Ett årtionde har gått sedan de dramatiska händelser som kallades den arabiska våren inleddes. Vid var många som den gången hyste hopp om en fredlig omdaning och frigörelse av arabvärlden. I perioder föreföll allt möjligt. Sedan slog pendeln åt andra hållet. Uppror krossades. Auktoritära ledare tog över. Inget blev som aktivisterna på torgen runtom i arabvärlden hade tänkt sig.
Eller hur var det? Vad är innebörden av den arabiska våren så här ett decennium senare?
I en tjugosidig essä reflekterar Jan Hjärpe, mångårig professor i islamologi vid Lunds universitet, under lätt provocerande titeln ”Den arabiska våren. Närmar sig sommaren?” över innebörden av den arabiska våren. Var det en vändpunkt i historien? Hans huvudtes är att det som skedde har haft betydelse också långt utanför arabvärlden.
Hjärpes text finns att läsa i ”Bortom den arabiska våren”, en vänbok till Hesham Bahari (redaktör Kerstin Eksell, Bo Holmberg och Elie Wardini, bokförlaget Dart al-Muna), med undertiteln ”Studier i arabisk och persisk litteratur och kultur”.
Vänboken tillägnas, som synes, den svensk-libanesiske författaren, översättaren och förläggaren Hesham Bahari, som i många år drivit och fortfarande driver förlaget Alhambra med säte i Furulund inte långt från Lund. Förlaget har särskilt presenterat arabiskspråkiga författare och arabisk historia och kultur för svenska läsare.
Det borde vara en prioriterad profil i dagens Sverige, där så mycket kommit att handla om flyktingar och krig i arabvärlden – med en ofta djup okunnighet i många frågor. Men Alhambra har trots ofta högkvalitativ utgivning haft återkommande ekonomiska problem .
Jan Hjärpe slår i sin essä fast att den arabiska våren var en ungdomsrevolt som hängde samman med en global ungdomskultur, liksom med de den gången ”nya medierna”, internet, mobiltelefonin, sociala medier, TV-kanalen al-Jazira …
I Tunisien attackerade hackare regeringens domäner i protest mot blockeringen av Wikileaks.
Nästan samtidigt dömdes i Iran 2009 flera bloggare till fängelse, några till döden. I Syrien året innan fick 12 demokratiaktivister fängelsestraff.
Svenska debattörer skrev vid samma tid att ”den muslimska världen ännu inte fått sin Voltaire. De hade fel, understryker Hjärpe, ”det fanns och finns tusentals ”voltairer” i och utanför arabvärldens fängelser.
En annan faktor var att protesterna ofta utgick från konkreta materiella problem, som arbetslöshet, matpriser, utbredd analfabetism särskilt bland kvinnor och brist på rent vatten.
I demonstrationerna under slutet av 2010 och de första månaderna av 2011 i Tunisien, Egypten och andra arabländer var språkbruket sekulärt. Många av texterna var på engelska, avsedda att via ”nya media” läsas också utanför arabvärlden.
Kvinnor spelade en framträdande roll med tydliga uttryck för en feministisk politik och rop på jämställdhet. Humor var återkommande. Strategin var ickevåldskamp. inspirerad av såväl Mahatma Gandhi och de studenter i Belgrad som använde metoden i kampen mot Milosevic.
I Libyen tog våldet över, särskilt efter mordet på Muammar al-Qadhdhafi – och har fortsatt. I Syrien inleddes revolten med ickevåldsmetoder. Men när deserterade soldater vände vapnen mot säkerhetsstyrkorna kunde regimen svara med extremt våld – som i våra dagar lett till hundratusentals döda och halva befolkningen på flykt.
Den arabiska våren slogs ju ner på de flesta håll, konstaterar Jan Hjärpe. Han jämför med franska revolutionen som följdes av ”La Terreurs” skräckvälde med ändlöst dödande och av diktatur, Napoleons kejsardöme. Men skriver han Upplysningens idéer som revolutionen hyllat förblev ett levande tankegod med avgörande inflytande.
Hjärpe skriver vidare att detsamma – trots kortare perspektiv – kan sägas om Arabvåren:
”Idéerna finns kvar och människor som driver dem och som för det riskerar frihet och liv.” …
”Vi kan också konstatera att en del faktiska reformer har ägt rum. nya konstitutioner har kommit till, val har hållits, makthavare har bytts ut, ändringar i lagstiftning har skett. Och icke-våldstaktikens effektivitet är inte glömd.”
Fotnot: Bland övriga bidrag i ””Bortom den arabiska våren” kan nämnas:
Bo Holmberg: Förlaget Alhambra och sufismen / Ingvar Rydberg: Hesham Baharis stora projekt / Inga Brandell: Dialog Hos Fatima Mernissi och på Svenska institutet i Alexandria / Bo Gustavsson: Adonis och frihetens estetik / Kerstin Eksell: Städer och borgare i ny palestinsk litteratur.
Jag själv medverkar med: Om utvandrarens exil och öknens skönhet.
Fotnot 2: Boken kan beställas från förlaget Dar Al-Muna i Djursholm: order@daralmuna.se
