias Areskog/TT

Hagai El-Ad är upprörd med all rätt och skriver ”Du ska skämmas, premiärminister Netanyahu!”

”Den som vill likställa ett folks ansträngningar att nå rättvisa med antisemitism ska skämmas. Att inta denna fega hållning är inte bara att svika palestiniernas hopp om frihet och värdighet. Det är också ett stöd för den långsamma död av de lärdomar och principer som har styrt världssamfundet de senaste 75 åren och som nu drunknar i den växande auktoritära vågen i världen. ”

Detta är inte den värld som mänskligheten försökte bygga efter andra världskriget, efter Förintelsen.

Vilken brist på historiskt minne och moralisk kompass det måste krävas för att ignorera den viktigaste läxan världen lärde sig i askan av andra världskriget på 1940-talet – att ingen människa någonsin under några omständigheter skulle stå utan rättigheter.

Andra världskriget, Helsingborgs symfoniorkester,, Musik, Nazismen

Ullmans symfoni från lägret i Theresienstadt

Musik i Theresienstadt. En teckning av Fritta.

Den österrikiske judiske tonsättaren Viktor Ullman, elev till Arnold Schönberg, deporterades den 8 september 1942 från Prag till det nazistiska koncentrationslägret Theresienstadt (Terezín). I söndags uppfördes Viktor Ullmans andra symfoni i konserthuset i Helsingborg, med Rumon Gamba som dirigent.

Verket skrevs i lägret och är daterat den 22 augusti 1944, då som Ullmans sjunde pianosonat. 45 år senare orkestrerades det av Bernard Wulff, utifrån Ullmans egna noteringar.

Viktor Ullman.

Theresienstadt drevs under en period av nazisterna som ett ”mönsterläger”, som kunde visas upp för Röda Korset och andra. När Ullman anlände till lägret förstod han att inte bara många kompositörer utan också en rad av Europas bästa musiker befann sig där. Han ansökte hos de judiska äldste om tillstånd att få öppna en Studio för ny musik i lägret.

Mindre än två månader efter det att den sjunde pianosonaten skrivits, det var den 16 oktober 1944, fördes Ullman tillsammans med 8 000 andra Theresienstadtfångar med elva tågtransporter till Auschwitz-Birkenau. Direkt efter ankomsten, den 18 oktober 1944, mördades han i gaskammaren.

De flesta andra av de som upprätthållit kulturlivet i Theresienstadt fördes med samma transporter till Förintelselägret Auschwitz och mötte samma öde.

Ullman hade anat vad som väntade honom. Han lyckades gömma merparterna av sina noter i lägrets stora bibliotek, med stöldgods från judiska bostäder. Där blev det liggande till 1980-talet för att uruppföras först på 1990-talet.

När jag på söndagsmorgonen ser repetitionerna inför kvällens konsert i Helsingborgs konserthus är det svårt att inte tänka på hur stycket kommit till och gripas av allvaret i musiken. Dirigenten förkroppsligar också intensiteten i musiken. Han står på tå, hoppar från dirigentpulten under intensiva partier, som för att visa på musikens kraft att upphäva tyngdlagen.

Jag minns mitt eget besök i Theresienstadt, hur jag med fasa insåg att det lilla hotellet som också var vandrarhem en gång hade varit SS högkvarter. De som bodde där den kvällen var dock mest glada stimmande tjeckiska ungdomar på skolutflykt.

Lyssna på utdrag ur Viktor Ullmans pianosonater till bilder från koncentrationslägret Theresienstadt, där de skrevs.