Högsta domstolen i Ryssland har beslutat att stänga ner människorättsorganisationen Internationella Memorial, som i flera decennier arbetat med mänskliga rättigheter i landet. Det började redan på 80-talet under Sovjettiden, då Nobelpristagaren Andrej Sacharov var en av grundarna till Memorial.
Tisdagens beslut från den ryska Högsta domstolen om att stänga ned Memorial möttes av hård kritik från omvärlden, däribland från USA, Frankrike och Europarådet. Det beslutet följdes under onsdagen av ytterligare ett, att människorättscentret, en del av organisationen, ska upphöra.
I en artikel i Dagens Nyheter skriver Anna-Lena Laurén att Memorial har samlat ihop Rysslands bästa och mest omfattande arkiv när det gäller Gulaglägren och även ordnat historiska exkursioner.
”I Moskva har jag tillsammans med Memorial besökt Nya Donskoj-kyrkogården, där både bödlar och offer ligger i samma gravar. Jag har gått på exkursioner vid namn ”Terrorns topografi” utanför FSB:s högkvarter Lubjanka.”
Oleg Orlov, styrelseledamot i Internationella Memorial, säger till Anna-Lena Laurén att Memorial kommer att fortsätta arbeta:
– Vi överklagar. Så länge processen pågår behöver vi inte lägga ner. Om vår överklagan inte hjälper får vi se hur vi ska fortsätta jobba. Det är en öppen fråga. Jag vill inte i det här skedet tala utåt om alla alternativ som vi diskuterar.
– Att förbjuda mig och mina kollegor att skydda mänskliga rättigheter i Ryssland kan de inte. Dessutom finns det fortfarande kvar ett fyrtiotal avdelningar av Internationella Memorial i Ryssland som är självständiga organisationer. De kommer att fortsätta sitt arbete.
Memorial har varit den främsta organisationen i dagens Ryssland då det gäller att övervaka kränkningar av mänskliga rättigheter. Kommer det att kunna fortsätta?
En annan lika viktig roll som Memorial haft i dagens ryska samhälle har varit att hålla minnet av Stalintidens förbrytelser levande.
Simon Sebag Montefiore skriver i sin ”Stalin den röde tsaren och hans hov” (Prisma 2004) om hur det 1930 fanns 179 000 slavarbetare i Gulagarkipelagen och fem år senare nästan en miljon.
Jag glömmer aldrig hur jag för några år sedan besökte Vitahavskanalen i ryska Karelen. Den byggdes av Gulags slavarbetare. Anne Applebaum uppger i sin bok om Gulag att 25 000 av de 126 000 arbetarna dog under bygget, främst av svält. Kanalen är 23 mil lång, byggdes på 20 månader från sjön Onega till Vita Havet, en vik i Norra ishavet. Kanalen skulle göra det möjligt att färdas med båt från Archangelsk till Leningrad och Östersjön.
Men Stalin hade bråttom. Det blev ett fuskbygge. Kanalen gjordes bara 3,5 meter djup och har i dag spelat ut sin roll.
Min färd den gången fortsatte till Solovetskyöarna i Vita havet. Där finns ett storslaget kloster, listat på Unescos världskulturarvslista. Men klostret användes av Stalin som ett av de första Gulagfängelserna.
Vitahavskanalen och Gulagarkipelagen är bara några av de grova brott mot mänskliga rättigheter som begicks i Stalins Sovjet, ofta under kontroll och på initiativ av Stalin själv.
En viktig del av Memorials arbete har varit att hålla minnet av de mörka årens förtryck och övergrepp levande i det ryska samhället och i den offentliga historieskrivningen.
De är lätt att associera till Tyskland där genomlysningen av nazismens förbrytelser har varit en viktig och nödvändig del av vägen till dagens demokratiska tyska samhälle.
En liknande utveckling i Ryssland ter sig i dag allt mera avlägsen. Många katastrofscenarier för Rysslands politik och samhälleliga utveckling diskuteras i stället. Det ser dystert ut för det ryska folket.
